Då och nu 2

Den här gången tänkte jag uppehålla mig kring mitt eget hus där jag bodde mina barndomsår. Hur såg det ut då och vad ser det ut som nu. Först ett litet persongalleri ur mitt minne.

Hyresvärden hette Gustav Andersson, hans fru Eva och deras dotter Gunhild. De bodde på andra våningen. Här en bild på dom.

Yngve bodde också på andra våningen Han var kusin med Gunhild. Han jobbade på Vägverket som väginsspektör och parkerade alltid sin bil under den stora lönnen som tillsammans med uthuset bildade infart till tomten. Han hade en pepitarutig hjälm och läderhandskar i bilen som vi imponerat tittade på ibland. Jag har inget foto eller ens ett minne av hur han såg ut.

I grannlägenheten på första våningen bodde Elsa och Rolf med barnen Rigmor och Jörgen. Vad Rolf jobbade med på den tiden minns jag inte men nu driver hela familjen utom Rigmor OK/Q8-macken ute på Karlstadvägen. Det var de som skaffade TV före oss så det blev en del pyjamaslopp mellan lägenheterna innan vi skaffade en egen TV. Ty det fanns barnprogram även på den tiden. Men inte TV hos alla och det var ju gemenskapsfrämjande.

I det yttre hörnet av huset bodde Gösta och Gertrud med sönerna Kennet och Tommy. Gösta var grovarbetare och klarade av det mesta. Jag tittade på när han putsade grunden på huset en gång. När jag var där nyss kunde jag konstatera att han kunde sin sak. Allting sitter kvar. Han var alkoholist av den sorten som blir otrevlig under påverkan men han var en mycket trevlig prick när han var nykter. Han kunde trolla tioöringar ur mitt öra. Det var lika häpnadsväckande varje gång. Gertrud hade en speciell stil när hon gick. Korta försiktiga steg som om det alltid var halkigt. Sönerna tog till sig samma stil. Det händer att jag träffar Tommy när jag är hemma. Han är precis som jag minns honom från 60-talet.

Nu lite bilder.

1945. Så här såg huset ut när jag bodde där också. Idag kan man inte ta ett kort från den här platsen. Det står ett nytt hus i vägen.

1954. I lummig sommargrönska. En på många sätt spännande trädgård.

1977. Den stora trädgården som förgrund. En tråkig rest av fornstora dar. Här står fortfarande den gamla Arbetsförmedlingen kvar på Kyrkogatan.

Foto: Leiler Norén

2008. Nya hus har trängts in i trädgården. Några likheter syns kanske på mitt hus men det mesta är omdanat.

Entrén 1945. Den såg likadan ut när jag bodde där. Den trekantiga cementplattan med en pelare på var sida. Dörren till vänster var vår dörr. Den till höger gick in till trapphuset och Elsa o Rolfs lägenhet.

Entrén 2008. Nytt och fräscht. Men mysigare?

Då och nu i samma bild. Källardörren ser ut som som den alltid har gjort. Tack och lov!

Drottningholms julmarknad

Frugans och mina utflykter går gärna utåt Drottningholm, Ekerö och de andra mälaröarna. Idag blev det Drottningholms julmarknad. Vi åkte tidigt för att få bra parkeringsplats men det visade sig att vi nätt och jämt fick någon överhuvudtaget. Vi fick gå en bit men det gjorde ju inget. Här är lite bilder från marknaden som bjöd på mycket julstämning och många smakprov på julens läckerheter.

Dörrdekorationer i mängd

Tomtar så det räcker för många jular

Och ljus för många bränder

Fina grejer..... men inga kunder. Inte alla gjorde lysande affärer

Fåglarna kan också få fira jul med eget julbord

Vi köpte med oss lite mat. Jag provade också lite god julfudge men insåg snart mitt misstag. Det kommer att bli en väldigt annorlunda jul utan godis. Saknaden strök som en kall vind genom min själ...

Första kyssen

Två tjejer och två killar fick för sig att prova på det där som vuxna gör. Att pussas på munnen. Men när man går i andra klass är det lite tabu och definitivt inte cool bland killarna i klassen. En säker anledning till mycket tråkningar. Därför måste det ske i största hemlighet och fördolt för andras blickar. Karin och Håkan, Lena och jag var det som kom på ett bra ställe att prova detta mystiska fenomen att när en tjej och en killes läppar möts så blir det nåt självlysande av dom. Det trodde vi oss veta.

Karin                 Håkan                   Lena               Jag, Thomas

Det var en magisk förväntan över ögonblicket när vi kommit på var vi skulle göra det. Bergströms kolonialvarulager var inhyst i ett sånt där typiskt halvt uthus som det finns många av i Åmål eller i andra gamla städer med för den delen. Här en bild på baksidan som vetter mot Kronans lekskola där vi förstås hade gått allihop. Terrängen var känd. På den tiden stod det en massa stora buskar som täckte större delen av väggens nederdel.

Bergströms kolonialvarulager

Baksidan

Crime scene

På var sin sida av tegelmuren satte vi oss på sockeln för att pussas bakom buskarna. Fullt osynliga för allas blickar. Karin och Håkan under det vänstra fönstret. Lena och jag under det högra. På så sätt slapp vi t o m att se varandras kyss. På en given signal oss emellan så kysstes vi. Sen fnissade vi hejdlöst. Vad var det med det? Vi kunde inte förstå vad det var som var så speciellt med en kyss. Vi upplevde inget magiskt. Lena blev inte självlysande. Nu var Lena min favorit i omgångar under flera år i alla fall. Nu är hon gråhårig som jag men lika fin som då i mina ögon.

Kronans lekskola. Lena bodde på andra våningen.

Vital 60-åring

När jag var hemma i Åmål förra helgen och gjort en fotorunda i mina gamla barndomskvarter, frusit fingrarna av mig och fått rosiga kinder av vinterkylan avslutade jag promenaden med att i grevens tid gå in på Konsthallen och betitta Åmåls Fotoklubbs jubileumsutställning som skulle stängas och tas ner en halvtimme senare. Strax dessförinnan träffade jag pappa Leiler vid Plantaget. Han hade fotograferat på sitt håll och vi möttes för att gemensamt gå till Konsthallen. Både han och mamma Carin hade bilder utställda. Jag gick runt och tittade den halvtimme jag hade på mig och blev sen kvar och hjälpte till med nertagningen. Träffade Elin Torger gjorde jag också, äntligen.

Här är några bilder på utställningen som i mitt tycke höll en hög klass. Kanke lite för kompakt hängt men det är ju kul med mycket att se på.

Jan Anderssons bilder. Många från Bluesfestivalen där han som stabsmedlem har förmånen att kunna stå nära scenen.

Karl Wighs bilder.

Nils-Gunnar Elfstedt är förtjust i cirkusbilder. Själv är han en trollkonstnär med artistnamnet Elloz, specialiserad på trollkonster med blommor.

Bruno Jönsson bilder fångade alldeles särskilt min uppmärksamhet. Bilder på gamla Åmål. De flesta på hus som inte finns längre.

Ordförande Morgan Torgers bilder. Jag gillade speciellt hans bild på hustak i Paris. En fläkt av Aristocats dök upp i mitt minne.

Mamma Carins bilder.

Pappa Leilers bilder. De flesta kan betittas på FS

Hans-Gunnar Larsson tar järnvägsbilder. Många bra.

Fredric Andersson, en lovande junior. Elin Torgers bilder till höger men dom har ju alla sett. Fredric och Elin hade den sämsta platsen. Det tycker jag var synd.

Fotoklubben hade 60-årsjubileum och utställningen gjorde att elva nya medlemmar anslöt sig till klubben. Nu är de sextioåtta medlemmar i åldrarna sexton till åttiotvå år. Inte illa för en klubb i en småstad på drygt tiotusen skallar. Inte ens alla fotoklubbar i Stockholm tillsammans kommer upp i den promillehalten av befolkningen.

Fotoklubben ger varje år ut en fotoalmanacka med en blandning av gamla Åmålsbilder och medlemmars nyare bilder från Åmål. 24:e årgången. Förutom något år i början blir den slutsåld varje år. En uppskattad kulturgärning.

Fotografens tre stadier

När jag var ung roade det mig mycket att fiska. Jag minns mitt första kastspö. Ett blått ABU med röd inkapslad haspelrulle på. Lillbrorsan (d.ä.) fick ett när han fyllde år tre veckor före mig och jag var avundsjuk lika länge tills jag också fick ett. Jag minns den första fisken, en liten abborre vid sommarstugan. Den högg direkt. Jag kastade nog in spinnaren i gapet när den dåsigt gäspade i det solvarma vattnet i vasskanten. Lyckan var total. Detta är fiskarens första stadium. Euforin i att få en fisk. Entusiasmen som aldrig tycks ta slut. En ständig önskan att åka ut och fiska. Snart nog läste man ABU-nytt och drömde om storfångster och dyra prylar och drag som kunde lura gammelgäddan och ge ett guldmärke. Lika snart som drömmarna uppstod gick man in i fiskarens andra stadium, prylnördens stadium. Fiskelådan fylldes med allehanda tillbehör  och nya rullar och nya drag som skulle öka fiskelyckan. Fiskelyckan infann sig då och då som om inget hade hänt. Man lärde sig lite knep för att fånga de roliga fiskarna. Man gjorde resor bara för att fiska i främmande vatten. När pryleran gick över kom man in i fiskarens tredje stadium. Det filosofiska. När man går ut för att fiska utan att bry sig om fisk. När den rofyllda upplevelsen av att bara vara nära vattnet och fundera, kasta lite förstrött och låta hjärnan insupa naturens läkedom. Man vattnar sitt drag med rytmisk regelbundenhet. Allt går på erfarenhet och det händer att man släpper tillbaka en fiskstackare som råkat fastna på kroken.

Här en bild på alla Åmålsgrabbars favoritställe. Brohålet som skiljer Norra Viken från Åmålsviken. Vattnet är strömt och det står ofta abborre där. Några av mina mest euforiska stunder har jag upplevt där. Speciellt den perioden då jag höll på med ultralätt fiske. Lätta grejor, tunn lina, små drag. Varenda firre blev ett monster som tog en god stund att landa.

 

Som fotograf tycker jag mig märka att samma stadier går igen. Den första kärleken då allt är nytt och roligt och man lyckas ta en och annan bra bild. Prylstadiet då man behöver allt möjligt och omöjligt och det tar evigheter att synka allt innan man tar en bild. Jag hoppas det är slut på pryltiden nu för min del. Känner att nu är bildfilosofins gryning här. Här ska jag stanna länge...