Man blir så glad över de första

Den första dunbollarna på hemmaplan, eller i alla fall vid Råstasjön. Jag blir så glad av att se de första kullarna för säsongen så det får bli en paus i Skåneresan.

Här är den vakande andmamman som hade nio stycken att hålla redan på. 

Jag stod på en liten bro och kunde inte komma ner på ändernas nivå hur jag än gjorde. Det fick bli den vinkel som fungerade i det sena kvällsljuset. 

Här har hon alla nio bredvid sej, redo att ge gå upp på gångvägen och sedan vidare ut i den stora pölen. Det var inte vara jag som fotograferade :-)

" - När jag blir stor ska jag bli en skrattmås! Visst syns det redan ? "
Avslutar med de två enda måsungarna jag såg. En hel del skrattmåsar ligger på ägg men det är också färre än vanligt. Fågelinfluensa härjar på holmen där de häckar och man har plockat upp hundratals döda fåglar. Dessutom en död räv som SVA bedömde hade dött av att äta sjuka fåglar. Jag var där och kollade efter hybriden och om hon fått några ungar i år. Det fanns bara enstaka grågås ungar ännu, men jag såg fåglar som låg på ägg så jag hoppas att hon ligger och ruvar någonstans.

Hälsningar Lena  

Gryningstur i Skåne

Min första morgon i Skåne och jag var förstås ute när solen gick upp. Här stannade jag som hastigast vid Revingehed och fångade en bild på solen i dimman. 

Det var rejält med dimma, för mycket faktiskt. Hade inte Google maps sagt att jag skulle svänga här för att komma till Vombs ängar, hade jag sett den här vägen (trots att jag varit här flera gånger förut). 

Vombs ängar var vitt och en ensam sädesärla på tråden var det enda jag kunde se. I dimman tyckte jag att det tassade en räv, men det visade sej vara en storspov...inte så bra fotoljus alltså.

Jag tittade på himlen strax ovanför horisonten och solen hade gått upp. 

Den här haren satt precis vid vägkanten och lät sej fotograferas genom den öppna sidorutan. Det var på tok för mycket dimma för att köra längs vägen vid Vombs ängar, så vad skulle jag göra nu.

Jag passerade sakta genom hästgården som ligger i anslutning till ängarna. Fölet hade inte vaknat ännu, stoet njöt av att äta frukost i lugn och ro. 

Den här parveln är lite äldre och vaknade när jag öppnade bildörren. 

Jag dröjde mej kvar en stund vid hästhagarna och det var lite mysigt att stå där och titta på dem. Hästarna verkade också förvånade över min närvaro så tidigt på morgonen och flera kom fram till stängslet för att kolla in besökaren. 

Jag övervägde några olika alternativ var jag skulle åka och bestämde mej för att köra mot Vombs fure. Jag hade passerat den skylten förut och det är i skogen, där borde det inte vara så dimmigt.

Jag kom till en parkeringsplats i skogen och promenerade längs en stig i samma riktning som en dam med kamera och kikare gått precis när jag kom.

Efter några hundra meter kom jag fram till Gröne damm och där var det förstås dimma, men nu var det hanterbart och makalöst vackert. 

Några gräsänder kom inflygande och i den här miljön spelar det inte så stor roll vad det är som landar.

Det är vackert vilket som. 

Sothönsen bjöd förstås på uppvisning. 

Hela tiden kunde man också höra det här paret kuttra. Det är smådoppingar och när de inte dök pratade de hela tiden med varandra. En annan melodisk sång som också hördes runt dammen var sommargyllingen. Minst två individer satt någonstans i träden vid vattnet och sjön av hjärtans lust. Vi var fyra stycken som spanade efter fåglarna men ingen lyckades få syn på någon av dem. Hannen är knallgul med svara vingar, det borde inte vara så svårt.

När klockan passerat sju och dimman började lätta på vattnet lämnade jag Gröne damm för ett leta efter storkar. Jag hade förstås en plan var jag skulle hitta dem.

Hej så länge,

Lena

Läckö slott och bakom kulisserna hos Öhrnen

Morgonen vid Hornborgasjön bjöd inte alls på det ljus jag hade förväntat mej (och SMHI utlovat). Det var mulet och mörkt. Solen kom fram vid halv sju. Jag satt en stund och tittade på skäggdoppingar i ett annat gömsle men det får räcka med doppingar så länge. Jag åt frukost och drog vidare på min resa vid åtta-tiden. Nästa anhalt var Läckö slott. Det var den "adress" Joakim Öhrn hade uppgett.

Hans hus ligger ca 300 m från denna plats, längs en smal grusväg, det var förstås enklast att be mej åka till slottet. Vi började med en guidad tur. När vi gick runt här förstod jag att Joakim växt upp med detta slott som sin "bakgård", med pappa som vaktmästare och barndomshemmet + hela släkten bara någon kilometer bort. 

Vi vandrade runt en stund och och man kunde enkelt ha ägnat hela förmiddagen åt att upptäcka allt som fanns att se. Nu blev det en mer överskådlig tur. Slottet har förstås sitt eget kyrkorum och jag fick även en titt på fängelsehålan. 

Man fastnar för olika detaljer och jag kunde inte motstå denna get med juvret fullt av mjölk. Det fanns annat som jag ville se i anslutning till slottet och vi promenerade därför vidare till Naturum. 

Där har Joakim för närvarande en utställning med bilder på sina älskade örnar och fiskgjusar. Det var fina lokaler där bilderna på de stora rovfåglarna passade väl in i miljön. 

Jag fick förstås höra flera anekdoter från olika fototillfällen och hur bilderna har blivit till. Alla ni som läst Joakims bloggar har ju fått en viss uppfattning om arbetet bakom dessa möten. Jag har nu också förstått att bara ta sej till platsen där han tagit dessa foton inte är någon "promenad i parken". 

Efter utställningen gick vi hem till Joakim. När vi närmade oss hans hus pekade han in bland träden och där satt kattugglan. Joakim har bloggat om denna uggla som raskt flyttade in i holken som han satte upp i skogen precis utanför gårdsplanen. Här har jag fotat den från grusvägen för ljuset var bättre än när man stod framför Joakims förstukvist. Den här kommer ni att få se mer av, håll utkik efter Öhrnens kommande inlägg. Jag fick en förhandstitt via SMS ett par dagar senare.    

På tomten har Joakim ett lustigt litet hus med vasstak. Det kallas för en krake och har fungerat som en förvaringsplats för fisknät. Nedan är en länk som jag fick från Joakim om man vill läsa mer om dessa hus.

https://digitaltmuseum.se/021017229669/kraken-ar-en-traditionell-form-av-byggnad-som-an-i-dag-forekommer-i-omradet

På gaveln satt ett imponerande gäddhuvud (från tidigare ägare). Där bodde också en svartvit flugsnappare i den eleganta holken som den nya ägaren satt upp. Det fanns holkar lite överallt och matplats för småfåglar etc. Jag fick också se var han hade matat ner duvhöken och det var i princip utanför ytterdörren.

I garaget fanns det tre frysar fulla med fisk inför den kommande fotosäsongen. Vadarstövlarna hängde på en dörr och "trådkostymen" låg på en hylla. Han har två trasseldräkter för säkerhets skull. Så här efteråt undrar jag om han har visat dem för katten? 

Joakim har renoverat stora delar av sitt hus under vintern. Här är redigeringsrummet, med örntavlor förstås. Boken är en femårsdagbok med anteckningar från varje rovfågelmöte de senaste tre åren. 

Eftersom vädret var strålande och jag inte hade alltför bråttom föreslog Joakim att vi skulle ta med några fiskar, lite fika och bege oss ut till den plats där fiskgjusen ibland brukar dra förbi och ta för sej av vad som bjuds. 

När vi kom ut spanade jag mot kattugglans träd och nu satt hon och tittade mot huset medan Joakim packade de halvtinade fiskarna. 

Vi körde en bit och passerade genom de gårdar där Joakim växt upp och hans släkt bor, mycket vackert kan jag intyga. Maja var förstås helt med på noterna och visste precis var vi skulle gå. Hon tyckte det gick lite för sakta och antagligen att vi pratade alldeles för mycket. 

Väl ute på klipporna fick hon ett märgben, antagligen inte en överraskning utan helt i enlighet med vad som brukar ingå på en sån här tur. Fiskarna lades ut på klipporna så Joakim snabbt kunde slänga ut en om gjusen skulle dyka upp.  

Maja drog sej tillbaka med sin godsak men hade förstås koll på vad vi gjorde. Husse slängde dessutom ut bröd på vattnet (för att locka till sej måsar som i sin tur lockar till sej gjusen). Maja tyckte mest att det var slöseri med gott bröd att kasta det i vattnet. 

Vi drack kaffe och småpratade. Det här är badklipporna där Joakim badat med familjen under hela sin uppväxt. Det var inte riktigt badvärme men ändå fantastiskt fint att sitta där i solen. Med jämna mellanrum spanade vi mot skogen man ser bakom Joakim och Maja. Om gjusen dök upp skulle den komma från den udden.

Vi skymtade fiskgjusen på långt håll ett par gånger men den ändrade sej och försvann. Till slut verkade den bestämma sej för att komma och kolla om det fanns något gott. Jag var "superberedd" och hade gjusen i sökaren, ögonautofokus fungerade perfekt, kameran inställd på ljudlös elektroniskt slutare (alltså 20 bilder/s). PLASK! Fisken var utslängd och Victor var på ingång. 

Det är ju jättebra med ögonautofokus och 20 bilder/s men kameran ska ju också lagra bilderna!!! Vilket amatörmässigt misstag! Jag har visserligen inte testat gränserna för R5:an men det är klart att det inte går att ta hur många bilder som helst. Man hör ju dessutom inte hur många bilder man tar, i synnerhet inte om man också är exalterad. Jag har fotat fiskgjusar många gånger förut och jag skulle förstås ha tagit korta serier tills ögonblicket den dyker mot vattnet. I det här ljuset hade det kanske inte blivit " den bästa fiskgjusebilden genom tiderna" men när man som gäst får en fiskgjuse serverad så fint vill man ju hedra den. Äsch, så klantigt!    

Victor drog bort mot sitt bo där det väntade en maka som antagligen ville ha del av bytet. Det svepte förbi en annan gjuse som Joakim inte kände igen och den kom heller inte ner och tog någon av de kvarvarande fiskarna. Havstruten gjorde sitt bästa för att ta den istället. 

Det var dax att tacka värden för en fantastiskt dag och köra vidare mot Skåne. Jag hade ungefär fem timmar till vandrarhemmet i Blentarp. Innan jag åkte fick jag dock möta katten Pelle, som inte har några av Majas sociala beteenden (än). Han lät sej motvilligt fotograferas på håll.  

Tack än en gång Joakim och Maja för en mycket fin dag!

Hälsningar,

Lena

Hornborgasjön och bobestyr

Solen låg lågt när jag kom fram till Hornborgasjön och insekterna surrade i äppelträdens blommor utanför "forskarstugan". Än fanns det tid för en sittning i "måsgömslet", det som är närmast när man är vid Naturum. 

På väg dit fick jag syn på en flock starar och testade hur autofokusen fungerade på en flock fåglar, helt OK tycker jag. 

I måsgömslet kunde man förstås titta på skrattmåsarna som samlade bomaterial till sina byggen på "öarna" utanför gömslet.

Skrattmåsen verkade inte söka efter något specifik bomaterial utan tog tag i första bästa växtlighet och försökte flyga därifrån. Ibland fick den med sej en hel gren, ibland bara en tunn kvist med några löv, eller så fick den släppa taget och testa med något annat. Jag undrar om det fanns en motpart i boet som hade åsikter om vilken typ av material som levererades? 

Närmare gömslet hade ett skäggdoppingpar sitt bo och den killen fick slita. Han simmade fram och tillbaka med näbben full av blöta växtdelar som honan organiserade och flyttade runt i boet. Hon verkade ha vissa åsikter.

Här verkar det som att hon ansåg att han behövde hjälp med att hämta något specifikt, för plötsligt simmade hon med ut på en runda. 

De småpratade också lite mellan varven, kanske om heminredning eller den stundade tillökningen, inte lätt att veta. Sedan fick han simma ut på en ny insamlingsrunda och hon tog plats på boet som innehöll minst ett ägg som jag kunde se.

Närmaste granne till skäggdoppingarna var en gråhakedopping. Han behövde inte alls jobba särskilt mycket med bobygget. De kanske ansåg att de var klara och det fanns ägg i boet, oklart hur många. 

Den här killen simmade mest runt och dök lite sporadiskt, kollade till sin partner och bidrog med någon liten kvist ibland. Han kommer att lösa av honan i boet, men just denna vackra kväll passade han på att njuta av friheten så länge jag satt i gömslet. 

Det fanns fler skäggdoppingar än de som hade sitt bo framför gömslet och dessa två fick ge upp sitt bostadsletade och prova en annan adress, framför måsgömslet var det upptaget. 

Det var en klar och vacker kväll, om än lite för blåsigt. Jag grillade korv till middag, kröp sedan in i bilen och ner i sovsäcken. Alarm på 04:15 för att vara ute igen när solen gick upp. Jag hade höga förväntningar inför gryningen och vinden skulle mojna.

Hej så länge,

Lena

Bockaskedeåsen-Toran

Första dagen var mitt mål Hornborgasjön, helst innan solen gick ner. Jag körde E20 söderut och strax innan Skara ansåg Google att jag skulle svänga av. Då hamnade jag på små vägar som ledde genom ett kuperat område och det var otroligt vackert. Mjuka kullar, stenmurar, blommande träd och alla toner av grönt.

Det gick djur längs vägen och jag lyckades hålla mej från att stanna tills jag såg dessa får. De hade blandade färger men alla hade horn och kanske är det gutefår i dessa. 

Någon slags lantras är det och jag tror att gutefår har ringar runt ögonen. Horn va det i alla fall på dem, både tackor och baggar.

Jag fortsatte längs vägen och nu gick det inte särskilt fort.

Här gick det gotländska får, men det var de blommande träden som fick mej att stanna. 

Helt magiskt och jag hade inte en aning om vad det kunde vara för träd. Det såg ut som fruktträd men de fanns överallt.

Jag hittade en liten parkering och en skylt som förkunnade att det var ett naturreservat. I första stycket stod följande. "Det här är inte platsen för falsk blygsamhet. Vi måste säga som sant är. Bockaskedeåsen-Toran är ett makalöst vackert naturreservat." Jag tittade också närmare på träden, det såg ut som körsbär. En snabb koll på nätet och jag fick det bekräftat, det finns massor med körsbärsträd i området. 

Gullvivor och violer blommade på marken. Det hade regnat på förmiddagen och här blev jag förstås blöt för att få till denna vinkel. Här hade jag kunnat stanna flera timmar, men det ingick inte i planen.

Jag drog vidare på småvägarna, mot Varnhem. Där fanns det svarthakedoppingar i dammen vid kyrkan förra året och de skulle jag kolla av innan jag kunde fortsätta till Hornborgasjön. 

Hej så länge,

Lena