Balsamvinäger utan bäst-före-datum

Om en riktigt långsam process

Efter Ferraribesöket som jag skrev om i tidigare inlägg åkte vi en liten bit till en tillverkare av balsamvinäger. Ett familjeföretag med riktigt gamla anor. I en oansenlig liten fabrik tillverkas en av världens bästa balsamvinäger. Här talar man om årgångar, precis som med viner. Precis som med viner produceras balsamvinäger av druvor som hälls i kar och pressas till en "must". Denna must hälls sedan i tunnor av noga utvalt trä där de genom en oxidationsprocess förvandlas till balsamvinäger. Träet i tunnorna är ek, kastanj, mullbär,körsbär och en. Varje träslag bidrar till balsamvinägern med sin speciella karaktär. Tunnorna är inte fulla och de har hål som täcks över med en duk för att inga insekter ska komma in. Till balsamvinäger används endast två olika druvor. Genom en speciell teknik blandas olika tunnors innehåll i väl bestämda proportioner en gång varje år och toppas med en dos från föregående år.

Balsamvinäger tillverkas av tusentals familjer i trakten men endast för privat bruk. Några få tillverkare är certifierade och dessa utsätts för en minutiös granskning av en kommission. Om den blir godkänd får den säljas, annars inte. Meloria står det på den här familjens flaskor.

Medan halva konferensen var hos Ferrari, delades vår halva in i två grupper. Den ena gruppen besökte fabriken som låg bredvid huset. Den andra gick in för att provsmaka. Balsamvinäger kan användas till allt. Glass, sallader, pizza, frukt, ost, snittar mm.

Vardagsrummet i familjens hem

Värdfamiljen

Sen var det dags för min grupp att se fabriken. Jag misstänker att den riktiga fabriken ligger någon annanstans. Det här liknade mest ett museum.

Det fanns ett mindre rum för de yngre tunnorna. Ovan ses det större rummet med de äldsta tunnorna. Den äldsta var bortåt 250 år, långt innan ens fabriken hade startats.

Fabrikschefens son berättar om processen

Den här tunnan startades 1950. Ursäkta den dåliga bildkvalitén men ni ser väl vad det föreställer.

Halva konferensen utanför familjeföretagets villa

Eders Hängivne

PS
Jag köpte med mig en flaska 12-årig balsamvinäger. 100 ml för 30€. Som hittat!

Parmaskinka

Om en långsamt hantverk

Jag har varit på konferens i helgen. På mitt företag brukar det innebära intressanta studiebesök. I helgen for vi till Parma. Redan på fredag morgon faktiskt. Förmiddagen gick åt till resan och eftermiddagen ägnades åt att besöka en världens bästa tillverkare av Parmaskinka, Ruliano, uppe i de Appenninska bergen. Här kommer lite bilder från det studiebesöket.

Ankomsthallen. Här kommer färska skinkor in.

Först formas skinkan till sin karaktäristiska form

Saltningsstationen. Tyvärr blev det ingen bild att visa på hur de gjorde.

Men det är ju kul att se andra arbeta.

Här hänger mer än 60.000 skinkor för att mogna. Fönstren är inga vanliga fönster. De är galler som släpper in de salta vindarna från havet och automatiska luckor på insidan reglerar när de är öppna enligt ett visst schema.

Efter 18 eller 24 månader tas de ut och förpackas. Den yngre skinkan är mildare och den äldre har en stark karaktäristisk smak.

Efter insaltningen förseglas skinkan med vax

Vi fick smaka förstås. Både den yngre och den äldre. Gott.

Eders Hängivne

PS
Hela härligheten dokumenterades med min X100

Nästa Vivian Maier

Om att bli upptäckt för sent

Jag har nyligen tagit bort alla mina bilder från Fotosidan utom bilder tagna med retrokameror. Det ska inte bli så många nya heller. Jag ska gömma dem som Vivian Maier gjorde. Men till skillnad från henne tänkte jag ordna så att någon "hittar" dem.

Jag har dessutom lämnat nästan alla grupper jag varit med i. Några f n inaktiva har jag stannat kvar i. Retrokamerapoolen är jag ju en halv poolvärd för så den lämnar jag inte.

Enda möjligheten att få se nya bilder (och gamla) kommer att vara i min blogg.

Norge 1975

Praktica IVB + Meyer 50/3,5 + Ektachrome 200

Jag har just börjat semestern. Men jag tänkte bo på hotell, till skillnad från en del britter.

Eders Hängivne

PS
Som vanligt inte på fullaste allvar.

Rosenhill

Om bohemernas högborg

Ett ställe som vi ofta besöker på somrarna är Rosenhill på Ekerö. Inte för att det är så fancy men de har nåt annat också som lockar min fru. Ett bakluckeloppis varje söndag mellan kl 12-16. Frugan går på loppiset och jag går till caféet och deras lilla fasta loppmarknad. Caféet är inte som andra. Här är allt udda. Om man olyckligtvis hittar något som är likadant så blir man nästan irriterad. Hit kommer många unga familjer, antingen för att de trivs  med att det kanske är som hemma eller att de behöver en annan upplevelse än det perfekt designade hemmet med sitt moderna kök med rostfria vitvaror och andra rum i perfekt motsvarande stil. Om hösten mustas här äpplen på löpande band. De unga familjernas bilar står i långan kö med bakluckorna fulla med äpplen från deras villaträdgårdar. Deras barn får handgripligt förstå hur äpplen blir drickbara i ett nafs. Det ser långt ifrån hygieniskt ut där äpplena pressas men lyckan över några flaskor äpplemust grumlas inte av sådana petitesser. Det är upplevelsen som räknas.

(Förstora gärna bilderna)

Rosenhills välkomnande entré

Växthusserveringen

Uteserveringen vid ladan

Ställ disken här, tack

Musteriet var inte öppet sist jag var där

Egenodlade plantor till salu

Samtliga bilder fastnade på film, Agfa Vista 400, i en Nikon F6.

Eders Hängivne

PS
Under de nu drygt åtta år vi bott i Stockholm har jag tagit bilder på Rosenhill varje sommarhalvår och har en diger samling bilder. Jag funderar på att göra en fotobok om detta fascinerande ställe.

En riktig fototidning

Om att gräset är grönare nån annanstans

Det kvittar nästan vilken "fototidning" man tittar i idag så domineras innehållet av tekniknörderi, nyheter och tester av alla de slag och med tanke på tillverkarnas frenesi att skapa nya grejer hela tiden så måste naturligtvis fackpressen hänga med i svängarna och recensera allt så gott det går. Allt för att underhålla det ständiga behovet av bättre grejer, vare sig det behövs eller inte. Det är inget fel i det. Dessa tidningar behövs, särskilt för dem som ska köpa för första gången eller byta utrustning för att tekniken har utvecklats så mycket att ett byte är önskvärt. Själv har jag kommit till den punkten att jag inte anser mig behöva mer. Eftersom jag, för det mesta, fotograferar analogt och väldigt lite nya produkter ser dagens ljus på den sidan koncentrerar jag mig på bilderna. Sedan ett par år tillbaka har jag därför avslutat de få tidningar jag prenumererat på och i nuläget har jag bara en kvar som nog kommer att möta samma öde när förnyelsen efterfrågas nästa gång.

Sedan flera år är jag mer intresserad av bildernas innehåll än vilken utrustning som använts. Jag har också börjat köpa bilder av några fotovänner vars fotografiska produktion håller hög kvalitet. Man får passa på innan de blir kända (och dyra), tänker jag. Det enda jag känt behov av nu är att inhämta inspiration från tidningar som har bilder som sitt främsta attribut. Det finns inte så många kvar i världen. De flesta har gått i graven, som t ex Life. Den här gången har jag valt National Geographics som jag har haft kontakt med på olika sätt genom hela mitt liv.

Den är inte kliniskt ren från fotoreklam men det huvudsakliga innehållet är allt annat än fotografiskt tekniknörderi. Djupgående reportage med mycket bilder som jag har saknat tidigare. Den rymmer mitt intresse för världens folk och länder, andra kulturer och historia. Just det här numret hade inte ens någon kamerareklam. Lite naturfotografi fanns förstås med. Men det får jag tåla.

Eders hängivne

PS
Man kan se många fina bilder i dagspressen också. DN:s fotografer håller hög klass.