Vällingby thermer tur och retur i regn

Idkade lite cykelfotografering idag och letade mig fram på cykelvägarna till Vällingbys thermer (badhus på latin). Det var snart gjort. Betongklumpen är fjärran från min bild av ett SPA. Mer funkis än så här kan det inte bli. Eftersom jag redan var genomblöt av regn valde jag att inte gå in - än. Distriktssköterskan har gett mig ett recept på motion i simhallen men eftersom Herrens thermer har fungerat bra ett tag och dessutom är gratis så väntar jag tills snön stoppar mina cykelturer. Det är redan livsfarligt att cykla med mina ovilliga ben och fötter men med snöhalka och ingen hjälm blir det rena självmordsuppdraget att motionera och jag är varken terrorist eller har dödslängtan.

Här är en bild på thermerbunkern.

På väg hem igen upptäckte jag denna förskola med det käcka namnet Klisterburken. Det fick mig att stanna till och föreviga härligheten (ifall den sprängs imorgon av någon terrorist). Namnet gav mig associationer till Björnklister och dess speciella härliga doft. Alla har väl använt Björnklister så nog om det. Du har säkert egna minnen av det att njuta eller förfäras av.

Sist på min tur tog jag en bild på vårt viktigaste landmärke i Vällingby. Ser man bara det här huset så vet man ungefär vart hemmet ligger. Det står som en ståtlig fallos och höjer sig över nejden så till den grad att det tar uppmärksamhet från mycket vackrare byggnader. Men som landmärke duger det bra. Duger mycket sämre som sjömärke kan jag försäkra.

Här syns höstens entré förresten. Bäst att dra hem. Nu är jag genomblöt.

Alla bilder tagna med lillen. Canon Powershot A80. Så Dogma det kan bli.

Ändhållplats...

Vi  har en egendomlig busshållplats ett stenkast från där jag bor. Råcksta begravningsplats heter den. Det stannar inte många bussar här. Man kan tro att det är en enkel resa dit. Jag har aldrig  någonsin sett någon vänta där. Turlistan är mycket torftig. Några turer. Den förra var ännu torftigare. En tur. Men den bilden tänkte jag bara  men tog den aldrig.

Här är en busshållplats.

Turerna är få.

Ingen väntar. Kanske är det en ändstation. Krematoriet ligger ett stenkast åt höger.

Rättstavningens förbannelse

När jag gick i folkskolan skulle man förstås lära sig modersmålet. Som om man inte kunde det! Pappa hittade dock på en list. För varje helt felfri rättstavningsskrivning skulle jag få en krona. En krona var ett enormt belopp på den tiden och säkert en stor del av hans lön från järnvägen. Nu hade vi inte rättstavningsskrivningar så ofta  så han behövde inte våndas över sin budget särskilt mycket. Felfritt blev det inte heller alla gånger så jag misstänker att han ibland drog en ambivalent suck av lättnad. Jag samlade frimärken på den tiden. Det gjorde alla pojkar i min ålder. Ett paket med exotiska frimärken kostade två felfria rättstavningsskrivningar på EPA. Så småningom blev min frimärkssamling större och exotiskare.

Baksidan av det hela är det jag vill komma till. Jag är en notorisk felstavningsfinnare. Jag behöver inte stavningskontrollen i datorn. Det har blivit en förbannelse att läsa stavfel. En gång slutade jag att läsa en bok efter bara några kapitel eftersom den var så full av stavfel att det var omöjligt att läsa.

Bra betyg i svenska har jag haft sedan dess men jag toppade inte betyget till sista terminen. Bara till den näst sista. Läraren gillade min stil men den höll tydligen inte ända fram. Det grämer mig lite än idag.

Här en förmodat felfri text från tiden innan Sverige föddes. Stenen halvligger i en kohage på Adelsö i Mälaren, en bit bakom kyrkan. Ingen idé med stavningskontroll här. Det går ju inte att ändra! Jag känner mig ödmjuk inför denna nästan tusenåriga text. De hade levande printrar på den tiden med den osannolika hastigheten av 1 tecken/timme. Kolla gärna in fler runstenar på www.runristare.se  Där kan man också läsa vad det står på stenen. Högtidligare än ett kåseri kan jag avslöja...

Kommentera gärna kollektionen i mina album om du har lust.

Adelsöstenen

Närbild (men inte macro)

Här är ett dagsfärskt foto av Sundbystenen i Spånga (Dagsverksvägen 147)

I min värld skulle det kallas hällristning eftersom det inte är någon vanlig sten.

"Gatufotografi" på stormarknaden

En av de saker jag saknar mest från min födelsestad är litenheten. Allting är nära och behöver man nåt, som finns att köpa i stan, så tar det typ tre minuter att komma dit, några fler minuter att handla och sen tre minuter hem igen. I Stockholm är det långt till allt och allt är så stort att det är en rejäl promenad att komma till kassan. Affärerna är ju så finurligt planerade att man MÅSTE gå förbi alla erbjudanden. Även om man bara behöver en påse skruv. Dietisten är nog nöjd med arrangemanget för hon tycker att jag ska motionera mera. Det är bra för min nyligen upptäckta diabetes. Så det är jag som handlar mat för det mesta. Det är en skaplig runda med deras överdimensionerade kundvagnar som barlast.

Därför att promenaden är så lång tog jag med mig kameran idag. Tänkte öva lite på gatufotografering på de ändlöst långa "gatorna" på IKEA och COOP.  Inte blev det bra men här är några av dom.

Nikon D80 + 50 mm/f1,4. Ingen blixt. Ingen efterbehandling. Snudd på Dogma-löfte.

Picnic i sängparken

Gatuliv på IKEA

Torgmarknad på COOP

Skyltshopping

Pojke i kamouflagekläder

Spurt och målgång

Det enda som är litet i Stockholm är plånboken...

PS
Missförstå mig inte. Jag gillar att bo här.

Slaget om Stockholm

Nord och Syd har åter mobiliserat. På respektive Mälarstrand. Lägereldarna lyser pittoreskt med sitt varma glödlampsljus i fönstren längs stränderna och strategierna för morgondagens drabbning ventileras av generalerna och deras stabar i publiknande högkvarter. Soldaterna är unga och förmodligen med dåligt betyg i historia eftersom de tänkt sig att upprepa historien på fel sida Atlanten. Drabbningen ska äga rum i morgon på en ö mellan Nord och Syd som kallas Gamla stan. I sin historielösa okunnighet kommer de att upprepa Stockholms blodbad nästan 488 år senare i tron att det är det amerikanska inbördeskriget. De vet inte att det kriget pågick i fyra år och under flera slag. De skolkade då. Och kriget imorgon ska pågå bara en dag!

För att illustrera krigets fasor visar jag här en bild från slaget vid Chryslers Farm i Kanada som återupplevs varje år på samma ställe. Den fridfulla posen till trots kan jag intyga att dessa grabbar kan skjuta med sin kanon. De tävlade med andra kanonjärer i en slags stafett. Skjut ett skott, flytta kanonen 25 meter och skjut ett skott till osv tills någon kom först i mål. Krutröken låg autentiskt tät över nejden när slaget var slut. Fransoserna vann och därför pratas det på franska i provinsen än idag.