Triveni sangam och att bada i heligt vatten

Nästa morgon var vi åter ute på promenad längs Ganges. Vi funderade vad folk gjorde ute i det grunda vattnet och insåg efter ett tag att de fyllde säckar med sand. 

Längs vägen pågick morgonförsäljningen av grönsaker för fullt. Under natten hade det också tippats stora mängder grus som nu plattades till och avsevärt förbättrade vägen längs floden. Staden förbereddes för en gigantisk helig sammankomst (Kumbh Mela), som vi fick höra mer om senare.  Kanske sandsäckarna också skulle användas till något i samband med den högtiden.

Barn som tvättar sej vid en kran precis vid vägkanten. 

När jag tog den här bilden suckade sambon och sa att nu skulle dessa män garanterat försöka övertala oss att åka med minitaxin. Men det räckte med att jag med handsignal visade att vi inte ville åka. Så bemöttes vi överallt. Det räckte med ett "no" eller att man visade med händerna att vi inte var intresserade. Hur lugnt som helst och inte vad jag förväntat mej. 

De här var också på väg ner mot floden.

Vi passerade platsen där likbålen fortfarande brann eller i alla fall pyrde och fortsatte under bron. Här var det rikligt med dekorationer.

När vi passerat bron vände jag mej om och fick syn på kamelerna. Det var en överraskande syn i förmiddagsrusningen, men det fick sin förklaring då vi stötte på dem senare. Det var mycket trafik på bron, dock inte tunga lastbilar för de fick bara köra in i staden efter klockan 10 på kvällen. Det skapade en trafikstockning som vi senare fick uppleva två sena kvällar i rad då vi varit på festligheter på andra sidan Ganges.

Vid bron satt även dessa kvinnor och gjorde enkla lerkrukor. Det kan vara krukor som skulle användas i samband med att man tände likbålen. Då ska ett lerkärl fyllas med vatten som man bär runt bålen, för att sedan tippa över axeln så den går sönder.  

Vi vandrade vidare ytterligare en dryg kilometer och började närma oss platsen där Ganges rinner samman med floden Yamuna och den mytiska Sarasvati-floden. Platsen är känd som Triveni Sangam och drar till sej stora mängder hängivna människor som badar i dessa heliga vatten. Notera att det här är nedströms från stället där man sprider askan och resterna från sina döda. Här mötte vi kamelerna på nära håll. Det fanns också mängder med stånd som sålde snacks, dricksvatten, sjalar, kransar av gula tagetes mm. Kamelerna hade egen QR kod så det skulle vara lätt att betala om man ville rida på dem (dock enbart med indiska betalsystem). 

Ett dopp i detta vatten ska rena personen från synder, befria både individer och deras förfäder från återfödelsens cykel och slutligen vägleda dem mot Moksha, eller andlig befrielse. En kallsup var antagligen förenad med livsfara, åtminstone för en västerlänning.

Men här badade man och det fanns t o m badhytter där kvinnor kunde byta om. De klädde sej i vackra saris efter badet. Dessa kvinnor viker de veck som sarin ska ha framtill. Klädesplagget är egentligen bara ett sex meter långt tygstycke som draperas runt kroppen, samt att man bär en topp med korta ärmar och bar mage. 

Det var människor från alla samhällsklasser som badade. En del hade kört ner med stora SUVar, andra kom på motorcykel, ibland en hel familj på samma hoj. Få gick till fots som vi gjorde, men när vi kommit så här långt spelade det ingen roll, här kunde ingen köra. En annan begivenhet var att ge sej ut med roddbåt för att nå exakt den plats där floderna möttes. Vi avstod även från båtarna, för säkerhets skull.

Efter badet var det finkläder som gällde, även för små pojkar. Han har också målats med svart kajal runt ögonen. Notera även att kvinnan till vänster har röd färg i mittbenan på huvudet. 

Männen badade i kalsonger och kvinnorna i enklare saris eller klänningar. Kvinnan till höger har också röd färg i mittbenan och det var en form av utsmyckning. 

På den här platsen inträffar vart 12:e år en gigantiskt helig sammankomst mellan den 13 januari till den 26 februari. Under Kumbh Mela 2025 förväntas ca 5 miljoner pilgrimer anlända till Prayagraj. De flesta kommer att bo i tält på delar av Ganges som då är uppdämd och torrlagd. Det kändes helt otroligt då vi fick det beskrivet för oss, men jag är samtidigt glad att vi inte behövde uppleva det. Det var full tillräckligt med den dryga miljon människor som bodde i staden nu. 

Den här killen bad mej att fotografera honom. 

Annars var det oftast det omvända som var aktuellt. Dessa grabbar rörde sej i närheten av oss en stund tills en av dem tog mod till sej och frågade om han kunde få ta en selfie med oss. Sedan blev det många selfies. De ville veta var vi kom ifrån och ville gärna prata lite engelska, men de var inte påträngande utan snarare försynta. De blev mycket nöjda då jag bad dem om att få ta en bild på dem alla tillsammans med min sambo. 

Det gick inte bra för alla som hade kört ner på stranden och på en del ställen var sanden som gelé. Pojkarna som jag fotat på bilden ovan erbjöd sej också att hjälpa till, men det behövdes mer krafter för att få loss denna. Vid det här laget var vi svettiga, dammiga och hade gått tillräckligt. Nu skulle vi försöka få tag i en minitaxi som kunde ta oss tillbaka till hotellet. 

Mannen pratade inte ett ord engelska men en ung kille i ett av stånden vid vägkanten kunde förklara vilket hotell vi ville åka till. För 100 rupier (ca 12 kronor) tog han oss ända fram till entrén i sin elektriska trehjuliga minitaxi. 

Hej så länge,

Lena

Hur vi hamnade i världens folkrikaste land

Tidig morgon den 9 november landade vi i New Delhi. Det var drygt 20 grader varmt, vindstilla och luften kändes tjock att andas. Efter ett tålamodsprövande kösystem för att erhålla visumstämplar i passen promenerade vi till inrikesterminal 2 för vidare flyg till Prayagraj (som tidigare hette Allahabad). Vi hade flera timmars väntetid innan vårt flyg och satt på obekväma stolar i terminalen. Jag funderade över vad som skulle hända under den kommande veckan. Sumalata, doktoranden (numera doktorn) som några av er kanske sett bilder på här i bloggen, ska gifta sej och har bjudit sina handledare med respektive till bröllopet. Jag och min sambo tackade ja direkt, men vad har vi egentligen gett oss in på?  

När vi till slut nådde Prayagraj och vårt hotell, efter en obeskrivlig taxiresa, var solen på väg att gå ner. Det var minst 30 grader varmt men vi gjorde som vi alltid brukar göra på en ny plats, vi tog en promenad. Från hotellet gick vi genom en smal gränd ca 200 m och kom ner till floden Ganges (som t o m jag mindes från geografilektionerna). Luften var inte mycket bättre än i Delhi, men det berodde nog delvis på att det dammade väldigt från vägen och att det brann stora eldar längre ner vid broarna. 

Vi promenerade längs floden. Det är vänstertrafik i Indien men det var lite oklart på just den här vägen. Tre på en motorcykel skulle visa sej vara ganska vanligt.

Till vänster en trehjulig rickshaw (cykeltaxi), som nu ofta är elektriska. Kon har blivit utfodrad med en blandning av skal från olika grönsaker som t ex blast från blomkål och skal från aubergine. Jag ska berätta mer om korna senare. Oklart om getterna fått något extra att äta. Notera elkabeln på den sneda bambustolpen.

Det mörknade snabbt. Vi passerade några bufflar. De här strövande också fritt på dagarna, precis som korna, men hade fått en nattplats här. Bufflarna vi såg hade oftast någon som vakade över dem eller föste dem i trafiken. De verkade ha ett högre värde än korna, jag har inte riktigt fått koll på det ännu.   

Den här kvinnan hade samlat ved med sin son från ett stort träd som fallit vid vägen. Vi passerade dem och jag vände mej om med kameran i handen. Jag pekade på den och hon stannade. Jag tog det som ett OK. Det här är inte en fotosituation som jag är bekväm med, men vi tittade på varandra några ögonblick och jag tog ett par bilder. 

Bron över Ganges hade lyktstolpar upplysta i indiska flaggans färger. Vid flodens strand brann stora eldar och det var en hel del människor samlade här. Jag var lite påläst och insåg efter en stund att det här var en plats där de brände sina döda. Familjemedlemmar (män) stannade och vakade över bålet tills det bara var aska och små benrester kvar. Dessa samlades upp och spreds i floden. 

Det går åt en hel del ved för att bränna en kropp och här köpte man den veden. Just som vi stod där tändes en gatlykta. Vi gick inte närmare eldarna för det här var privat och det var människor som sörjde sina döda. Vi hörde uppenbart inte till dem. Hittills hade vi inte sett en enda västerländsk turist och vi insåg senare att det faktiskt inte fanns så många.   

Det blev mörkt men klockan var bara strax efter sju på kvällen. Kommersen var i full gång på gatan och vi fortsatte vår promenad. Bilderna kanske uppfattas som mörka men jag har medvetet låtit dem vara det för att återge hur det såg ut. Det fanns belysning men det var lite ojämnt mellan fungerande lyktor. 

Blomkål, tomater, potatis, lök och aubergine var vanliga grönsaker som såldes, plus lite annat grönt.

Vi har lämnat floden och gått upp på en tvärgata för att hitta vägen tillbaka till vårt hotell. Det är mängder med människor på gatan och en hel del mindre fordon. Det känns dock inte det minsta hotfullt eller obehagligt, även om många tittar på oss.  

Vi viker av på den smala gatan som leder till vårt hotell. Här kan en personbil precis passera, men gatan är inte enkelriktad. Ett möte så blir det tvärstopp och någon måste vända, vilket är ett konststycke i sej. Motorcyklar, vespor och trehjuliga fordon passerar hela tiden, i båda riktningarna och konstant tutande. 

Det ser inte så hektiskt ut på bilderna men det beror på att jag har fotograferat när jag kunde stå på vägen. När två, tre olika fordon passerade stod vi tryckta mot något stånd, eller en vägg, oftast i rännstenen. Dofterna var ganska speciella, indiska kryddor i het frityrolja blandat med avgaser och en lätt touch av kodynga. 

Bakom grindarna finns ett litet tempel. Vi passerade och tittade in men jag avstod att fotografera. 

Plötsligt passerade vi ett "hål i väggen" där det satt en grupp barn. Här pågick någon form av skola. De tittade väldigt nyfiket på oss och när jag gick närmare med kameran tittade en lärare ut. Vi förstod väldigt få ord av vad han sa, men det var i alla fall helt OK att fotografera och vi var nog ett synnerligen underhållande avbrott för de unga eleverna. 

Vi kom fram till vårt hotell, Welcome Heritage Badi Kothi, som var en byggnad med en 400 år lång historia. Det var ett väldigt häftigt ställe att bo på, men det gjorde sej dock bäst i mörker. Byggnaden har restaurerats men det verkar som att underhållet bitvis är lite eftersatt. Nedan finns en text om de aktiviteter som ägt rum här:
Some archived documents divulge the use of Badi Kothi as the headquarter for Tax Collection during the British Raj. Queued-up commoners summoned by the high officials seated on the luxuriously cushioned seats would often imprison tax defaulters in the Jail built within the premise of the Kothi. Frequently visited by eminent freedom fighters like Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru, Lal Bahadur Shastri depicts the importance Badi Kothi once held.  

Hotellet har tre stjärnor enligt den bokningssajt vid använde och med västerländska mått stämmer det nog rätt bra. Det var rent och fint, vänlig personal som inte var påträngande och förvånansvärt tyst på rummet, trots aktiviteterna på gatan. 

Restaurangen var delvis öppen utan tak och det fanns en viss "Tusen och en natt stämning" här. Menyn var enbart vegetarisk och det serverades inga alkoholhaltiga drycker.  

En våning upp kunde vi se ner på restaurangen när vi gick till vårt rum, en svit som uppfyllde allt som utlovades när vi bokade och till ett pris som hade gett oss en "skokartong" i en europeiskt storstad. 

Vi åt en mycket smakrik middag i hotellets restaurang, som jag inte kan återge varken vad den innehöll (mer än grönsaker) eller vad rätterna hette. Mannen på bilden bjöd på den diskretaste "liveunderhållning" vi någonsin upplevt i en restaurangmiljö.  

Hej så länge,

Lena

Ute och far

Jag är ute på äventyr, väldigt långt bort från det som är på bilden, både när det gäller temperatur och breddgrad. Wolfgangs inlägg fick mej att minnas Svalbard och jag bläddrade i arkivet innan jag åkte hemifrån. 

Vi är inbjudna till ett festligt evenemang och jag har förstås kameran med, men ingen dator eller annan möjlighet att framkalla raw bilder. 

Vi befinner oss i en miljö som är så långt bort man kan tänka sej från bilden ovan. Det är ett land som vi aldrig övervägt att åka till, men nu fick vi en inbjudan som inte gick att motstå. 

Landet har en lång kust men det enda vatten vi sett är tre floder som möts, där folk samlas för att bada. En kallsup är antagligen dödlig. 

Vi har sett mer kor än fåglar, fast vi har inte varit på landet utan mitt i en miljonstad. Nu är vi på väg till huvudstaden för att avrunda där ett par dagar. Antal invånare drygt 33 miljoner.

Hälsningar Lena

Röda fåglar i rönnbären

En snabb utflykt på lunchen till Sunnerstabacken, ca 2 km från jobbet. Rönnarna har mängder med bär som småfåglarna gillar och en intressant rapport i Artportalen gjorde att jag måste dit en sväng. Först hittade jag två vackra domherrar. De frossade i rönnbär.

Domherre mitt i maten. De är visserligen vackra, men det var egentligen inte vad jag letade efter. Plötsligt viftade en äldre man med kikare (jag var inte ensam i backen). 

Han hade hittat de fåglar vi var ute efter, nämligen tallbit. Här är det två honor, eller möjligen ungfåglar. Jag vet inte om de går att skilja åt. Men de är ju inte röda...

Nä, men hannarna är röda och killen i bakgrunden lyste vackert röd bland de röda bären. Det gällde bara att hitta en position där jag kunde fotografera den utan pinnar och rönnbär i vägen. 

Till slut satte sej en av de två hannarna någorlunda bra med bara en tunn kvist framför. Det är inte första gången tallbiten är på besök på just denna plats, men den kommer bara vintertid och inte särskilt ofta.  

Den frossade i rönnbär precis som domherren, som enligt Wikipedia är dess närmaste släkting. Tallbiten är dock större och betydligt ovanligare. De tre skådare som var på plats var mycket nöjda.

Det snabba fyndet gjorde att jag t o m hann äta lunch fast jag varit ute på "äventyr". 

Avslutar med en hona. De mer diskreta i färgerna men fina de också. 

Hälsningar Lena

Gästen som tog för sej av gästerna

Söndag och jag pysslar med annat (än foto), men kikar ibland ut mot stubben för att se vilka gäster som plockar åt sej av fröna som jag la ut efter frukost. MEN VA I HELA !!!...Jag rusar efter kameran som fortfarande har 100-500 zoomen på och fångar några bilder. En sparvhök sitter på stubben, kanske den som besökt oss tidigare, vet vem, den är omärkt. Nu har den precis norpat en av mina små gäster och kalasar för fullt. Bilden är obeskuren tagen med 500 mm genom fönstret i vardagsrummet. 

En liten gäst, mest troligt ett talgoxe, har lockat till sej en annan gäst. Vi hade besök av sparvhöken i höstas då vi hade hundratals grönsiskor. Nu är det inte några stora mängder småfåglar som kommer till oss. Men den här rovfågeln har kanske insett att detta ställe har viss potential.

Det blåser rätt rejält och det underlättar när man ska plocka sitt byte. Vi har bott 20 år på denna plats men det är inte förrän nu som sparvhöken vågat sej ner. Den kan förstås ha varit där tidigare, när vi inte har haft möjlighet att se den. Men nu har det skett två gånger när vi varit hemma. Den börjar bli mer hemmastadd.

Det är naturens gång och jag kan inte annat än beundra sparvhöken fast den kalasar på en av mina lokala talgoxar. Kanske är det en av de som kläcktes i holken ovanför garaget i somras?

Här verkar den ha förstått att den är iakttagen eller så störs den av grannen som är ute och skramlar på sin tomt. Den tog sitt byte och flög från stubben. Jag tror inte det var sista gången vi såg denna rovfågel.

Hälsningar Lena