Vårtecken under ytan

Några av er här bland bloggarna öppnar nog Artportalen då och då. Just nu ligger en artikel på första sidan som handlar om nakensnäckor och att de spirar på våren. Man kan hitta nakensnäckor under hela året om man letar, men om man verkligen vill grotta ner sej och hitta många arter är det vårdyk som gäller. Eftersom det inte blivit så många dyk vare sej förra våren eller denna, kommer det några bilder från arkivet. Alla bilder är tagna mellan januari och april, då det är som kallast i vattnet...Lägg märke till att det sitter en liten amfipod till vänster på hydroiden.

Nakensnäckor finns på svenska västkusten och de flesta av dessa bilder är tagna där, närmare bestämt runt Väderöarna. Några få är från Norge, men det är samma arter som vi har här hemma. De flesta arterna finns i ytterskärgård, vilket betyder att man måste åka båt, anlita en dykarrangör och åka ut i grupp. De senaste två åren har vi därför inte kommit iväg så mycket som tidigare. Det är ganska svårt att artbestämma nakensnäckor och i vissa fall räcker inte en bild. Enligt Klas Malmberg och Kenneth Lundins bok borde den ovan vara en rödbrun kamnuding. Det beror inte bara på hur den ser ut utan den sitter också på sin favoritmat hydroiden Sertularia argenta.  

Nakensnäckor varierar i utseende och storlek men alla är definitivt makromotiv även om dessa två var flera centimeter långa. Det här är två snigelkottar som antagligen jobbar på att göra fler snigelkottar. Nakensnäckor är hermafroditer och varje individ har både ägg och spermier. De bildar ändå par, gosar lite och befruktar varandra. 

Det här är ganska säkert en vårtborstnuding och den håller precis på att lägga ägg i en tunn spiralformad sträng som är typsikt för arten. De suddiga i mitten är någon form av skaft som den börjat lägga äggsträngen runt. Vill man se och fotografera detta får man hoppa i det 2-4 gradiga vattnet och börja leta. Dessa nakensnäckor blir upp till sex centimeter så vet man bara var man ska leta och simmar väldigt sakta hittar man dem (ganska ofta i alla fall).  

Här är det två stycken och de uppehåller sej nära en äggsamling som mycket väl kan tillhöra en av dem. De stannar inte och vaktar sina ägg så vitt jag vet, men de rör sej sakta så det är inte ovanligt att hitta dem nära äggsamlingar på våren. Formen på äggsamlingen kan också ge en indikation på vad det är för art. Annars kan man leta efter deras favoritmat och förhoppningsvis hitta dem där. 

Det här är en signalnuding som är betydligt mindre (2-4 cm). Till höger om bullen på ryggen sitter gälbusken och bakom dessa finns två ljusa utskott. Dessa nakensnäckor förekommer både med de gråaktiga ränderna och utan. 

Här sitter signalnudingen med några andra nakensäckor. Det är någon typ av sköldnuding, det finns flera arter. Äggsamlingarna tillhör troligen signalnudingen för de lägger äggen i form av ett böjt band som inte bildar en sluten ring. 

En vacker liten klubbnuding som blir ca 2 cm lång. 

Många nakensnäckor har spekatulära färger vilket är en signal att den inte är lämpliga att äta. Utskotten på många av dem innehåller en nässelsäck längst ut på spetsen, de syns tydligt på bilden ovan. Nässelsäcken är ett försvar och innehåller brännande nässelblåsor från nässeldjur som nakensäckan ätit. 

Här ser man också nässelsäckarna på denna linjeborstnuding som lägger ägg runt någon typ av skaft. Den här bilden, och den ovan, är tagen utanför Gulen i Norge i slutet av januari för några år sedan. Sikten var makalöst bra och dykningen fantastisk, men att resa till en norsk ö belägen ca 2 timmar med bil norr om Bergen i januari är en utmaning. På sommaren tar det ca 17 timmar enkel resa, på vintern krävs en övernattning för att inte hamna på isiga fjällvägar i mörkret. 

Den här vackra brokrygghorningen är fotograferad utanför Väderöarna. Nakensnäckorna sitter tyvärr ofta på mindre vackra platser rent fotomässigt men för dem är det ofta mitt i maten, som på bilden till höger. Om ni funderar över ögon så finns de, men de är inbäddade i huden och svåra att se. De ser inte heller så bra. De stora utskotten på huvudet kallas rhinoforer och där finns nakensnäckans smak och luktsinne, samt att de kan känna vibrationer med dem.

En väldigt pampig större tuppkamsnuding där rhinoforerna har lameller som gör att de ser randiga ut. Hittar man en sån här på ett dyk är dagen gjord. 

Det här är troligen en variabel havscitron. Den har oftast brun-gul aktig färg och påminner om en hög med kaksmulor. De kan dock ha fläckar av olika färger och den här var väldigt vacker med sina lila nyanser. Ofta är de väl kamouflerade mot underlaget de sitter på, och svåra att hitta, men den här stack ut förvånansvärt. 

En del är nästan helt vita som denna kantfläckade sköldnuding. Den sticker förstås ut på de flesta underlag men kan ändå vara svår att hitta. Det händer ofta att vi kommer upp från ett dyk och har sett många olika nakensnäckor, i synnerhet om det är vår eller försommar. Andra, ofta mer ovana dykpar, har inte sett en enda. Om man däremot får möjlighet att peka ut några nakensnäckor för de som inte kan hitta dem brukar de plötsligt börja "se dem". I artikeln i artportalen jämför man leta nakensnäckorna med att leta kantareller, ni som plockar svamp (ffa trattkantareller) förstår säkert. 

Avslutar med ett riktigt litet djur som i mina ögon ser väldigt mycket ut som en nakensnäcka, med den finns inte med i boken. Jag borde förstås skicka denna till Klas Malmberg och få ett utlåtande, men det har inte blivit av. Den liknar kanske inte de som finns med på bild i detta inlägg men vi har sett nakensäckor i Kanada som ser ut som denna, men är väldigt mycket större. 

Jag har kanske visat denna förut men här är min undervattenskamerarigg som den ser ut när jag fotar makro. I höljet sitter en Canon 7D mkII med en Canon 60 mm makro, på toppen ett fokusljus som också är min belysning, samt två blixtar på armar. Det oranga i bakgrunden hör inte till kameran utan det är en uppblåsbar boj som man kan skicka upp när man är på väg upp ur djupet så att båtföraren ser var man är. 

Nu är det fredag och aprilvädret bjuder på sol, yeah....

Hälsningar Lena

En färgexplosion i plus 28 grader

Det har varit mycket vitt, toner av blått, is och snö på sistone. Vi har haft vacker vinter och har det fortfarande i stora delar av landet. Men jag kände plötsligt för färg, massor av färg. Mitt bland alla vintermotiv bryter jag därför av helt med en makrokollektion från Stora Barriärrevet. Det är ungefär ett år sedan vi var där och ibland känns det bra att drömma sej tillbaka. Föreställ er salta bad i + 28 grader med mängder av färggranna djur runt omkring, t ex en praktfull juvelabborre.

Färgerna kan vara helt spektakulära både på koraller och fiskar. 

En vacker hökfisk som poserar obesvärat. Just dessa fiskar är väldigt tacksamma att fota för de sitter ofta på upphöjda plaster och spanar. Man brukar få ta flera bilder innan de överger sin plats (för att simma en runda och sedan komma tillbaka). 

Anemoner som är mer eller mindre öppna och en fisk som är blå men också blank, vilket är en utmaning att fota med blixt. 

Ibland är det kanske inte färgerna som är det mest spektakulära.

Jag är ganska säker på att det här är samma art som bilden ovan, men det här är taget på natten då de är fullt öppna och "jagar" partiklar i vattnet med de små tentaklerna.

Den här kommer garanterat att vara mer öppen i mörkret, men vi hittade aldrig någon sådan på nattdyken vi gjorde. 

Det finns också en del spektakulära fiskar, som denna drakfisk. Dessa fiskar har spritt sej världen över och ställer till problem. Här hör den hemma och får vara ifred. 

Eller varför inte en liten muräna. Lägg märke till att den stöder hakan på en eremitkräfta (som tyvärr inte är riktigt skarp). Eremitkräftan såg jag inte när jag tog bilden utan den kom med på köpet.

Ibland får man med småfiskar på köpet och har man riktig tur är de skarpa. Huvudmotivet är en sjölilja, som är ett djur och inte en växt. Den rör sej med de långa fjäderlika tentaklerna, mest när det är mörkt. De simmar också i öppet vatten ibland. 

Det här är samma art som den lilla fisken vid sjöliljan, men den här gången såg jag den bland korallpolyperna och lyckades sätta fokuspunkten på den.

Några fler udda djur t ex en vacker plattmask som inte verkar sticka sej på sjöborren och till höger en ormstjärna som ringlar runt i en korall.

Öppningen hos en riktigt stor mussla.

Avrundar med en vacker liten fisk av okänd art...

...och ett par av de kanske mest kända småfiskarna på Barriärrevet, ocellaris clownfisk. Det orangefärgade i mitten på bilden till höger är munöppningen på deras anemon. 

Hälsningar Lena

Kan spindlar vara söta?

Med sina stora blanka ögon och huvudet lite på sne kan väl en hoppspindel ändå kvalificera sej som söt. Inspirerad av Jennas makrobilder började jag med blommor och droppar men det blev inget att spara. Sedan hittade jag en hoppspindel och med "makroverktygen" framme riggade jag lite grönt på ett bord och bjöd in spindeln på en visit bland bladen.

Den spanar på omvärlden med sina åtta blanka ögon. Hoppspindlar har bäst syn av alla spindelarter och använder den när den jagar. De hoppar på sina byten istället för att spinna nät. De är dagaktiva, solälskande spindlar och lätta att hitta i en villaträdgård mitt i sommaren. Vi har dem även inomhus har jag märkt...

Den undrar väl var den hamnat. En hög med gröna blad på ett bord och med en ficklampa ständigt riktad mot sej. Oftast hoppar de bara iväg och så tappar man bort dem. De är ju pyttesmå. Men den här ställde upp på några bilder först, innan den plötsligt bara var borta. 

Det finns 50 arter av hoppspindlar i Sverige och mer än 5000 i världen. Jag har inte en aning om vad detta är för art, garanterat en vanlig skulle jag tro. Jag hittade också en ännu mindre som var randig på bakkroppen, men den försvann mellan springorna på bordet innan jag fått en enda skarp bild. 

Det här är spindlar som man kan få känslan av att de tittar rakt på en, genom objektiv och kamera får man liksom ögonkontakt. Man kan också se speglingar i deras ögon och om jag förstorar denna bild kan ja se vårt växthus speglas i spindelns ögon. Bilderna är tagna med ett 100 mm makro och en Raynox DCR 250 på Canon 5D mk IV, samt med en liten ficklampa som extraljus (bilderna är beskurna). 

Hälsningar Lena

Spindelbarnkammaren

Efter en helg i skärgården var det dax att ta tag i den försummade trädgården och jag började med att rensa ogräs i rabatter och bland grönsaker. Mitt i rensandet upptäckte jag en liten mörk klump omgiven av spindeltråd som bildade "ett tält" runt klumpen. När jag tittade lite närmare på det mörka myllrade den plötsligt till av hundratals pyttesmå spindlar. Jag hade nästan kapat denna vissnade växt med saxen och så inhyste den en spindelbarnkammare!

Jag satte på 100 mm makro och plockade även fram Raynox linsen (M-250), för spindlarna var verkligen pyttesmå. Jag insåg snabbt att jag också måste ha stativ och en pall att sitta på. Det utvecklade sej till en helt oväntat fotosession. Jag insåg snart att ibland satt alla småspindlarna nästan stilla och tätt tillsammans.

Men med jämna mellanrum myllrade alla ut på en större yta i "tältet". Jag ville ha så lågt ISO som möjligt och helst bländare 8. Tiderna blev då för långa när spindlarna rörde på sej, fast det var en del sol på deras boplats.  

Dessutom ville jag ha skärpa på ögonen och det var nu det blev svårt, även med stativ och manuell fokus... Jag blev i alla fall inte nöjd. Det var ju i och för sej väldigt svårt att se ögonen när man skulle ställa fokus på en individ. Det var faktiskt svårt att se om den ens var vänd åt rätt håll!

Jag behövde mer ljus och tog fram en liten ficklampa. Det var fortfarande svårt att se ögonen när jag ställde fokus, men jag gjorde några bildserier. De små spindlarna var verkligen fina och kunde skifta i blåa färgtoner på benen.

Till slut blev det förstås också blixt men bara den lilla inbyggda blixten som sitter på Canons 7d mkII, dessutom jobbade jag med lampan från lite olika håll. Tiderna blev kortare och man kunde absolut se ögon, eller vad tycker ni?

Det är väldigt små spindlar...

Med blixt så blir kontrasterna större men samtidigt får man fram mer detaljer och en del nästan skarpa ögon.

Min plan att rensa ogräs har jag helt förträngt... det får bli en annan dag...

Jag har inte en aning om vilken sorts spindel det kan vara men de har lite mönster på bakkroppen så det kanske kan vara en  vanlig husspindel...Vanlig är förstås den bästa "ledtråden".

Mitt under fotosessionen dök den här upp på ett blad väldigt nära. Det krävdes dock en total omformning av utrustningen för att ens få den på bild. Den ser lite ut som en vaktande mamma,... men det kan väl lika gärna vara en jägare eller....

Hälsningar Lena

PS. Småspindlarna är fortfarande kvar så det var nog ingen glupsk jägare...

Biologisk mångfald längs vägkanten

1.

Svenska ängar och naturbeten har minskat kraftigt och det påverkar den biologiska mångfalden negativt. Nu har forskare börjat titta på om inte vägkanter som sköts rätt kan bli ett komplement till ängsmark. I helgen promenerade jag längs en cykelbana i Knivsta med diken på båda sidor. Jag la märke till att det var väldigt mycket som blommade längs dikena och gjorde därför om turen med kameran och fotograferade alla arter jag kunde hitta som blommade. Sträckan var 2,5 km och jag spanade av den vänstra sidan först och på väg tillbaka kollade jag den högra. Inleder med fem sorters klöver och lucern (den blålila).  

2. Åkervindan slingrade sej fram i stora mängder.

Det kommer mycket bilder nu så gillar du inte blommor skrolla till slutet och se hur många jag hittade.

3. Liten blåklocka framför gulmåra. En krusskräppa med åkervinda runt. Kråkvicker till höger med en liten fjäril och den vita resliga stängeln är ett mörkt kungsljus. Gissa om promenaden gick sakta i början. 

4.

När jag går längs cykelbanan passerar jag åkermark med olika sädesslag, vall och en kort bit med våtmark som övergår i lite skog.  Jag blir mer och mer förvånad över hur många olika blommande arter jag hittar och har helt tappat räkningen. Vild riddarsporre, stor blåklocka, mjuknäva, väddklint, blåklint i mitten, midsommarblomster, tandrot, åkerförgätmigej och blodnäva.

5. Vägtistel (tro jag, den står ju vid en väg vetja) och ullig kardborre.

6. Detta är strimsporre har jag fått veta. En växt jag aldrig hört talas om. 

7. Gräs-stjärnblomma

8. Bladersbrå, vallmo (det finns förstås flera sorter), smörblomma och prästkrage.

9. Käringtand. Det finns otroligt många gula blommor. Kolla nedan. 

10. Gulsporre, kungljus och två okända. Min gamla flora räcker inte till. 

11. Åkersenap, blodrot, okänd, okänd, videört i mitten, okänd, falsk johannesört (?), renfana och gulvial 

12. Femfingerört

13. Liten söt vit blomma, det var visst rätt blött här.

14. Rödkörvel

15. Flockblommiga växter kan jag inte så många. Den andra är i alla fall en rölleka (dock inte en flockblommig utan korgblommig), den rosa är oerhört vacker, första i andra raden påminner om morot eller kanske vildpersilja, hundloka och slutligen älggräs.

16. Den andra är i alla fall gråbo och de tre sista är vitmåra, fackelblomster och mjölkört.

17. Uppländsk vallört och blåeld.

18, Hampdån, vitplister och mjukdån (kanske).

19. Kanske en fröställning ? och rosendunört.

20. Okänd och mycket liten blomma, jordrök, revormstörel och tja, en gul till (en fibbla har jag fått veta).

21. Detta är också en fibbla, tack Mats. De är svåra, jag måste ut igen och titta på bladen, men det kanske inte räcker. Det blev i alla fall 69 totalt, inte illa på 2,5 km vägkant.

Hälsningar Lena