Svartvitt under ytan - fungerar det?

Sista dykdagen under midsommarhelgen drog det förbi ett rejält regnväder under första dyket dvs vi som dök märkte inte något alls. Vår skeppare fick dra på regnkläderna och vittnade om både åska och ösregn. Det fortsatte regna lite på lunchen så vi dukade upp mat och sockerkakor under tak ombord på den större båten.

När vi dök hade också vår skeppare lagat dörrlåset på toaletten så man skulle kunna låsa om sej då man var därinne. Han hade gjort det så bra att det första som hände var att det gick i baklås. Ingen var därinne men det var flera som ville in...Hur många dykare behövs det för att skruva av toadörren kan man fråga sej?

Så där, nu var det i alla fall öppet. Låset fixades igen och dörren skruvades tillbaka. Bäst att inte låsa in sej. Det pratades om en hasp som ett alternativ.

Vi fick i alla fall mat och så här kan det se ut om man väljer att inte ta av sej sin torrdräkt (för att det regnar) och har en variant med fasta handskar som sitter fast i dräkten, tumvantar i detta fall. Det är en finsk dräkt i tjock gummi där också huvan sitter fast. Äta med tjocka tumvantar...det var inte så lätt även om han hade en liten sked att sleva in maten med.

Regnet lättade en aning och han fick ge sej och öppna dräkten. 

Så till frågan. Svartvitt under ytan, fungerar det? Jag testar några makromotiv först. Dessa små sjöpungar ser inte så värst mycket ut i färg kan jag intyga. Bilden är då mest brun som bakgrunden. Sjöpungarna är genomskinliga.

En sjöhare. Ni har sett en liknande bild. Brunfläckig på mörkbrun botten blir så här.

En liten anemon.

En liten blå brännmanet tagen med 60 mm makro. Bakgrunden var grön på färgbilden och manetens klockan blå.

Röd brännmanet med en liten vitling som söker skydd i de brännande trådarna. Fisken är i stort sett genomskinlig. De är väldigt snabba annars hade jag försökt komma närmare. 

Med vidvinkel så bjuder jag på några öronmaneter i sol. De kändes som det mest givna motivet att göra i svartvitt. 

Ibland kommer man lite för nära, men närgränsen på objektivet är bara 14 cm så det finns möjligheter att det kan bli skarpt ändå.

En blå brännmanet kan kanske också fungera. Bakgrunden var grön på denna bild och jag har gjort den avsevärt mörkare. Det fungerar inte i färg.

Avslutar med en öronmanet igen. Jag har haft en gädda i svartvitt med i Fotosidan masters som knep första plasten den gången så ibland fungerar det i alla fall. Tyck gärna till om dessa.  

Om ni vill se någon som verkligen kunde föreviga undervattensvärlden i svart vitt så kolla in Ernie Brooks t ex på länken nedan:

https://www.divephotoguide.com/underwater-photography-special-features/article/memoriam-tribute-ernie-brooks/ 

Hälsningar Lena, som nu har semester

Midsommar är över för i år

...och ni kanske kan gissa var jag befann mej då stora delar av svenska folket lekte små grodorna....

Det var faktiskt årets första dyk vilket är väldigt sent för oss men så blir det ibland. Vi var helt enligt tradition på Väderöarna. 

På första dyket hamnade vi nästan genast i ett stort stim med småfisk. Jag blir glad och upprymd när jag stöter på så här mycket liv på en gång. 

Väggarna var täckta med anemoner, precis som det ska vara. 

Vi hittade ett mysigt ställe där man kan simma mellan ett stort klippblock och bergväggen. Här finns det också mängder med anemoner men mina blixtar räcker inte riktigt till för att färgprakten ska gå fram.

Från andra hållet ser det ut så här. Vi har förstås varit här flera gånger förut och det här är ett populärt fotoställe under SM i UV-foto.  

Det fanns en hel del fina småfiskar som t ex olika snultror och små torskar. 

En och annan större fisk också, som den här fina berggyltan. Det är antagligen en hanne för alla stora berggyltor man ser är hannar. Hos denna art utvecklas nästan alla individer till honor initialt. De blir könsmogna vid 5-6 år ålder. När de blir 10-14 år gamla (över 40 cm långa) skiftar de kön och blir hannar. 

Mot slutet av andra dyket hittade vi denna smala öppning som såg inbjudande ut. En del småfisk fanns det också. Här måste jag ju simma in.

Här är det ganska grunt (ca 5-6m) och smalt, men det är ett läckert ställe som tyvärr inte blir lika bra på bild som det är i verkligheten. 

När vi avslutade båda midsommardyken såg vi en hel del maneter. Både brännmaneter och öronmaneter. Just här dansade öronmaneterna i solskenet när vi var på väg upp.

Efter en heldag ute vid Väderöarna bar det av mot "baslägret" i Hamburgsund. Utanför inloppet fick jag syn på den här midsommarflickan.

Vi gled förbi ett antal midsommarfester på bryggor och utanför sjöbodar. Här var det ett rejält långbord och sången hördes lång väg.

Vi hade vår egen midsommarmiddag som väntade på dykcentret. Havskräftor, precis som det ska vara och nu fick vi alla sitta och trängas vid långbordet i köket (inga restriktioner).

På midsommar ska det också vara jordgubbstårta och så här fin var den i år. 

Hej så länge,

Lena

Väggbildstävlingen

Varje år har dykcentret i Hamburgsund, som är vårt stamställe på västkusten, en väggbildstävling. Fotografer ombeds skicka in tre bilder för att delta i tävlingen om vilken bild som får pryda väggen vid långborden ett år. Det ska vara ett motiv från Väderöarna eller dess omnejd taget under en dykutfärd. Det kan vara ett undervattensmotiv eller ett motiv ovan ytan. Årets vinnare hänger på väggen.

Bilden är tagen under ett dyk till Persgrunden den 28 maj. Deadline för att skicka in bilder till tävlingen var sista maj och när vi kom hem var det en dag kvar att välja ut bilder och skicka in förslagen. Jag har provat förut ett par gånger men inte vunnit. I år blev det dock vår bild som tog hem priset. Förutom äran att få pryda en vägg på dykcentret ger den också en dykhelg med helpension för en person. 

Så här såg originalet ut och man har sedan valt att beskära den till ett stående format. Förut har det varit liggande format på väggen så det var vad jag hade väntat mej när jag skickade denna bild. Men denna gång valde man att göra om motivet något och jag blev tillfrågad om jag tyckte det var OK. Vilket jag ju inte hade något emot.

Hälsningar Lena

En ny dykare i familjen

Under semestern har vi haft besök av min systerdotter som för närvarande bor i London. Vi hade gett henne en dykkurs i 30-års present och nu skulle kursen gå av stapeln på svenska västkusten. Först fick Anna börja med att prova utrustning hemma hos oss. Vi hade lånat av dykkompisar samt grävt i våra egna förråd och lyckats plocka ihop en nästintill komplett dykutrustning inklusive våtdräkt. Det var en av de där riktigt varma dagarna men dräkten måste ändå provas.

Kursen gick på dykcentret i Hamburgsund där vi brukar vara och vi var förstås där hela tiden och dök. Så här såg det ut när vi packat för en dykdag ute till havs. Allt lastas från släpet och på båten. Annas kurs fick förstås inte följa med i början utan hade två dagar med övningar i pool och en dag vid badplatsen på Hamburgeö. Kursens teoridel måste deltagarna läsa hemma innan kursstart. 

Viktoria står i köket och lagar thaimatlådor till alla dykare som ska ut på havet. De här lådorna smakar himmelskt när man sitter på Väderöarnas klippor efter första dyket. 

När Anna var på kurs dök vi som vanligt och här mötte vi två sjöharar som verkade ha lite mysigt tillsammans.

Nakensnäckor och anemoner fanns det förstås också.

Röd solstjärna likaså.

Här skriver kursdeltagarna teoriprovet. Det gick galant.

Dag fyra på kursen ska de göra två dyk från båt och här packar de sina grejer. De dyker alla i våtdräkt och åker med en öppen motorbåt så dräkten måste på innan de ger sej av.

Här passerar båten med eleverna oss på väg ut till Väderöarna. Det hade visst varit lite stötigt.

Dyken gick bra och vi hade nu fått en till dykare i familjen. Anna fick också avnjuta en traditionell middag med havskräftor, som vi ju alltid äter då vi är där (utom på hösten då man kan få hummer istället). 

Vi hade bokat en extra dag med dykning och nu fick Anna följa med oss ut med den stora båten. Här tittar de på dykdatorn tillsammans.

Vi gjorde två dyk tillsammans och även om det inte riktigt var så bra sikt att det passade med vidvinkel var jag ju tvungen att sätta på den för att få några undervattensbilder på den nybakade dykaren. 

Här är allting dubbelt OK med dykningens teckenspråk. Man får inte visa "tummen upp" när man är nöjd och allt är bra för det betyder att man vill gå upp till ytan.

En riktigt stor hummer som jag hittade när jag nosade runt längs botten.

Lunch med thailåda på ön där förstås havstruten satt och väntade. De båda ungarna var stora nu men förväntade sej fortfarande mat av sina föräldrar.

Ett undervattenslandskap i miniformat fotat med 60 mm makro. 

Det finns mycket smått och gott när man börjar titta på detaljerna. 

På en av de genomskinliga sjöpungarna i mitten av bilden sitter det en liten spökräka med vita ögon. 

Två härliga dyk fick vi göra tillsammans. Dagen efter åkte vi till Lysekil och gjorde ett besök på Havets Hus, där Anna fick se ett smakprov på allt som man kan stöta på när man dyker på västkusten, men som man bara hinner se en bråkdel under sina första dyk.

Hälsningar Lena 

Sälar och lite annat

Vi ser mycket säl när vi är vid Väderöarna runt midsommartid. De ligger på klipporna och de små öarna där det också råder sälskydd. Vår dykbåt har tillstånd att lägga till på ett par platser där inga andra båtar får stanna, men det är med största respekt för sälarna. 

Sälungarna är ganska små så här års och båten navigeras alltid för att störa så lite som möjligt. Bilderna är tagna med 400 mm och beskurna en hel del. 

Trots att det finns så mycket säl är det väldigt ovanligt att vi ser dem när vi dyker. Just i år fick vi dock se sälar under ytan då vi kom upp väldigt grunt vid en ö där det verkade som att de hade lite lekstuga i vattnet. De var dock på för långt avstånd för att fotografera med vidvinkel. Vi fick bara njuta av att se dem och sedan simma ut från ön så båten kunde komma och hämta oss. Sälar är generellt skygga i vattnet och kommer sällan fram till dykare. Den enda gång vi fått möta säl på nära håll var faktiskt i Stockholms skärgård, under ett vrakdyk sent på hösten för många år sedan.

Här kan man se flera ungar som diar och vi passerade på rejält avstånd från dem.

Här är vi närmare men vi skulle plocka upp en dykare som drivit med strömmen en bit. Sälen tittar på oss och tvekar lite om den ska ligga kvar eller hoppa i vattnet. Den låg kvar så den tyckte nog inte att vi var så farliga. 

Den här sälen verkar mest ligga och skvalpa runt i det skummande vattnet. 

När en större våg sköljde in försvann den helt men den dök upp igen när vattnet sjönk undan. Det här är typiskt en sådan plats som man absolut inte vill hamna på som dykare. Om man ser "vitt vatten" ovanför sej går man absolut inte upp där för det kan vara väldigt besvärligt att ta sej därifrån. 

Skarv finns det förstås. Om det här varit i Norge hade det kunnat vara en havsörn istället...men inte här på svenska västkusten. Havsörn får vi spana efter på östkusten där de är betydligt vanligare.

Vi brukar se en hel del ejder och här är det några som tar det lugnt på klipporna. Det är en grupp hannar och om ni tycker de ser olika ut i färgerna beror det på att de ruggar till eclipsdräkt vid denna tid. Den är diskretare är praktdräkten som de har under vår och försommar. Sälarna vilar i bakgrunden.

Det finns fortfarande ganska små ejderungar och det är honorna som tar hand om dem. 

En koloni med fisktärnor huserar där vi ofta äter lunch och de talar minsann om att de bor där. 

Tobisgrisslor kan man nästan alltid se ute bland öarna men i år blev det inte så mycket bilder på dem, även om det är fåglar som jag normalt inte ser någon annan stans.

Avrundar med en liten sälfamilj. Det var allt från västkusten för denna gång.

Hälsningar Lena