Ny månad - ny profilbild

Jag fortsätter den fotografiska leken med en ny profilbild varje månad där jag tar ett år i taget.

Den här bilden är tagen vid en reningsrit i köket på Kyrkogatan 23  i Åmål. Baljan var en likadan som användes som lastfartyg i en tråkig historia några år senare. Bakom baljan syns kommoden där den ljusblåa pottan stod. Bakom mitt huvud syns skafferidörren som senare i livet blev ett favorittillhåll. Man kunde gå in där och stänga dörren om sig och gotta sig bäst man ville av allehanda ätligheter. I smyg naturligtvis. Till höger skymtar diskbänken. Vi hade bara kallvatten fram till dess jag var tretton år. Allt varmvatten måste kokas på vedspisen eller på den lilla elektriska spisen med två plattor och en liten ugn. All tvagning skedde i köket men när vi blev lite äldre tog pappa med oss till banarbetarnas barack vid järnvägsstationen och vi fick lyxduscha i banarbetarnas omklädningsrum. Det där med kallvattnet har satt sina spår. Än idag föredrar jag att borsta tänderna i kallt vatten. Det känns fräschare så.

Knappt ett år gammal. Juni 1955.

Foto: Pappa Leiler

Livet är härligt i en balja.

Bullbak och skitlukt

Vi åkte ofta till farmor & farfar. Eftersom pappa jobbade vid järnvägen så åkte vi tåg ända tills pappa skaffade en bil. Vi åkte ofta bakom ett riktigt stort ånglok eller ett D-lok med träkaross. Alldeles gratis dessutom eftersom pappa hade fribiljetter. När jag var liten stannade tågen i Slottsbron där mina farföräldrar bodde och vi promenerade glättigt vägen genom skogen ner till Skogsstigen 1 där de bodde. Glättigt, ty det var alltid roligt att komma dit. När SJ lade ner stationen i Slottsbron fick vi kliva av i Grums. Där blev vi hämtade av farbror Eber i sin Simca, eller senare hans DKW och gjorde den spännande resan till Slottsbron, ett stenkast söderut. När pappa köpte PV:n 1965 åkte vi förstås bil hela vägen från Åmål till Skogsstigen. 45 km på 45 minuter på den smala gamla 45:an. Otroligt långt för en pojke.

Grums har ett stort pappersbruk och alla som har varit nära ett pappersbruk vet att det luktar skit om vinden ligger på åt fel håll. Som jag minns det låg ofta vinden på mot Slottsbron. Historiska meteorologiska fakta säger nog att jag har fel på den punkten men så upplevde jag det och det är det som räknas när man kåserar. Ofta mötte oss dock en annan lukt när vi närmade oss Skogsstigen eller klev ur bilen. Nybakta bullar har en otrolig dragningskraft på pojkar och vi störtade in hos farmor, gav henne en snabb hård kram och började genast länsa plåtarna från bullar. Skrattande hällde farmor upp mjölk i glas och satte ut på köksbordet. Jag misstänker starkt att det var henne ett stort nöje att baka bullar åt oss för att sen se oss med frisk aptit konsumera hennes id. Ibland var det mandelkubb och trots den starka lukten av hjorthornssaltet som stack oss i näsan så ögona rann gick de samma öde till mötes som bullarna, plåt för plåt. Det fina med detta var att skitlukten inte märktes.

Det borde vara så att om vinden ligger på i Grums så bakas det bullar och mandelkubb i alla kök i vindriktningen. Det måste vara den avgörande anledningen till att Grums överhuvudtaget existerar än idag.

Här ett foto på bullbakerskan Margit, skitluktens fiende.

o- förled till svenska ord

Norrlänningar har ett härligt ofog för sig med det svenska språket. Allt som inte är, sätter de o- framför. Inget konstigt egentligen. Så är det med massor med svenska ord: ofärdig, olycka, oinvigd, ointressant m fl bla bla obla. Men herrar i Akademin, vad sägs om oi? Eller okall, ovarm?

Till skillnad från det täcka könet, dit alla kvinnor hör, hör alla män till det otäcka. Det slås fast i alla dagstidningar varje dag och i olika forskningsrapporter. Polisrapporter med för den delen. Omdömet klibbar fast vid mig som spetälska. Jag borde ropa ”Oren, oren!”. Sån var lagen (men inte profeterna) i Bibeln. Men jag vill inte. Jag är otroligt oelak och osnorkig, på gränsen till oviktig och mitt osnobbindex är skyhögt. Jag är helt otillhörig det otäcka könet. En den. Och dessutom osnygg.

Här ett ofoto (negativ kallas det) av ofin kvalitet. Vad det föreställer är oklart. Men sannolikt en otäck kompis 1974.

Medlemsporträtt

Här på Fotosidan finns ett flertal medlemmar som jag har svårt att tro kan hantera en kamera. En hund, en blomma, en tecknad figur och andra konstigheter. Likväl har de laddat upp bilder! Jag är inte dum, jag förstår att man kan vara för blyg för att visa sin nuna. Somliga tycker det är käckt att gömma sig bakom en kamera som en slags reklam för det märke man valt. Attributet är ju helt adekvat men nog föredrar jag ett vanligt porträtt. Då har jag chansen att känna igen en fotande kollega när jag träffar honom/henne.

Det är oftast många kameror ute och fotar när jag är det men jag har inte stött på en enda som jag känner igen från Fotosidan. D v s... jag menar förstås inte kameran utan personen bakom. Här finns ju så otroligt många medlemmar att chansen att få träffa en är mycket större än liv på andra planeter. Det skulle vara gôrkul att helt oförhappandes träffa på Dieter eller Peter, Lasse eller Bengt (som går att identifiera med sina porträtt). Störst chans har jag väl att träffa Elin (som jag ännu inte träffat trots att vi varit medlemmar i samma fotoklubb). Hon bor ju där jag kommer ifrån. Pappa Leiler räknas inte i det här sammanhanget. Honom träffar jag sällan oförhappandes. Utom en gång då han överraskade mig på tåget hem från Stockholm. Det var på den tiden som jag veckopendlade mellan Åmål och Stockholm. Han hade varit i Säffle och lämnat in bilen på reparation och tog tåget hem. Jag blir inte ofta överraskad men då blev jag det när han kom in i vagnen och satte sig bredvid mig. Spana gärna in hans bilder. Det är inte så många än men några är prisbelönta i fototävlingar. Han har en diger samling troféer, somliga med internationell status.

Här är en bild som representerar mitt fleråriga veckopendlande. Här var det som pappa överraskade mig. Fast kanske inte just den dagen.

Mothugg

Ibland får man mothugg när man påstår något. Det är oftast uppfriskande om än ibland oväntat. Morgonens blogginlägg fick ett par mothugg som jag besvarat till berörda enskilt. Jag får väl skylla mig själv när jag exponerar min nuvarande andliga status och inte är nog tydlig med min självironi.

Här ett mothugg av helt annat slag. Sommaren -69 tog pappa denna gädda vid sommarstugan. 8,5 magra kg. Han fiskar fortfarande vid 74 års ålder och tar hem hinkvis med abborre som fileas och läggs i frysen. Undra på att han är så vital.