En till undervattensblogg

Vi brukar ofta åka och dyka i Norge vecka 38, men i år blir det ingen resa till Tustna.  Plockade därför fram några bilder från gamla Tustnaäventyr som inte varit publicerade förut. Ni har antagligen sett snarlika, ni som läst min blogg länge, men just dessa bilder har inte varit med förut. Ovan en långa. De stöter man alltid på och eftersom det är en ganska nyfiken fisk är den inte så svår att få på bild.

En liten torskfisk, osäker på vad men den har en skäggtöm. 

En del motiv är vanligt förekommande som t ex denna ishavssjöstjärna. 

De stora röda brännmaneterna brukar vi också alltid stöta på några exemplar av. 

Just denna manet hade en liten skyddsling bland sina brännande trådar. Det är ett vitlingyngel. De producerar en typ av slem som skyddar dem från de brännande nässelcellerna på trådarna och kan sålunda simma i skydd av dessa. 

Andra motiv som vi stött på men som är betydligt mer ovanliga är den här hula-hula maneten. Den kallas så för den ser ut att dansa i vattnet och då vickar "kjolen" vackert fram och tillbaka. De orangefärgade tentaklerna kan också variera i längd och ju längre de är desto mer svårfotograferad blir den förstås.  

Vi stötte på två av dessa udda maneter 2018, vid två olika dyk. Den här var betydligt djupare . Vi har aldrig sett dessa maneter någonstans, vare sej före eller efter vecka 38, 2018. 

För det mesta är vattnet klargrönt med en varm grön ton, vilket beror på att det är mycket partiklar i vattnet. Detta år hade vi ovanligt klart vatten (mindre partiklar) då blir vattnet blåare eller som här, blågrönt. Fisken på bilden är en berggylta.

De små snultrorna ser kaxiga ut när de visar huggtänderna. Den här är nog inte mer än ca 10 cm lång, så det är svårt att ta den på allvar. 

En av de jättestora anemonerna som vi alltid passerar då vi dyker i närheten av boendet på Tustna. För många år sedan hade en av dem alltid små räkor vid basen, men det har vi inte hittat på senare år. 

En liten anemon med vackra färger som jag hittade under bryggan där båten lägger till. 

Vi har också mött åttaarmade bläckfiskar under dyken vid Tustna under flera år. Bläckfiskar är bland de mest fascinerande djur man kan möta och ibland har de också varit förvånansvärt sociala. 

De kan också ändra färg från nästan vita med mörkare mönster till kraftigt röda. Skinnet kan också ha olika struktur beroende på vilken typ av underlag de sitter på. Den här tog en liten simtur, men flyttade sej bara några meter. Generellt uppfattar de inte dykare eller fotografer som något farligt, snarare något som man måste titta lite närmare på och kanske t o m sträcka ut en tentakel för att "smaka" på. 

Vi åker bort nästa vecka men inte till Norge utan till ett annat grannland. Det kommer förhoppningsvis en del bilder från den resan senare.

Hälsningar Lena

Midsommar är över för i år

...och ni kanske kan gissa var jag befann mej då stora delar av svenska folket lekte små grodorna....

Det var faktiskt årets första dyk vilket är väldigt sent för oss men så blir det ibland. Vi var helt enligt tradition på Väderöarna. 

På första dyket hamnade vi nästan genast i ett stort stim med småfisk. Jag blir glad och upprymd när jag stöter på så här mycket liv på en gång. 

Väggarna var täckta med anemoner, precis som det ska vara. 

Vi hittade ett mysigt ställe där man kan simma mellan ett stort klippblock och bergväggen. Här finns det också mängder med anemoner men mina blixtar räcker inte riktigt till för att färgprakten ska gå fram.

Från andra hållet ser det ut så här. Vi har förstås varit här flera gånger förut och det här är ett populärt fotoställe under SM i UV-foto.  

Det fanns en hel del fina småfiskar som t ex olika snultror och små torskar. 

En och annan större fisk också, som den här fina berggyltan. Det är antagligen en hanne för alla stora berggyltor man ser är hannar. Hos denna art utvecklas nästan alla individer till honor initialt. De blir könsmogna vid 5-6 år ålder. När de blir 10-14 år gamla (över 40 cm långa) skiftar de kön och blir hannar. 

Mot slutet av andra dyket hittade vi denna smala öppning som såg inbjudande ut. En del småfisk fanns det också. Här måste jag ju simma in.

Här är det ganska grunt (ca 5-6m) och smalt, men det är ett läckert ställe som tyvärr inte blir lika bra på bild som det är i verkligheten. 

När vi avslutade båda midsommardyken såg vi en hel del maneter. Både brännmaneter och öronmaneter. Just här dansade öronmaneterna i solskenet när vi var på väg upp.

Efter en heldag ute vid Väderöarna bar det av mot "baslägret" i Hamburgsund. Utanför inloppet fick jag syn på den här midsommarflickan.

Vi gled förbi ett antal midsommarfester på bryggor och utanför sjöbodar. Här var det ett rejält långbord och sången hördes lång väg.

Vi hade vår egen midsommarmiddag som väntade på dykcentret. Havskräftor, precis som det ska vara och nu fick vi alla sitta och trängas vid långbordet i köket (inga restriktioner).

På midsommar ska det också vara jordgubbstårta och så här fin var den i år. 

Hej så länge,

Lena

En dykblogg till

Vi dök ytterligare två dagar förutom midsommarafton och så här kan en "fullt påklädd" dykare se ut. Även om det var varmt är det torrdräkt som gäller för det allra flesta som dyker i skandinaviska vatten. Det var bara 11 grader från 10 meter och djupare så den sitter inte i vägen och gör att man kan vara i vattnet betydligt längre utan att börja frysa. 

Fiskande tobisgrisslor var det gott om...

...och skarv fanns det ju förstås en del. Jag vet att de inte är så omtyckta men här tyckte jag de satt rätt så dekorativt på klippan.

Klippan med skarvarna hörde till Väderöbod, där vi åt lunch på midsommardagen. Halva ön är fågelskydd så där flög vi inte. 

Väderöbod har en fyrvaktarstuga och en del andra byggnader som det numera är ett sällskap som sköter om och underhåller. Det är enbart medlemmar som får lägga till på ön och vår dykbåt som har fått tillstånd att stanna för lunch.  

Om man leker lite med en drönare kan en fyr se ut så här.

Det var ju de som badade på lunchen och ville man dyka kunde man göra så här. Tyvärr bommade jag halva plattformen han dök från. Det var en del vådlig klättring för att komma dit men det brydde sej inte den här grabben om.

Vi fick också besök av en liten pigg rosa haj under lunchen. Här simmar den lugnt med pappa. 

En liten hummer tyckte det var OK att posera för en bild under en klippa med sjöpungar.

Jag satte på 60 mm makro sista dagen för att få en annan typ av bilder. Det är också enklare när det är dålig sikt. Här en sjöborre som har alla sina slangfötter ute. 

De färggranna anemonerna som jag inte kan motstå.

Bägarkoraller blir fina motiv men sitter ofta med helt hopplös bakgrund och de är ju till stora delar genomskinliga så tentaklerna "försvinner" lätt mot bakgrunden. De här hittar man inte förrän man kommer djupare än 20 m men där kan de finnas rikligt.

Det här är en äggsamling från någon typ av nakensnäcka. Antagligen har de lagt äggen under våren/försommaren då de är mycket aktiva. Jag har dock inte en aning hur lång tid det tar innan de kläcks. 

Här ett annat äggnystan och en liten räka som gillar att hålla till här. En äggätare kanske.

Leopardfläckiga smörbultar hittar man ofta i små skrevor. Här låg det ett helt gäng. Jag misstänker att de är fulla med ägg. 

Det är nästan så man kan ana sej till äggen i den här fisken (eller så har de en diet som innehåller mycket orange...).

Öronmaneterna inbjuder till foto även med makro men jag nöjer mej med att visa en.

Vi såg även en del brännmaneter och den här hittade vi precis i slutet av ett dyk. Vackert gul med långa brännande trådar, men det gör inte så mycket när man är ordentligt påklädd. 

Som jag berättat om förut har dessa maneter ibland små följeslagare som kan leva bland trådarna utan att bränna sej. Perfekt skydd för de små vitlingarna. Det blev en stunds "kurra-gömma-lek" för att få en vitling på bild, vänd åt rätt håll och någorlunda skarp. Det var allt för denna gång.

Hälsningar Lena

Väderöarna midsommar 2020

Midsommarafton på en av öarna vid Väderöarna. Trots pandemi valde vi att fira midsommar som vi gjort de senaste åren, med dykning på Väderöarna. Det var förstås corona-anpassat och det mesta av aktiviteterna sker ju ändå utomhus. Här har vi lagt till med båten för att äta lunch efter första dyket. Vädret var strålande och vattnet höll badtemperatur i ytan.

Vattnet var nästan helt stilla och jag kan inte minnas att vi haft en midsommar med så bra väder på västkusten någonsin. 

Bra väder på ytan betyder dock inte att det är bra under ytan. Sikten var bedrövlig och det var mörkt när vi kom ner en bit. Ibland blir det klarare på djupet med det var inte förrän nedåt 25 m som det blev bättre. Där kan man inte stanna så länge. Här en vägg med vackert orangefärgade "död mans hand".

Vi simmade in i en skreva som var full med småfisk. Trots att det här är ganska grunt är det väldigt mörkt. Man simmar tills det tar stopp. Då får man antingen backa eller försöka vända. Bra lampor är ett måste för att se någonting.

Vita anemoner och orange "död mans hand". 

En riktigt taggig sjöborre och en långbent krabba. Här är vi nog på ca 27 meter och det var mindre partiklar i vattnet. Temperaturen var 11 grader här nere och ca 18 i ytan. En skillnad som känns ordentligt, både när man går ner och på väg upp. Säkerhetsstoppet på 5-6 m blev alltid mysigt varmt och eftersom det inte gick någon sjö låg man helt stilla (inte skvalpande hit och dit som vi vanligen gör).

Det var gott om öronmaneter och leka med kameran vid ytan gick ju bra för det var så lugnt i vattnet.   

Det blev en del experiment med både naturligt ljus och blixt.

Speglingar på undersidan.

En till variant på spegling.

När vi till slut kom upp kom dykbåten sakta glidande för att plocka upp oss. Så här stilla är det inte ofta här ute.

Skeppare Anders är beredd att ta emot min kamera. Bilden är tagen med 12 mm fisheye så han kunde i princip sträcka ut handen och ta den. 

Mellan dyken åt vi lunch i solen på ön som jag visade på de två första bilderna. Varm mat i matlåda med goda tillbehör, kaffe och nybakad sockerkaka. Solskyddsfaktor på.

På den här ön är det normalt havstruten som är "kung" men fisktärnorna var outröttliga i sina anfall. De hade sina bon i andra änden av ön och dit gick vi inte. Det var ändå några som fick känna tärnorna svepa lågt över huvudet. 

Den här truten väntade på rester från lunchen och fick utstå hundratals attacker från fisktärnor. Jag fick alltså många chanser att få dem på bild.

Sälarna tog det betydligt lugnare och låg förnöjt kvar på klipporna då vi passerade dem (på rejält avstånd) för att åka tillbaka mot Hamburgsund, där basen ligger. Vi skulle ju också få midsommaraftonsmiddag.

När vi kom in i hamnen i Hamburgsund passerade vi båten som enligt Anders "fiskat upp vår middag".

Bordet är dukat med midsommarblommor och stora fat med havskräftor, precis enligt tradition. 

Havskräftor, vitlöksbröd och lite sallad (för den som vill). Vi satt länge till bords, men det blev ändå några kräftor över (och sallad).

Obligatorisk avslutning på midsommarafton är förstås en gräddtårta med jordgubbar. Det fanns för säkerhets skull två tårtor och det gick utmärkt att äta tårta även på midsommardagen. 

Hälsningar Lena

Brännmanet

Under midsommarhelgens dyk på Väderöarna stötte vi på några riktigt stora brännmaneter. I trådarna simmade ofta ett gäng vitlingyngel. Brännmaneter äter små fiskar som den bedövar med nässelkapslarna som sitter på trådarna. De små vitlingarna har dock kommit på ett sätt att skydda sej med hjälp av manetslem, vilket gör att de kan leva relativt skyddat inne bland de brännande trådarna.

Det är en utmaning av fotografera de små fiskarna då de för det mesta inte vill uppehålla sej på rätt sida av maneten dvs de är alltid på "baksidan". Om man råkar vara två fotografer kan man överlista dem ibland. Manetens trådar har också en tendens att vara "överallt", ofta som ett virrvarr åt olika håll.   

Här har vitlingarna samlat sej under manetens stora klocka. Lampan ser lite konstig ut för det råkade vara ett språngskikt i vattnet där allt blev mer eller mindre blurrigt. Djupet är inte mer än 5-7 m.

Dykaren bakom maneten ger lite perspektiv på hur stor den faktisk är. Ni ser också var det är troligt att dykaren kommer att bränna sej på trådarna när maneten gör en helomvändning. Det svider bra på överläppen.

Solen strålade och det ger fina effekter, men kan vara knepigt att få till. Min 7D mk II hanterar solljuset betydligt bättre än den gamla 7D som min sambo dyker med.

Jag kom hem med hundratals bilder på maneter med vitlingar, men det var den sista bilden jag tog på hela helgen som blev bäst.

Hälsningar Lena