Retrokänsla

Idag fick jag ett retrosug. Längtade efter mina gamla Chinon-kameror. De två första köpte min brors fru för att ge honom som present. Han var sugen på att köpa hela kitet men jag sa att det var sålt. Han grämde sig ända tills desamma dök upp som en present, komplett med två objektiv, några filter och en välanvänd fotoväska.

Jag ringde lillbrorsan idag och undrade om han hade dom kvar. Jodå, det hade han. Var han intresserad av att sälja? Jodå, det var han. Vi kom överens om priset väldigt fort och jag ska hämta dom nästa gång jag åker hem till Åmål. Det känns lite härligt.

Min absoluta favorit köpte jag senare. Även det en Chinon. En Genesis II med autofokus och moderat zoom, makroläge och motoriserad filmmatning. Det var mest för att enkelt kunna fotografera barnens uppväxt. Riktiga snapshots var det meningen. Snabbt sikta och skjuta. Barn har ju en sedvanlig rörlighet. Den använde vi MYCKET. Den kameran är dock förlorad för alltid men jag hittade en till salu i Amerika och jag har mailat säljaren. Väntar nu på positivt svar.

Praktikan som jag började fota med finns kvar hemma hos pappa. Den är ju hans så den ärver jag väl en sorglig dag i framtiden. Det kan gärna vänta många år...

Segla till Jamaica

Lillbrorsan d.ä. (ty jag har två) och jag orsakade en gång att farmor föll i tårar. Inte av skratt tyvärr utan äkta sorg. Det kom sig av att vi lekte ute på gården vid deras hus i Slottsbron och lät fantasin skena lite för mycket. Av någon outgrundlig anledning stod en stor zinkbalja på gruset framför rabatten på baksidan av huset. I fantasin blev det ett handelsfartyg som behövde en last att transportera. Till Jamaica. Men med vad? Detta år hade farmor gjort ett försök att odla paprika i den långa rabatten. Ovetande om växtens art och handelsnamn förmodade vi att dessa gröna knölar inte hörde dit så vi skördade raskt allt vi kunde hitta och kastade ombord på fartyget i tron att detta skulle bli en fin affär när vi kom fram till Jamaica. Vad de skulle ha den till bekymrade oss inte.

Med fullastat skepp och redo att kasta loss uppdagades tilltaget. Och farmor föll i stor gråt. Farfar hade märkbart svårt att hålla sig för skratt samtidigt som han led med sin fru. Oj, vad vi skämdes. Det var en lättnad att åka hem den gången.

Nästa gång vi kom dit var allt som vanligt igen, brottet preskriberat och bulldoften fyllde nejden (och motade bort sulfatlukten från Grums).

Här en bild som visar brottslingarna vid ungefär samma tid då brottet begicks. Lillbrorsan d.ä. (ty jag har fortfarande två) till vänster. Hur någon kunde tro att dessa hederliga hamnarbetare skulle begå något kriminellt är ofattbart. De lastade ju bara fartyget.

Den andra bilden visar ett fartyg av samma modell som användes vid brottet.  Här, några år tidigare användes den för renlighetsriter på Kyrkogatan i Åmål.

Hej alla barn. Det här får ni inte göra hemma.

Uptown Vällingby

Det borde heta downtown Vällingby men eftersom Vällingby centrum ligger på en höjd får det bli uptown. Jag och kameran åkte till Vällingby centrum och övade återigen på gatufotografins svåra konst. Förra försöket hittar du här. Smakprov på dagens resultat nedan. Hela sviten ligger i min första utställning ”Uptown Vällingby”. Välkommen in och titta. Bildkommentarer helst i utställningen.

På väg upp från garaget

Ledighetskommitté

Vällingbyhus kontor. Typisk 50-talsarkitektur

Caféliv

Shoppinggata

Konstälskare

Svärdet i stenen

Dags att masa sig till utställningen?

Rättstavningens förbannelse

När jag gick i folkskolan skulle man förstås lära sig modersmålet. Som om man inte kunde det! Pappa hittade dock på en list. För varje helt felfri rättstavningsskrivning skulle jag få en krona. En krona var ett enormt belopp på den tiden och säkert en stor del av hans lön från järnvägen. Nu hade vi inte rättstavningsskrivningar så ofta  så han behövde inte våndas över sin budget särskilt mycket. Felfritt blev det inte heller alla gånger så jag misstänker att han ibland drog en ambivalent suck av lättnad. Jag samlade frimärken på den tiden. Det gjorde alla pojkar i min ålder. Ett paket med exotiska frimärken kostade två felfria rättstavningsskrivningar på EPA. Så småningom blev min frimärkssamling större och exotiskare.

Baksidan av det hela är det jag vill komma till. Jag är en notorisk felstavningsfinnare. Jag behöver inte stavningskontrollen i datorn. Det har blivit en förbannelse att läsa stavfel. En gång slutade jag att läsa en bok efter bara några kapitel eftersom den var så full av stavfel att det var omöjligt att läsa.

Bra betyg i svenska har jag haft sedan dess men jag toppade inte betyget till sista terminen. Bara till den näst sista. Läraren gillade min stil men den höll tydligen inte ända fram. Det grämer mig lite än idag.

Här en förmodat felfri text från tiden innan Sverige föddes. Stenen halvligger i en kohage på Adelsö i Mälaren, en bit bakom kyrkan. Ingen idé med stavningskontroll här. Det går ju inte att ändra! Jag känner mig ödmjuk inför denna nästan tusenåriga text. De hade levande printrar på den tiden med den osannolika hastigheten av 1 tecken/timme. Kolla gärna in fler runstenar på www.runristare.se  Där kan man också läsa vad det står på stenen. Högtidligare än ett kåseri kan jag avslöja...

Kommentera gärna kollektionen i mina album om du har lust.

Adelsöstenen

Närbild (men inte macro)

Här är ett dagsfärskt foto av Sundbystenen i Spånga (Dagsverksvägen 147)

I min värld skulle det kallas hällristning eftersom det inte är någon vanlig sten.

Råg i ryggen

Jag hade en gång en kompis som heter Gunnar. Hade, ty han försvann till Linköping via en missionsstation i Tunisien där han tillika fann sin svenska fru. Numera har jag bara kontakt med honom i minnet. Vi kallade honom T-Gunnar. Han var från Örebro i T-län, hade en gammal Audi med registreringsnummer som började på T och han drack té i stora mängder. Han bjöd alltid på té i Gröna Annas halvliters vällingkoppar. Te bryggt på lösvikt av utsökta smaker och kvalitéer. Smörgåsar fick man dock fixa själv ända från limpstadiet till den färdiga, ätliga mackan. T-Gunnar var en bohemisk natur. Så till den grad att hans mor nämnde om hans ”ostrukturerade postgymnasiala tid” i sitt bröllopstal. Han hade också en del säregna ordstäv som han levde efter. ”Bättre rik och frisk än sjuk och fattig” sa han ofta när någon krämpa gjorde sig påmind. Men det bästa visdomsordet som gör att jag än idag ser tillbaka på vår vänskap med välbehag och ett flin i hela ansiktet är detta:

”Bättre råg i ryggen än kli i rôven”

Otaliga minnen finns att berätta om vänskapen med T-Gunnar men det skulle tråka ut dig, käre läsare. Precis som en diabildsvisning från semestern.

Naturligtvis har jag bilder på T-Gunnar. Här ett par från våra många midsommarpaddlingar på Dalslands underbara sjösystem. Regnbilden gillar jag särskilt.