Strandraggare och nakenbadare

I mitten på 90-talet var vi på Naxos ett par veckor. Första veckan gjorde vi det som turister gör och åkte en del turer. Andra veckan latade vi oss och åkte varje dag till en badstrand, Agia Ana, som var känt för sina nakenbadare. Inte var det så många nakenbadare där men mycket minimalt med täckande textilier i alla fall. Nästan varje dag kom en övermogen grekisk lantis dit klädde av sig allt och strosade längs stranden med den hårda picken i vädret så nära alla solbadande kvinnor som möjligt. Han la sig ett par meter ifrån och glodde och svajade med utrustningen. Alla ignorerade honom. Några t o m försökte schasa bort honom. Han fick inga ”napp” såvitt jag kommer ihåg.

En betydligt beskedligare och blygsammare strandpojke njöt av livets härlighet på Dragsön i Grumsfjorden de 28 juni 1960. Vi åkte dit i farfars båt och tog in i en lånad sommarstuga. Jag kommer inte ihåg så mycket av den helgen men mamma har låtit mig veta att det snöade 1 juli och eftersom taket läckte avbröt vi semestern på ön och åkte tillbaka till farmor och farfar i Slottsbron för några dagar istället. Det här ögonblicket minns jag dock där jag satt i en grop i sanden och njöt av det okomplicerade livet som bara barn kan =)

Mars månads profilbild

Prerafaeliter och daguerrotyper

Det börjar likna en vana (eller ovana för en del) att gå på Nationalmuseum. Så gjorde frugan och jag idag också. Frugan har bra koll på vad som är intressant att se och jag hänger gärna på. Både av intresse och för tillfället att lufta kameran. Den här gången liksom förra gången tog jag med Dogmakameran och vardagskameran, Coolpixen, ligger alltid i rockfickan. På muséet får man naturligtvis inte fotografera så jag tittade bara på de fina färgstarka målningarna. Men det blev också en fotografihistorisk upplevelse. Ett ansenligt antal daguerrotyper var utställda tillsammans med målningarna. Den tidens fotografer levde liksom i symbios med prerafaeliterna då de senare ville avbilda naturen mycket naturtroget och fotograferna tog bilder av den precis som den var. De kände varandra och umgicks.

Vi brukar avsluta med en middag i restaurangen på muséet men eftersom utställningen nyss har öppnat var det knökfullt så vi tog en promenad till Gamla stan och satte oss på tehuset Chaikhana på Svartmannagatan och tog en lätt måltid med gott te.

Slussen och äntligen en date

Efter några lama försök lyckades jag äntligen ordna en date med Lasse. Vi skulle träffas vid Slussen. Jag kom lite tidigt så jag tog lite bilder. Sen upptäckte jag Lasse som smög lite för att ta kort på mig när jag skulle ha kommit ut från T-banan. Men jag var redan ute och tittade på honom. Lasse är en söderkis som inte vet var Puck ligger =) Jag hade bett honom välja ställe så det blev Puck och kaffe och ”ostfralla” och fotosnack och allt om livet och sånt. Helmysigt var det. Passade på att uppvakta den snart femtioårige kisen med en liten present. Sen drog vi oss ner mot Götgatan och åkte hemåt i hans bil. Här är lite bilder från dagen.

*
De e vår nu

Lasse mitt i livet och med glimten i ögat.

KAXIG

Så har man då gått och blivit lite kaxig också på gamla dar. Skickade in ett par bilder till Black & White Spider Award efter att ha inspirerats av Monika Manowska och hennes fantastiska bild Fräknis. Jag har förstås inte bilder i samma klass men det viktigaste är att delta, eller? Jag har aldrig hamnat på prispallen någonsin med mina bilder i någon enda tävling men jag är säker på att chansen blir större om man deltar =) Jag tänker inte visa vilka två bilder jag skickade in, en till People och en till Portrait, men ni kan få se den som jag själv ratade i den interna nomineringen.

 

Wish me luck

Döda fotografers sällskap

Jag brukar roa mig med att hälsa på dom som hälsar på mig på Fotosidan, kolla lite bilder, kommentera. Ett sätt att ge tillbaka för deras artighet att titta in på min sida och göra detsamma. Många FS-vänner har jag upptäckt på det viset. Men jag blir väldigt ofta besviken då många av mina besökare är som döda fotografer. De berättar inget om sig själva och laddar inte upp några bilder. Det finns säkert en anledning till blygheten så jag ska inte döma någon. Alla är välkomna till min sida. Fönstertittare skulle man kanske kunna kalla dom =) De är som ”tittkunder” i en affär. De som aldrig köper nåt utan bara shoppar i tanken. Man undrar ibland vad de tycker, om dom tycker, vad är det för några? Ibland har jag försökt pusha någon att börja dela med sig men det är som att prata med lik. Döda fotografers sällskap kallar jag dom. Jag har ingen bild på en död fotograf så det får bli en bild på en levande =)

 

PS