Återuppstånden från de döda - två gånger

Om Olympus 35RD

För ganska många år sedan fick jag mammas Olympus 35RD. En trevlig kompaktkamera med mycket bra objektiv, 1:1,7/f40 mm. Jag satte då genast i ett nytt batteri och laddade med en Tri-X 400 och började plåta bilder. Här är några exempel.

Men så mitt i en rulle började slutaren krångla. Den började långsamt öppna sig medan jag tryckte på avtrycket. Ibland öppnade den fort  med stängde långsamt. Jag vill att mina kameror ska fungera och den här var en mycket trevlig bekantskap så jag lämnade in den till Werner på LP Foto. Det kostade några hundra men det är småpengar för en fungerande kamera. Den höll ett tag, längre än reparationsgarantin, men sen gav slutaren upp igen. Den hamnade på hyllan. Jag hade ingen lust att reparera den igen. Sen föll den i glömska.

Häromveckan pratade jag med en kompis som har en 35RC samt en 35SP (även jag har en 35SP). Han hade reparerat sin 35SP vars bländarlameller fastnat och då fick jag idén att fråga honom om han kunde titta på min 35RD då mina ögon inte räcker till för sådana finmekaniska operationer. Jovisst det kunde han göra. Vi skulle träffas senare i veckan för bildsamtal med några andra vänner så jag skulle ta med den då. Kvällen innan letade jag rätt på den ur förvaringen i garderoben. Jag provade den igen och det såg likadant ut som när den gick sönder. Men efter flera avtryck uppförde den sig, till min förvåning, som den ska så jag meddelade min vän detta men jag tog i alla fall med kameran till bildsamtalet. Väl där provade jag igen. Samma slöa slutare. Men efter bara ett par gånger fungerade den igen. Den måtte ha blivit skrämd av tanken på att utsättas för en reparation. Jag tog med den hem och nu har den ett fräscht batteri och är laddad med en hemrullad Ilford HP5+. Jag får väl se hur det går men jag hoppas innerligt att den håller hela rullen.

Eders Hängivne 
Analogfotografen

PS
Det händer spännande saker i mitt mörkrum alldeles snart. Väntar på en ny pappersframkallare som jag hoppas mycket på. Mer därom i en senare blogg.

Ett Ilford-år

Paradigmskifte i Vällingby

Efter åratal med Tmax 400 och Xtol gör jag nu ett skifte från Kodak till Ilford. Jag har för all del ett par, tre rullar kvar av Tmaxen men de försvinner nog fort när väl ljuset återvänder. Likaså har jag några liter kvar av Xtol men de försvinner i takt med att jag framkallar mina filmer.

Kodak Tmax 400 + Xtol 1+1

Sedan jag gjorde min stora utvärdering av 400 ISO-filmer har Kodaks blivit dyrare och Ilfords billigare, typ 3 kr/rulle skiljer dem åt. Då blir incitamentet för byte ganska klart. Ilfords Delta 400 var ju en av de filmer som nästan nådde upp till Tmaxens kvaliteter i min mycket subjektiva bedömning. Jag ska också överge Ilfords FP4+ för Delta 100 som jag har noll erfarenhet av men hört och sett mycket gott om. Jag har en hel del Acros 100 som borde betas av eftersom de passerat rekommenderat exponera-före-datum men det oroar mig inte särskilt.

Ilford Delta 400 + Xtol 1+1

När det gäller framkallare så är det en annan bevekelsegrund som får mig att byta. Jag vill slippa blanda pulver. 5 liter förrådslösning Xtol tar också sin plats att förvara. Nu byter jag till flytande och blandar eftersom jag behöver. Det tar mindre plats än en 5-liters flexdunk som jag använder nu. Och det betyder en hel del i mitt mörkrum på 2,5 kvadratmeter. Pappas första mörkrum på Kyrkogatan var ännu mindre, typ 1 kvadratmeter. Jag fattar inte hur han fixade det. Min nya framkallare heter Ilford Ilfotec DD-X och ska, enligt Ilford själva, vara den bästa framkallaren för Ilfords filmer. Vi får väl se. Jag hoppas att det är så att Delta 400 blir snäppet bättre med Ilfotec än med Xtol. Jag tänker ju gärna så att tillverkarna har optimerat sina filmer för de egna framkallarna (eller tvärtom) även om de också tar fram ftramkallningstider för andra framkallare.

Så, 2018 kommer att gå i Ilfords tecken

Delta 100
Delta 400
Ilfotec DD-X
Multigrade RC warmtone för kopiorna

Framkallaren för papper är inte skriven i sten ännu. Jag letar fortfarande efter den bästa i mitt tycke. Men jag har så mycket av andra att jag måste förbruka det jag har först.

Eders Hängivne

PS
Jag fotograferar till största delen småbild men kommer naturligtvis att köra de nya filmerna även i mellan- och storformat. Jag vill ju hålla igång de kamerorna också.

Sol i city

Med Bergger Pancro 400

Och kamera och vidvinkel

Den här filmen ser lovande ut.

Eders hängivne

Kodak Dektol vs Tetenal Variobrom WA

Om en tävling i varmton

Nu har jag testat mina favoritpapper i både Dektol och Variobrom WA och avgörandet om den vackraste varmtonen blir: Nästan dött lopp. Jag tycker Dektol vinner på det matta fiberpapperet med en noslängd. På plastpapperet vinner Variobrom WA med en utsträckt tunga.

Översta raden RC-papper, Nedre raden Fiberpapper
Vänstra kolumnen Dektol. Högra kolumnen Variobrom WA

Jag har i alla fall svårt att se någon avgörande skillnad. Det är naturligtvis svårt att avgöra här i bloggen för dig som läser och tittar på bilderna. Man ska se dem på papper för att kunna avgöra helt säkert. Till sist blir det en subjektiv värdering.

En tredje svårighet uppenbarade sig. Motivet har betydelse. Här ovan visar jag den bild där resultatet var tydligast. Ju mörkare bild, desto tydligare.

Jag kommer att fortsätta med Variobrom WA för Ilford  MG RC warmtone men väljer nog Dektol för Ilford MG FB warmtone.

Eders Hängivne

PS
Under hela 2017 har jag tagit 260 digitala bilder.

Årgångsrullar

Om framkallning av exponerad och lagrad film

Jag har haft några 127-rullar i kylskåpet ett okänt antal år. Lagrade som vin, typ. En färg och tre svartvita. Förra helgen tog jag itu med de svartvita med sina bortglömda bilder. Julafton i förskott liksom. Den ena var märkt X och jag misstänker att det är en film som satt i en kamera jag köpte på auktion. Då bör det ha varit en Kodak Vestpocket från 1910-talet eller en Contessa Nettel Piccolette från 1920-talet. Rulle nummer två var omärkt. Rulle tre var märkt med RX så jag är ganska säker att den är tagen med Rolleiflex Baby.

Hur ska jag framkalla dessa rullar? Som vanligt eller som stående framkallning? Efter lite sökande på Film Dev All Recipes bestämde jag mig för stående framkallning för de två första rullarna. Om det funkade bra kunde jag göra likadant med Rolleiflexrullen. Om det sket sig kunde jag köra som vanligt med den senare. Jag har ingen Rodinal hemma, bara Xtol. Därav sökningen på All recipes. Jag fastnade för att använda Xtol 1+4 i en timme. Sagt och gjort. Så här blev det.

Här fick jag året på den första rullen. Analogfotograferna Stockholm hade möte i klubblokalen i den nedlagda Konsumbutiken på Mejselgatan i Hägersten. Klubbens första år, 2013. 

Det visade sig efter framkallningen att alla rullar var tagna med en Rolleiflex Baby. En av de två jag hade då. Frammatningen krånglade i den ena (yngsta)  och det tog mig två rullar att konstatera det. Kameran såldes till en klubbkompis som ville reparera den. Och där fick jag också en vink om dateringen. Sannolikt sent 2013. Här kommer bilder från den andra (äldsta) Babyn. Säkerligen av senare datum. Typ 2014.

Mitt fotoarbetsbord vid denna tid. Nu i höst har hela arbetsrummet fått en ordentlig makeover och det är ordning och reda (även om allt är kompakt organiserat).

Ja, det går att använda blixt till Babyn också. Jag borde säga att man alltid borde göra det inomhus.

Som synes inga höjdarbilder. Men det var ju testrullar alla tre. Rullen i den äldsta Rolleiflexen var den första i den kameran. Den fungerade utmärkt och gör det fortfarande. 

Efke R100 är ingen film jag skulle välja idag. Har aldrig gillat resultaten från den.

Som jag nyss skrivit har jag ytterligare 20 rullar att använda under det kommande året. Det är en kul liten kamera.

Eders Hängivne