Jag har gått över till den mörka sidan

Darth Vader hade inte kunnat finna en villigare adept. Jag åkte hem till Åmål för att hälsa på mamma och pappa. Dels för att kolla läget men också för att på allvar ta itu med det fotografiska hantverket. Jag ville lära mig att framkalla film och ”göra kort” och en bättre lärare än min pappa kan jag inte tänka mig. Han har fotograferat sedan 1947 och efter att ha gått med i Åmåls Fotoklubb 1967 eller 68 har han erövrat åtskilliga bevis för sin fotografiska konst. Jag har med andra ord spenderat ett par dagar i pappas mörkrum.

Snön kom lagom till jag kom hem och gjorde exponeringsmätaren upplivad så jag tog tillfället att köra den första rullen för året i min ”nya” fotograferingsmaskin, en Bronica S2A, som är lyckligt befriad från sådan teknik som kan ryka eller bli full med löss. En maskin av ädlaste rostfritt 18-8-stål polerat till spegelglans, kristallklart glas och vackra läderdekorationer. Den väger 1,85 kg med film laddad så jag måste nog gå på gym innan jag tar nästa rulle. Nu körde jag med pappas stora stativ som väger mer än kameran. Här en bild på min drömmaskin som i fotograferingsberett skick har en slående likhet med ett litet ånglok.

 

När man trycker på utlösaren här så startar en mindre jordbävning och när kortet är taget har man en klar minnesbild av att ha hört en kollision med mycket plåtknyckel. Behöver jag säga hur förtjust och förälskad jag är. Det här är min nya älskarinna.

Jag framkallade förstås filmen själv. Det var ju det jag skulle lära mig. Jag lärde mig handgreppen med spiralen och dosan i fullt dagsljus på en kasserad film, blundade och försökte i ”mörker” tills det gick bra flera gånger på raken. Sen körde jag skarpt med pappa som backup. Backupen behövde aldrig användas. Framkallningen gick bra hela vägen och jag tror t o m att pappa blev imponerad av negativens kvalitet. Några rutor från inomhusbilder blev inte bra (underexponerat) men annars var allt klart godkänt. Här ett par bilder från rullen som är skannade. Några till finns i mitt album Bronica.

Sofiagatan med äldre hus

Dagen därpå kopierade jag bilder. Det var ett tag sen jag gjorde det senast så allt var i praktiken nytt även om jag förstås kunde allt vi gjorde ”på papperet” =) Jag kopierade både mina färska negativ och gamla bilder som pappa tagit. Jag hade speciellt riktat in mig på bilder på mig själv att ha till kommande profilbilder. Det kanske inte många känner till men jag kör ganska mycket research bakom mina gamla bilder.

Summan av det här är att jag är såld på svartvitt och silverhantverket i den mörka sidan av fotografins värld...

Negativ 18x24 cm

Den storleken ska man ha om man ska ta kort med den här kameran. Jag har försökt luska ut vem som har tillverkat skönheten men har gått bet. Först trodde jag att det var Goerz för så står det på optiken. Det är inte så konstigt egentligen. Optik var just vad Goerz tillverkade innan de också började tillverka kameror. Nu lutar jag åt att det endast är optiken som är Goerz och att kameran har tillverkats av någon ännu okänd fabrikör långt innan Goerz ens tänkte på att bygga kameror.

En riktig skönhet

Mattskiva som är ordentligt stor

Ridåslutaren sitter framför objektivet. Och den fungerade!

Tidsinställningen var lite trickig. Sköts från andra sidan. 1/15 till 1/90s

Goerz optik från Berlin. Doppel anastigmat. Bländare 7,7 och 240 mm brännvidd.

Bländarinställning eller grovinställning av avståndet. Notera urfräsningen och skåran. Skalan därunder.

Skärpeinställning som kan låsas med en kontramutter på andra sidan.

Kameran är i  min pappas ägo. Han fick den av sin arbetsgivare (SJ) när de röjde sina vindar inför förvandlingen till EuroMaint.

Det går fortfarande att få tag på bladfilm till kameran. För 800 pix får man 20 blad i Amerika så det blir dyra kort. Eftersom den fungerar kanske frestelsen blir för stor en dag =)

Vinnare

2008 års vinnare är utsedda i Pilsner Urquell international photo award. Så det är bara att gå in och njuta av mästerverken. Alla smaker är med säkerhet tillgodosedda.  Klicka på någon av listorna i mitten.

Och så lite egna bilder från dagens promenad. Dessa och fler finns i mitt album Arkitektur.

Allt i svartvitt.

Tiden står stilla

Min vanliga utsikt i fem år varje fredag och söndag eftermiddag.

Långt från allt. Men man kunde lita på klockan två gånger per dygn. Inte illa.

En raggare på trehjuling

Månadens profilbild tar som vanligt ett år till. Den här månaden är från självaste födelsedagen 1956 då jag fick körkort för trehjuling. Fordonet är sprillans nytt och av årsmodell-56 och naturligtvis i 50-talsfärgerna ljusgult och klarrött. Rena lyxåket. Inte bara däcksidorna utan hela däcken var vita! I alla fall den dagen. Märkligt nog finns det bara den här bilden av mig och cykeln i mitt album. Den gick nog i arv till bröderna när de var mogna för körkortet och jag fick något större. Trehjulingar växer ju inte med barnet som Meccano gör. Fast Meccano bloggar jag om nån annan gång.