Triveni sangam och att bada i heligt vatten

Nästa morgon var vi åter ute på promenad längs Ganges. Vi funderade vad folk gjorde ute i det grunda vattnet och insåg efter ett tag att de fyllde säckar med sand. 

Längs vägen pågick morgonförsäljningen av grönsaker för fullt. Under natten hade det också tippats stora mängder grus som nu plattades till och avsevärt förbättrade vägen längs floden. Staden förbereddes för en gigantisk helig sammankomst (Kumbh Mela), som vi fick höra mer om senare.  Kanske sandsäckarna också skulle användas till något i samband med den högtiden.

Barn som tvättar sej vid en kran precis vid vägkanten. 

När jag tog den här bilden suckade sambon och sa att nu skulle dessa män garanterat försöka övertala oss att åka med minitaxin. Men det räckte med att jag med handsignal visade att vi inte ville åka. Så bemöttes vi överallt. Det räckte med ett "no" eller att man visade med händerna att vi inte var intresserade. Hur lugnt som helst och inte vad jag förväntat mej. 

De här var också på väg ner mot floden.

Vi passerade platsen där likbålen fortfarande brann eller i alla fall pyrde och fortsatte under bron. Här var det rikligt med dekorationer.

När vi passerat bron vände jag mej om och fick syn på kamelerna. Det var en överraskande syn i förmiddagsrusningen, men det fick sin förklaring då vi stötte på dem senare. Det var mycket trafik på bron, dock inte tunga lastbilar för de fick bara köra in i staden efter klockan 10 på kvällen. Det skapade en trafikstockning som vi senare fick uppleva två sena kvällar i rad då vi varit på festligheter på andra sidan Ganges.

Vid bron satt även dessa kvinnor och gjorde enkla lerkrukor. Det kan vara krukor som skulle användas i samband med att man tände likbålen. Då ska ett lerkärl fyllas med vatten som man bär runt bålen, för att sedan tippa över axeln så den går sönder.  

Vi vandrade vidare ytterligare en dryg kilometer och började närma oss platsen där Ganges rinner samman med floden Yamuna och den mytiska Sarasvati-floden. Platsen är känd som Triveni Sangam och drar till sej stora mängder hängivna människor som badar i dessa heliga vatten. Notera att det här är nedströms från stället där man sprider askan och resterna från sina döda. Här mötte vi kamelerna på nära håll. Det fanns också mängder med stånd som sålde snacks, dricksvatten, sjalar, kransar av gula tagetes mm. Kamelerna hade egen QR kod så det skulle vara lätt att betala om man ville rida på dem (dock enbart med indiska betalsystem). 

Ett dopp i detta vatten ska rena personen från synder, befria både individer och deras förfäder från återfödelsens cykel och slutligen vägleda dem mot Moksha, eller andlig befrielse. En kallsup var antagligen förenad med livsfara, åtminstone för en västerlänning.

Men här badade man och det fanns t o m badhytter där kvinnor kunde byta om. De klädde sej i vackra saris efter badet. Dessa kvinnor viker de veck som sarin ska ha framtill. Klädesplagget är egentligen bara ett sex meter långt tygstycke som draperas runt kroppen, samt att man bär en topp med korta ärmar och bar mage. 

Det var människor från alla samhällsklasser som badade. En del hade kört ner med stora SUVar, andra kom på motorcykel, ibland en hel familj på samma hoj. Få gick till fots som vi gjorde, men när vi kommit så här långt spelade det ingen roll, här kunde ingen köra. En annan begivenhet var att ge sej ut med roddbåt för att nå exakt den plats där floderna möttes. Vi avstod även från båtarna, för säkerhets skull.

Efter badet var det finkläder som gällde, även för små pojkar. Han har också målats med svart kajal runt ögonen. Notera även att kvinnan till vänster har röd färg i mittbenan på huvudet. 

Männen badade i kalsonger och kvinnorna i enklare saris eller klänningar. Kvinnan till höger har också röd färg i mittbenan och det var en form av utsmyckning. 

På den här platsen inträffar vart 12:e år en gigantiskt helig sammankomst mellan den 13 januari till den 26 februari. Under Kumbh Mela 2025 förväntas ca 5 miljoner pilgrimer anlända till Prayagraj. De flesta kommer att bo i tält på delar av Ganges som då är uppdämd och torrlagd. Det kändes helt otroligt då vi fick det beskrivet för oss, men jag är samtidigt glad att vi inte behövde uppleva det. Det var full tillräckligt med den dryga miljon människor som bodde i staden nu. 

Den här killen bad mej att fotografera honom. 

Annars var det oftast det omvända som var aktuellt. Dessa grabbar rörde sej i närheten av oss en stund tills en av dem tog mod till sej och frågade om han kunde få ta en selfie med oss. Sedan blev det många selfies. De ville veta var vi kom ifrån och ville gärna prata lite engelska, men de var inte påträngande utan snarare försynta. De blev mycket nöjda då jag bad dem om att få ta en bild på dem alla tillsammans med min sambo. 

Det gick inte bra för alla som hade kört ner på stranden och på en del ställen var sanden som gelé. Pojkarna som jag fotat på bilden ovan erbjöd sej också att hjälpa till, men det behövdes mer krafter för att få loss denna. Vid det här laget var vi svettiga, dammiga och hade gått tillräckligt. Nu skulle vi försöka få tag i en minitaxi som kunde ta oss tillbaka till hotellet. 

Mannen pratade inte ett ord engelska men en ung kille i ett av stånden vid vägkanten kunde förklara vilket hotell vi ville åka till. För 100 rupier (ca 12 kronor) tog han oss ända fram till entrén i sin elektriska trehjuliga minitaxi. 

Hej så länge,

Lena

Hur vi hamnade i världens folkrikaste land

Tidig morgon den 9 november landade vi i New Delhi. Det var drygt 20 grader varmt, vindstilla och luften kändes tjock att andas. Efter ett tålamodsprövande kösystem för att erhålla visumstämplar i passen promenerade vi till inrikesterminal 2 för vidare flyg till Prayagraj (som tidigare hette Allahabad). Vi hade flera timmars väntetid innan vårt flyg och satt på obekväma stolar i terminalen. Jag funderade över vad som skulle hända under den kommande veckan. Sumalata, doktoranden (numera doktorn) som några av er kanske sett bilder på här i bloggen, ska gifta sej och har bjudit sina handledare med respektive till bröllopet. Jag och min sambo tackade ja direkt, men vad har vi egentligen gett oss in på?  

När vi till slut nådde Prayagraj och vårt hotell, efter en obeskrivlig taxiresa, var solen på väg att gå ner. Det var minst 30 grader varmt men vi gjorde som vi alltid brukar göra på en ny plats, vi tog en promenad. Från hotellet gick vi genom en smal gränd ca 200 m och kom ner till floden Ganges (som t o m jag mindes från geografilektionerna). Luften var inte mycket bättre än i Delhi, men det berodde nog delvis på att det dammade väldigt från vägen och att det brann stora eldar längre ner vid broarna. 

Vi promenerade längs floden. Det är vänstertrafik i Indien men det var lite oklart på just den här vägen. Tre på en motorcykel skulle visa sej vara ganska vanligt.

Till vänster en trehjulig rickshaw (cykeltaxi), som nu ofta är elektriska. Kon har blivit utfodrad med en blandning av skal från olika grönsaker som t ex blast från blomkål och skal från aubergine. Jag ska berätta mer om korna senare. Oklart om getterna fått något extra att äta. Notera elkabeln på den sneda bambustolpen.

Det mörknade snabbt. Vi passerade några bufflar. De här strövande också fritt på dagarna, precis som korna, men hade fått en nattplats här. Bufflarna vi såg hade oftast någon som vakade över dem eller föste dem i trafiken. De verkade ha ett högre värde än korna, jag har inte riktigt fått koll på det ännu.   

Den här kvinnan hade samlat ved med sin son från ett stort träd som fallit vid vägen. Vi passerade dem och jag vände mej om med kameran i handen. Jag pekade på den och hon stannade. Jag tog det som ett OK. Det här är inte en fotosituation som jag är bekväm med, men vi tittade på varandra några ögonblick och jag tog ett par bilder. 

Bron över Ganges hade lyktstolpar upplysta i indiska flaggans färger. Vid flodens strand brann stora eldar och det var en hel del människor samlade här. Jag var lite påläst och insåg efter en stund att det här var en plats där de brände sina döda. Familjemedlemmar (män) stannade och vakade över bålet tills det bara var aska och små benrester kvar. Dessa samlades upp och spreds i floden. 

Det går åt en hel del ved för att bränna en kropp och här köpte man den veden. Just som vi stod där tändes en gatlykta. Vi gick inte närmare eldarna för det här var privat och det var människor som sörjde sina döda. Vi hörde uppenbart inte till dem. Hittills hade vi inte sett en enda västerländsk turist och vi insåg senare att det faktiskt inte fanns så många.   

Det blev mörkt men klockan var bara strax efter sju på kvällen. Kommersen var i full gång på gatan och vi fortsatte vår promenad. Bilderna kanske uppfattas som mörka men jag har medvetet låtit dem vara det för att återge hur det såg ut. Det fanns belysning men det var lite ojämnt mellan fungerande lyktor. 

Blomkål, tomater, potatis, lök och aubergine var vanliga grönsaker som såldes, plus lite annat grönt.

Vi har lämnat floden och gått upp på en tvärgata för att hitta vägen tillbaka till vårt hotell. Det är mängder med människor på gatan och en hel del mindre fordon. Det känns dock inte det minsta hotfullt eller obehagligt, även om många tittar på oss.  

Vi viker av på den smala gatan som leder till vårt hotell. Här kan en personbil precis passera, men gatan är inte enkelriktad. Ett möte så blir det tvärstopp och någon måste vända, vilket är ett konststycke i sej. Motorcyklar, vespor och trehjuliga fordon passerar hela tiden, i båda riktningarna och konstant tutande. 

Det ser inte så hektiskt ut på bilderna men det beror på att jag har fotograferat när jag kunde stå på vägen. När två, tre olika fordon passerade stod vi tryckta mot något stånd, eller en vägg, oftast i rännstenen. Dofterna var ganska speciella, indiska kryddor i het frityrolja blandat med avgaser och en lätt touch av kodynga. 

Bakom grindarna finns ett litet tempel. Vi passerade och tittade in men jag avstod att fotografera. 

Plötsligt passerade vi ett "hål i väggen" där det satt en grupp barn. Här pågick någon form av skola. De tittade väldigt nyfiket på oss och när jag gick närmare med kameran tittade en lärare ut. Vi förstod väldigt få ord av vad han sa, men det var i alla fall helt OK att fotografera och vi var nog ett synnerligen underhållande avbrott för de unga eleverna. 

Vi kom fram till vårt hotell, Welcome Heritage Badi Kothi, som var en byggnad med en 400 år lång historia. Det var ett väldigt häftigt ställe att bo på, men det gjorde sej dock bäst i mörker. Byggnaden har restaurerats men det verkar som att underhållet bitvis är lite eftersatt. Nedan finns en text om de aktiviteter som ägt rum här:
Some archived documents divulge the use of Badi Kothi as the headquarter for Tax Collection during the British Raj. Queued-up commoners summoned by the high officials seated on the luxuriously cushioned seats would often imprison tax defaulters in the Jail built within the premise of the Kothi. Frequently visited by eminent freedom fighters like Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru, Lal Bahadur Shastri depicts the importance Badi Kothi once held.  

Hotellet har tre stjärnor enligt den bokningssajt vid använde och med västerländska mått stämmer det nog rätt bra. Det var rent och fint, vänlig personal som inte var påträngande och förvånansvärt tyst på rummet, trots aktiviteterna på gatan. 

Restaurangen var delvis öppen utan tak och det fanns en viss "Tusen och en natt stämning" här. Menyn var enbart vegetarisk och det serverades inga alkoholhaltiga drycker.  

En våning upp kunde vi se ner på restaurangen när vi gick till vårt rum, en svit som uppfyllde allt som utlovades när vi bokade och till ett pris som hade gett oss en "skokartong" i en europeiskt storstad. 

Vi åt en mycket smakrik middag i hotellets restaurang, som jag inte kan återge varken vad den innehöll (mer än grönsaker) eller vad rätterna hette. Mannen på bilden bjöd på den diskretaste "liveunderhållning" vi någonsin upplevt i en restaurangmiljö.  

Hej så länge,

Lena

Hemresan

Efter en veckas dykning, trevlig samvaro och god mat från havet är det bara att köra hem igen. Samma sträcka och vi passerar förstås rastplatsen i Aure även på hemvägen. Så här kan det se ut i mulet dagsljus. 

Färden genom Norge går förstås på slingriga vägar utan vägren och ofta längs vattendrag.

Vi kommer till Eidet (nära Röros), där det också finns en fin rastplats. Här har det funnits en kvarn och ett smältverk. Vi stannar och sträcker på benen samt äter lunch. 

Jag ville också fotografera den gamla bron. Numera kör man över nya "Eidet bru", som man kan se delar av i förgrunden. 

På väg Fv561 mellan Glåmos och Brekken kommer solen fram och den fortsätter att stråla på oss när vi passerar gränsen in till Sverige och i stort sett hela resan hem. Nu får vi se när det blir dykning nästa gång. 

Hälsningar Lena

Dykveckan lider mot sitt slut

Sista dykdagen och vi vaknade till en mycket stilla morgon. Molnen låg lågt över det kringliggande landskapet, men solen skulle komma fram senare på förmiddagen.

Det pågår en del lastning av dykprylar på båten. När jag smög ut en morgon och bara skulle lasta min dykkamera var inte förtöjningen anpassad för lastning, vilket jag inte noterade...Jag satte en fot i aktern på båten och kände hur den gled ut. Jag insåg direkt hur det skulle sluta och tog ett djupt andetag innan jag hamnade i vattnet. En äkta "Melker" för er som sett Saltkråkan. Men med 15 graders vattentemperatur var det ingen större fara och jag fick bara skölja mina kläder, köra dem i centrifugen och hänga upp dem till tork. Ett och annat leende fick jag också bjuda på...    

Evelina kommer ner på bryggan med grötkastrullen. Såväl fiskar som krabbor och andra skaldjur väntar antagligen på sin frukost vid det här laget. Havregrynsgröt är minsann inte fy skam och de flockas under bryggan för att få ta del av resterna. Ibland hamnar den överblivna gröten i ett bröd, men denna morgon fick fiskarna ta del av frukosten.

Det är en vacker morgon när vi styr ut mot Halsafjorden.

Vattnet är spegelblankt och molnen ligger lågt.

Solen kommer fram efter en stund och landskapet får fina färger.

Det finns gott om havsörn i området och en sån här morgon flyger de förstås över oss. Här är jag dock lite sent ute och örnen har egentligen passerat oss. Det är inte helt lätt att förvara kamerautrustning för fågelfoto ombord på en dykbåt med begränsade utrymmen för utrustning som inte tål vatten. 

Inget vi möter under ytan denna dag slår den fina bläckfisken som ni fick se i förra bloggen. Men en och annan liten torsk stöter vi på.

En vacker läppfisk, kanske en berggylta.

Blågyltan är nog en av de mest spektakulära fiskarna färgmässigt. Hannen kallas också blåstråle.

Blåstrålen skimrar vackert när man fotar den med blixt. 

Det här är honan och hon kallas för rödnäbba. Dessa fiskar lever i harem med en hanne. Om hannen dör kommer en stor hona att omvandlas till en hanne. De har alltså anlag för båda könen från födseln och kan i vuxen ålder producera både ägg och spermier. 

Vi äter lunch vid ett gammalt båthus och vilar förstås på klipporna. Det är varmt och skönt i solen. Det var bara en nackdel med denna lunchplats. "Damtoaletten" var ett starkt kuperat äventyr att nå. Något som majoriteten av deltagarna förstås inte hade en tanke på...   

Vattnet låg nästan helt blankt i fjorden. I aktern på båten stod våra flaskor för andra dyket, samt diverse extraflaskor för de som dök med sådana. Det här var också utsikten från herrtoaletten. 

Ett annat gammalt båthus i närheten av vår lunchplats.

När vi kom tillbaka efter dagens dyk hade Evelina varit ute och plockat kantareller. Hon hör till personalen men följer ofta med och dyker. En förkylning har dock satt stopp för det och då har hon hittat på andra saker istället.  

Till middag serveras marulk med knaperstekt bacon, pilgrimsmusslor, ugnsbakad potatis med diverse rotfrukter och en stor kastrull kantarellsås. Det är självservering och det blir inga vacker dekorerade tallrikar, men väldigt gott! 

Hälsningar Lena

Till Tustna

Det tar ca 11 och en halv timme att köra de 87 milen till ön Tustna, som ligger strax norr on Kristiansund, i Norge. Det är inte direkt motorväg man färdas på och ibland stöter man på hinder längs vägen. Här var vi på väg 296 (efter Edsbyn men före Los), när det plötsligt blev stopp i trafiken. 

Det var Lobonäs veteranmarknad och bilarna som låg framför oss nosade sej sakta fram för att hitta parkering. Det var en mycket välbesökt veteranmarknad, men inte något som vi hade tid eller lust med just då.

Till slut lyckades vi lämna Lobonäs bakom oss. Vi möter förstås en och annan veteranbil, men vi kommer inte längre ikapp så många.

Vi tog höger på E45 och passerade in i Jämtlands län. Vi hann inte fram till Sveg innan det var stopp igen. De här två hade i alla fall vett att lämna företräde.

De här två hade inte det utan spatserade bara ut på vägen. 

Väl inne i Norge är hastighetsbegränsningen 80 km i timmen. Å andra sidan är vägarna av en kvalité som sällan tillåter högre hastighet. Här stannade vi för att sträcka på benen och byta förare. Jag vet inte var, men vi har passerat både Brekken och Glåmos, åtskilliga får och några kalvar som stod på fel sida av staketet. 

När vi kom till rastplatsen i Aure var det inte långt kvar. Solen hade gått ner och det började mörkna. Vägen vi färdades på blev smalare och smalare. Vi skymtade kronhjortar i skenet från bilens strålkastare. Det är några specifika ställen där de alltid brukar stå och så även denna gång.  

Halv nio nådde vi äntligen den lilla hamnen Guldsten på Tustna. Baren i det stora ladan var öppen och stämningen hjärtlig. Ett gäng med sex gubbar (alltså i vår ålder), från Örebro hade anlänt precis före oss. Men det blev inte mycket mer än en öl eller ett glas av vad baren hade att erbjuda. Alla ville packa upp och organisera sin utrustning, bädda och sova. 

Söndag morgon serverades frukost klockan åtta och sedan bar det av ut på veckans första dyk. 

Hälsningar Lena