Retrokänsla

Idag fick jag ett retrosug. Längtade efter mina gamla Chinon-kameror. De två första köpte min brors fru för att ge honom som present. Han var sugen på att köpa hela kitet men jag sa att det var sålt. Han grämde sig ända tills desamma dök upp som en present, komplett med två objektiv, några filter och en välanvänd fotoväska.

Jag ringde lillbrorsan idag och undrade om han hade dom kvar. Jodå, det hade han. Var han intresserad av att sälja? Jodå, det var han. Vi kom överens om priset väldigt fort och jag ska hämta dom nästa gång jag åker hem till Åmål. Det känns lite härligt.

Min absoluta favorit köpte jag senare. Även det en Chinon. En Genesis II med autofokus och moderat zoom, makroläge och motoriserad filmmatning. Det var mest för att enkelt kunna fotografera barnens uppväxt. Riktiga snapshots var det meningen. Snabbt sikta och skjuta. Barn har ju en sedvanlig rörlighet. Den använde vi MYCKET. Den kameran är dock förlorad för alltid men jag hittade en till salu i Amerika och jag har mailat säljaren. Väntar nu på positivt svar.

Praktikan som jag började fota med finns kvar hemma hos pappa. Den är ju hans så den ärver jag väl en sorglig dag i framtiden. Det kan gärna vänta många år...

Kvantsprång i kamerautvecklingen

Jag pratar inte om Nikon vs Canon. Megapixlar eller bilder/s. Digitalkameran var ett kvantsprång i kamerautvecklingen när den kom. Precis som med mobiltelefoner går utvecklingen nu i  rasande fart. Modellerna avlöser varandra i en ständig ström. Nu är det dags för nästa kvantsprång, MFT. Micro Four Third. Nu ska spegeln bort och objektiven bli mindre p g a att linsen kommer närmare sensorn. Äntligen ska man slippa floppet när spegeln flyr ljuset. Men sla-danget från slutaren har dom glömt att inkludera i den nya standarden. Den kommer fortfarande att låta som den gjorde 1974 när jag började fota på allvar. Något odiskretare får man leta efter. Fråga vilken natur- eller smygfotograf (paparazzi kallas det visst) som helst. Min Nikon låter i klass med den gamla Praktican jag började med. Ändå borde det vara lätt att exkludera slutaren. Sensorn är ju elektronisk och allt i microprocessorernas tid går ju på nanosekunder numera. En tusendels sekund är ju för tusan en miljon nanosekunder. Gott om tid att göra Enable-Skanna-Disable på. Jag ska nog säga att jag är mekanist men ändå har jag 20p elektronik och en brevkurs från 80-talet någonstans i bakhuvet.

Ska man göra ett kvantsprång, ska man göra det ordentligt, herrar Olympus och Panasonic. Annars vinner man inte OS i kvantsprång.

 Skulle haft en bild på Praktican här men måste ta den först.

Skapandets Centrum

I juli förra året semestrade vi i Montreal, Kanada. Min frus dotter är en ivrig fotograf och tjänar sitt uppehälle med att sälja bilder på internets olika stockfotosajter. Min fru, som också fotograferat mycket i sina dar, inspirerades av dessa möjligheter och inhandlade en D200 på Simons Photo Store av den urtrevlige ägaren. Strax skrev jag ett mail till min pappa med några bildhälsningar från oss (tagna med vår ”gamla” Powershot A80) och en välment varning om att han får se upp för en ny konkurrent. Pappa, som fotograferat fler år än jag är gammal, svarade lugnt. ” En författare besökte en fotoutställning med många fina bilder. Han frågade fotografen: Vad har du för kamera? Fotografen tittade på författaren och sa: Jag har läst en bra bok som du har skrivit. Vad har du för skrivmaskin?”

Här kommer ett tidigt fotografi från mitt första försök att fotografera. Min första skolresa 1964. I bästa Jules Verne-anda gjorde vi Dalsland runt på en dag. Jag hade pappas gamla Zeissikon bälgkamera, pocketvarianten för 6x6-film. Det var fint väder den dagen och han ställde in kameran på bländare 8, någon lämplig tid och oändligt avstånd. Bara att spänna hanen, sikta och trycka av när väl bälgen vecklat ut sig i all sin tekniskt avancerade härlighet. Bilderna blev av skiftande kvalitet men den här blev väl inte så illa. Bra nog att laddas upp på Fotosidan...