Monkey business

Under våra promenader i Prayagraj såg vi förstås en hel del djur och trots att människorna som bodde i närheten av vårt hotell inte hade så hög standard, tog man hand om sina djur. I synnerhet de som kunde ge eller bli mat. Getter gav mjölk och ungbock ett eftertraktat kött, även om majoriteten av befolkningen är vegetarianer. 

Som jag hade förväntat mej gick det kor lite överallt. Notera att denna har en gul bricka i örat. Det hade många kor vi såg och det betyder att de har en ägare som dessutom registrerat äganderätten i någon form av register. På kvällarna kunde vi se att de flesta korna var fastbundna eller stod inne på en gårdsplan eller bakom provisoriska grindar. De blev också utfodrade med t ex skal och blast från grönsaker, löv, hyvelspån (fibrer, det funkar) eller vad som råkade finnas. 

Det fanns mängder med hundar och de låg ofta och sov längs de smala gränderna där mopeder, bilar och trehjuliga elfordon passerade hela tiden. Jag såg ingen hund som var så mager att jag blev illa berörd. Tvärt om såg de flesta hundar ganska OK ut, även om del hade ärr och kala fläckar som vittnade om att de bodde på gatan. Den här hunden låg i en park, men den skulle väl lika gärna kunna ligga i en svensk trädgård, eller?

Ett skamfilat öra och "slimmad", men inte mager. Den sov men upptäckte plötsligt att den blev fotograferad och såg ut att sträcka på sej lite extra. Vi såg bara två katter under hela veckan och de var i perfekt kondition med blanka pälsar och vaksam "jägarblick". 

Vi stötte på de randiga små ekorrarna i parken vid universitetet. De verkade ha ungefär samma attityd som svenska ekorrar och lätena var inte helt olika deras skandinaviska artfränder.

De var också bedårande söta. Det här är en ung ekorre som kom ner på marken då en parkarbetare slängde ut några nävar frön till fåglarna runt deras lunchplats.

Vi fick också se ett par mungo (indisk mungo). De hör till familjen manguster, vilket även surikaterna gör. Några av er kanske minns mungon Rikki-Tikki-Tavi i Kiplings novellsamling.   

Mungon beskrivs som ett rovdjur men de kan helt klart stoppa i sej lite av varje. Den här har precis varit och plockat åt sej något slags kex/bröd utlagt till fåglar under ett träd i parken. 

I parken såg vi också att det fanns plastskålar på en del ställen och där drack säkert hundarna, men de fungerade också som vattenkälla och bad för fåglarna. Här är det indiska skriktrastar som passar på att bada och en majnastare (brunmajna)  på högra bilden.

Som titeln antyder fanns det också apor i Prayagraj. Vi stötte på dessa makaker vid en tågstation där vi gick in för att få lite respit från den intensiva trafiken. Det fanns inga trottoarer och vi promenerade ju en del till fots. Ibland behövde man komma undan en stund.

Här bodde det ett helt gäng och de kom oblygt ner för att kolla om någon resenär skulle råka tappa något ätbart. Plötsligt slängde någon ut ett par nävar med små pellets på marken och jag hade apor runt fötterna. Det var inte riktigt vad jag önskade, även om jag bara hade 24-105 mm på kameran. Jag backade för närkontakt med dessa ville jag inte ha.

När vi var ganska nära vårt hotell fick jag syn på dessa två och det var uppenbart att honan inte var med på noterna. Hon försökte upprepat trycka undan hannen med ena handen. Det slutade med att hannen visade alla huggtänderna (vilket jag inte fick på bild) och sedan fick avsluta akten utan vidare störningar. Monkey business helt enkelt.

När allt var över såg dock hannen nästan ut att vilja be om ursäkt...

Det här tror jag är en skäggagam och den bodde på vårt hotell, den var i alla fall gäst i restaurangen. Nu var ju restaurangen delvis under bar himmel så det var väl inte så konstigt. Den åt säkert mindre önskvärda smådjur, som vi inte såg skymten av. 

Hälsningar Lena

Ett indiskt bröllop

Det stod klockan 18:00 på inbjudan till Sumalatas och Somendus bröllop i Prayagraj. Vi var förstås där i tid, men det var ingen annan. De två paren från Finland anlände kort efter oss. Det var visst "indiskt tid" som gällde.
Indiska bröllop är en lång ceremoni, dvs varning för många bilder.  

Det gick dock ingen nöd på oss. Vi blev snabbt visade till sköna soffor och serverade den ena goda lilla rätten efter den andra, kallt vatten på flaska eller sött the med kardemumma och mjölk. Det började också anlända andra gäster efter ca en halvtimme. 

Ganska snart kom även brudgummen. Han försvann dock in i ett rum efter att ha hälsat kort på gästerna. Klädkod för denna fest var "festfin men undvik enfärgat svart eller vit klädsel". Brudgummen var helt klädd i vitt, undrar vad bruden skulle ha för färger?  

När vi ätit så många smårätter som vi orkade gick vi runt i lokalen som delvis var täckt med tak och delvis var öppen mot natthimlen. Vi stötte på flera gäster som vi mött under Haldi kvällen innan och nu skulle det tas mera selfies med nordborna.

Alla kvinnor var otroligt vackert klädda i färggranna saris, smyckade med pärlor, guld- eller silverbroderier. Några hade en kort överdel och en mycket vid kjol med broderier. Kvinnorna på den högra bilden var båda gifta och bar vackra guldsmycken runt halsen. De unga tjejerna hade mest silversmycken. Mängder av armband hörde också till utstyrseln. 

Mycket förvånande kunde män vara klädda så här! Västerländska kläder med en enkel skjorta (ofta med uppkavlade ärmar) och jeans. Notera trädstammen bredvid mannen. Lokalen hade delvis gräsmatta och det fanns många väldigt höga palmer vars bladverk vajade ovanför oss. Det var ca 25 grader varmt och mycket behagligt. 

Många män, särskilt inom nära familj, var förstås klädda i indiska festkläder. Johan (till vänster), hade handlat en vacker skjorta och ett par "pyjamasbyxor" tidigare under dagen. Vi bar västerländska festkläder men jag hade köpt en två meter lång sjal (dupatta), med broderier och paljetter. Det var ett svårt plagg att bära med kameran. 

En snabb titt in i köket. Här lagades det mesta av maten som sedan fördes över till andra kärl med en gaslåga under som höll maten varm. Det fanns också en mängd smårätter som kokades i olja precis innan servering. Det serverades bara vegetarisk mat och allt vi fick var oerhört gott. 

Strax efter nio på kvällen kom brudgummen ut och ett gäng musiker började spela mycket rytmiskt på trummor. Brudgummen skulle dansa och alla gick ut i gränden utanför lokalen för att vara med i denna dans. 

Det var mycket medryckande dans som alla deltog i, män, kvinnor och barn blandat. Proffsfotograferan som var på plats (ett helt gäng) hade portabla ledlampor och Somendus vita utstyrsel lyste effektfullt i lampskenet. Dansen varade i minst en halvtimme och brudgummen kom inte undan, han fick dansa till svetten rann i pannan och alla i församlingen hade dansat in i lokalen igen.  

När vi kommit in blev brudgummen, som fått torka sej i ansiktet, buren av sina närmaste vänner upp på scenen där de placerade honom i en vit soffa. 

Sedan verkade de skoja och snacka med honom. Notera att klädseln varierar ganska mycket mellan dessa killar.

I mörkret bakom en pelare hade bruden plötsligt dykt upp.... Nu tog alla gästerna plats för ceremonin skulle uppenbarligen snart börja.  

Då verkade det som att brudgummen var mitt inne i en särskilt bra historia, eller så ville han ha några tips i sista minuten. Han såg upptagen ut. Men det fanns en "ceremonimästare", en präst, som nu tog till orda. 

Somendu gick för att möta sin brud och leda henne upp för trappan till ett altare där de först fick stanna, tända ljus och placera blommor. 

Sumalata var fantastiskt utsmyckad i rött, gult och guld. Allt som skedde nu var på hindu så vi förstod inte ett ord, och det var många ord som skulle avkunnas jämfört med ett svenskt bröllop. 

Familjemedlemmar och "tärnor" har också tagit plats på scenen. Prästen inledde med att läsa en lång berättelse. 

Sedan skulle Sumalatas mamma och därefter Somendus pappa upprepa en lång text som prästen läste för dem. Huvudena som ni ser i nederkant är fotografer. De stod mitt framför brudparet eller rörde sej framför scenen. Kort sagt, de var överallt.

Både bruden och brudgummen skulle också upprepa texten. Det lät som att de sa ungefär samma sak, men det kan ha funnits viss variation. Det tog rätt lång tid.

Här överlämnas bruden av sin familj till brudgummen och hans familj. En snäv bild av ett fint ögonblick, men det stor fotografer i vägen på båda sidorna.

Sedan följde överlämnande av blomsterkransar. Här ger Sumalatas mamma en krans till Somendus mamma. De kramas och fotograferas. Därpå följde flera utbyten av kransar mellan olika familjemedlemmar. Ni kan se hur fotograferna stod och de hade dessutom riggat belysningen med de stora paraplyerna. De stora vita blafforna har jag antingen fått beskära bort eller ta till klonverktyget i PS för att bli av med på i alla fall några av bilderna. 

Slutligen skulle brudparet utbyta kransar och det här kändes som en central och viktig del av ceremonin. Det kastades gula blomblad på brudparet och alla såg nöjda och glada ut. Klockan var nu ungefär halv elva på kvällen.

Här fick de stå en lång stund för att alla skulle få ta bilder på brudparet. Tajt beskuret för brudgummen har förstås ett paraply bakom huvudet. Jag har inte stått mellan brudparet och alla gästerna när jag tagit mina bilder, utan stått vid höger eller vänster sida och använt ett 70-200 mm objektiv. Något annat hade känts otänkbart. 

Nu var de uppenbarligen gifta för plötsligt hade de bytt plats. 

Det var dock inte slut ännu. Nu skulle bruden få sina guldsmycken bl a kedjan med det stora hängsmycket som jag förstått att alla gifta kvinnor hade. Man kan se att Sumalatas mamma bär ett sådant smycke. Brudgummen fick också ta emot en guldkejda. 

Till slut kom en händelse som vi kände igen. De bytte ringar. Mamma är med och kollar att det går rätt till. 

Nu verkade hela ceremonin vara klar. Så här såg det ut på håll. Dokumentationen är uppenbarligen väldigt viktig. Nu följde gratulationsceremonier med alla gäster som skulle fotograferas på scenen med brudparet. Eftersom det skulle ta lång tid med alla familjemedlemmar, vänner etc började de med oss! Därefter dukades det upp för middag med speciella bord där vi blev serverade mer mat och vatten. 

Ungefär mitt i middagen insåg vi att brudparet var på dansgolvet. På bilden till vänster står brudparet närmare varandra än vid något annat tillfälle. Somendu får inte kyssa bruden offentligt. Den typen av kärleksbetygelser visar man inte öppet i Indien. Bland ivriga mobiltelefonfotografer samt fyra proffs lyckades jag få några rutor på när brudparet dansade tillsammans. Därefter dansade folk mest i grupp tillsammans, alla som fortfarande orkade. Eller så tog man för sej av mera mat.

De här två var i alla fall fulla med sprattel och glädje fast klockan hade passerat midnatt med råge. 

Strax före ett väckte vi vår taxichaufför som sov i bilen utanför "bröllopspalatset". På väg tillbaka till hotellet fastnade vi återigen i lastbilskonvojen på bron. I den trånga gränden där vårt hotell låg hade någon dessutom parkerat en traktor med släp. Taxin fick vända (ett konststycke i sej), köra runt ett annat kvarter och in på gatan från andra hållet, samt väja för några hundvalpar innan vi var framme vid hotellet.

Hälsningar Lena 

Knölsvanar på hal is

Plötsligt blev det vinter. Fredag morgon och jag spanade ut på gatan från mitt arbetsrum hemma. Allt det vita föll ju på torsdagen och då var jag tvungen att vara på jobbet pga undervisning. Fredag kunde jag jobba hemma och valde att göra det. Jag hade dock mycket att göra och det här blev den enda bilden jag tog. Lördagen skulle ju bjuda på minusgrader och sol så jag inväntade min lediga dag. 

Vädret var strålande nästa morgon och efter frukost åkte jag till Råstasjön för att kolla in fågellivet där. Det jag helst ville se var den stora knölsvansfamiljen och jag hade inte gått långt förrän jag såg dem lätta från sjön. 

Hela familjen med två vuxna knölsvanar och åtta fullstora årsungar övningsflög över sjön. En imponerande syn.

De gjorde flera vändor runt sjön och passerade Strawberry Arena (fd Friends), höghusen med lägenheter och Mall of Scandinavia. 

De flög ner mot Lötsjön och vände för att komma tillbaka och passera mej ännu en gång.

De flög i en ganska tät formation och det var en mäktig syn.

När de väl skulle landa behövde de dock mer än hälften av sjöns yta innan alla hade stannat. Isen hade lagt sej och även om den var tunn var det tillräckligt med is för att bära en knölsvan. De landade sålunda på glansis. Det fick mej att tänka på curling för nybörjare.

Det här hade inte ungarna haft möjlighet att träna på särskilt mycket. Mamma och pappa landade, kanade en bit och stod sedan stilla. Ungarna gjorde allt möjligt.

" - Man ska gå som en pingvin har jag hört tanterna med brödpåsarna säga. Pingvin!  Jag är ju en svan! " 

" - Du ser ut som en gråsäl...Nej, pingvin! Jag har sett på Netflix hur de gör. De slänger sej på bröstbenet och åker kana på snö och is. Hur coolt som helst! "

" - Finns det icebugs för svanar? "

" Hur gör man??? Vad hände med vattnet? " 

Det här är antagligen svanungdomarnas första erfarenhet av is. Vi har visserligen varit borta en vecka, men jag tror inte Råstasjön frös förrän på torsdagen förra veckan. 

" - Det bästa är nog att flyga ändå...."

" - Bara en lite kort bit, till resten av min familj,...det här går ju bra..."

"  Men hur stannar man ??? "

De halkade runt en del men lyckades samlas någorlunda utan att krascha in i varandra. Föräldrarna iakttog sina telningar som gled runt på isen. Själva stod de helt stilla där de landat. Varför halka runt när det inte behövs, sjön är ju ändå deras. 

Till slut hade familjen samlats någorlunda och de började slå sej till ro ute på isen. Nu regnar det och deras pöl kommer att tina under natten om den inte redan har gjort det. I morgon är allt säkert som vanligt igen. 

Jag lämnade knölsvansfamiljen övertygad över att de kan hantera situationen och dra från platsen när vintern kräver det. På väg tillbaka till bilen fick jag syn på denna ensamma svanunge. Den här kommer nog att få en tuffare vinter och helt ensam klara den sej nog bara om den blir utfodrad av människor, som förhoppningsvis ger den bättre mat än bröd.

Hälsningar Lena

Haldi

Haldi är en indisk bröllopsceremoni som genomförs dagen innan själva bröllopsakten. Den hålls ofta hemma hos bruden eller brudgummen, om det finns plats. Här är vi hemma hos brudgummens familj som bodde i ett hus med fyra våningar samt ett platt tak som denna kväll fungerade som kök. Haldi är ett festligt event och på vår inbjudan stod bara en detalj beträffande klädkod, gult. Det blev många bilder och mycket gult.

Brudgummen, Somendu, är på plats och på ett strålande humör. Han har disputerat vid Helsingfors universitet och fem av hans vänner från Finland har kommit hit. Vi är tre från Uppsala som är vänner till bruden, henne får vi för övrigt vänta på, helt enligt planerna har jag förstått. 

Plötsligt kliver bruden fram och det blir en hel del aktivitet. Det är ganska trångt för det har fyllt på med många fler gäster. Det finns också två professionella fotografer och de är överallt, hela tiden.

Det fotograferas väldigt mycket. Allt ska dokumenteras. Här är det brudens mor och nära släktingar som står på hennes vänstra sida. De gula kläderna som många bär ger ett varmt ljus i hela rummet, som delvis är en stor altan öppen mot natthimlen.

Brudparet tar plats på den utsmyckade låga soffan. Gåvor (frukt, nötter, dadlar etc) placeras runt. Alla är barfota och även om de sa att vi kunde ha skorna på oss, följde vi förstås seden och lämnade dem i den stora skohögen utanför dörren. Vi är i ett indiskt hem och då tar man av sej skorna. 

Kvinnorna bär in skålar med gul trögflytande smet. Det är en blandning av gurkmeja, rosenvatten och pulver av sandelträ. De har också med sej något som ser ut som blommor från tagetes och ax av något slags gräs. Ceremonin kan börja.

Vi har fått stolar att sitta på men många sitter på madrasser på golvet. Vi har också fått vatten att dricka, kylt, i plomberade flaskor. Själva dricker de också flaskvatten, men rumstempererat. Det är ju "vinter"...

Precis när ceremonin ska börja blir det strömavbrott. Men det reflekterar man knappt över för det går ju utmärkt att fortsätta i skenet från de portabla ledlampor som fotograferna hade med sej. Strömavbrott var vanligt men det varade oftast bara några minuter.

Under Haldi ska nära släkt och vänner applicera den gula smeten på brudparet, i ansiktet och på kläderna. Brudparet får också "kladda tillbaka" på sina gäster. Det utförs i ett visst mönster och den här lilla tjejen är mycket noga. 

Här kan man se att brudgummens föräldrar också fått gul färg i ansiktet. Ni förstår nog var fotografen sitter. 

Somendu med sin blivande svärmor (som är änka).  Gurkmejan både helar och rengör såväl kropp som själ och fungerar även som något typ av skydd mot negativa omen och olyckor. Dessutom är det bra för hyn :-) 

Alla som är där deltar, dock ibland med viss tveksamhet. Det kan hjälpa med choklad.

Brudparet blir mer och mer nersmetade, men det är helt enligt tradition. Notera hennatatueringarna på kvinnans arm. Den aktiviteten kom senare.

Som sagt, det var ju bra för hyn. 

Vi var alla framme och utförde denna ritual och här är det Johan från Uppsala, som också måste ha sagt något väldigt roligt. Till slut fick brudparet dra sej tillbaka och det började serveras mat. Först fantastiska små snacks, friterade i olja, med blandade nötter som tillbehör. Vi fick också hett the med mycket mjölk och socker i. Det var smaksatt med kardemumma och möjligen någon annan krydda. I övrigt drack alla enbart vatten.

Vi blev inbjudna att gå upp på taket och där lagades maten. Allt lagades på öppen låga med gas. Stora grytor med linser och grönsaker eller olika knyten med fyllning som kokades i olja. Många olika smaker och lite kryddstarkare än svensk mat, men absolut inte för starkt. Det var enbart vegetarisk mat och allt var väldigt gott.

I norra Indien äter man bröd till maten. Det är platta typ mjuka  "tunnbröd" som gräddades på en rund häll hela tiden och man fick dem varma. Den här killen gjorde inte annat än knådade deg. Uppe på taket hade värdfamiljen också en rejäl odling och det stod plantor i krukor på stora delar av ytan.

Här försökte jag komma nära kanten så jag kunde titta ut på kvarteret de bodde i, men det stod minst 10 tomatplantor i vägen. Det här är rejälare hus än i kvarteren runt vårt hotell och de är byggda i en annan stil.

När vi ätit och åter kom tillbaka till det utsmyckade rummet hade både bruden och brudgummen bytt kläder och tvättat bort den gula färgen, så gott det gick i alla fall. Nu skulle bruden få sina hennatatueringar och vilken annan kvinna som helst som så önskade kunde också få detta applicerat. Till höger håller Sumalata i ett fat med små strutar med henna. 

Det var två män (jag blev lite förvånad) som gjorde hennes tatueringar. Den rödbruna färgen appliceras i läckra mönster och ska sedan torka i 20-30 minuter innan man tvättar bort den. De finska kvinnorna som var med fick sina tatueringar gjorda av unga tjejer som var med på festen. 

Målandet tog tid. Musik hade spelat hela tiden i bakgrunden men nu höjde man volymen och dansade. 

Det var medryckande musik och många drogs med i dansen, även om det var mest kvinnor som dansade. 

Framåt midnatt hade de börjat måla fötterna. Armarnas ovansidan återstod att täcka med mönster och det skulle ta flera timmar innan de var helt klara. 

Nu började t o m fotograferna att packa ihop sina prylar. Den ena killen hade sneglat på min kamera flera gånger. Jag vinklade den lite så han kunde se vilken modell jag hade. Då plockade han upp sin mobil och gjorde som flera andra hade gjort denna kväll, tog en selfie med en av de skandinaviska gästerna. 

När vi lämnade brudparet hade även Somendu fått målningar i sina handflator. En mycket liten och gammal dam ville väldigt gärna tatuera mina händer, men jag tackade nej. Även om de går bort efter 10-12 dagar hade jag åtaganden direkt när vi kom hem då det inte kändes passande. Jag hoppas bara att hon inte blev alltför förolämpad. Vi hade tyvärr inte något gemensamt språk som vi kunde använda, mer än handsignaler.

Hej så länge,

Lena 

Triveni sangam och att bada i heligt vatten

Nästa morgon var vi åter ute på promenad längs Ganges. Vi funderade vad folk gjorde ute i det grunda vattnet och insåg efter ett tag att de fyllde säckar med sand. 

Längs vägen pågick morgonförsäljningen av grönsaker för fullt. Under natten hade det också tippats stora mängder grus som nu plattades till och avsevärt förbättrade vägen längs floden. Staden förbereddes för en gigantisk helig sammankomst (Kumbh Mela), som vi fick höra mer om senare.  Kanske sandsäckarna också skulle användas till något i samband med den högtiden.

Barn som tvättar sej vid en kran precis vid vägkanten. 

När jag tog den här bilden suckade sambon och sa att nu skulle dessa män garanterat försöka övertala oss att åka med minitaxin. Men det räckte med att jag med handsignal visade att vi inte ville åka. Så bemöttes vi överallt. Det räckte med ett "no" eller att man visade med händerna att vi inte var intresserade. Hur lugnt som helst och inte vad jag förväntat mej. 

De här var också på väg ner mot floden.

Vi passerade platsen där likbålen fortfarande brann eller i alla fall pyrde och fortsatte under bron. Här var det rikligt med dekorationer.

När vi passerat bron vände jag mej om och fick syn på kamelerna. Det var en överraskande syn i förmiddagsrusningen, men det fick sin förklaring då vi stötte på dem senare. Det var mycket trafik på bron, dock inte tunga lastbilar för de fick bara köra in i staden efter klockan 10 på kvällen. Det skapade en trafikstockning som vi senare fick uppleva två sena kvällar i rad då vi varit på festligheter på andra sidan Ganges.

Vid bron satt även dessa kvinnor och gjorde enkla lerkrukor. Det kan vara krukor som skulle användas i samband med att man tände likbålen. Då ska ett lerkärl fyllas med vatten som man bär runt bålen, för att sedan tippa över axeln så den går sönder.  

Vi vandrade vidare ytterligare en dryg kilometer och började närma oss platsen där Ganges rinner samman med floden Yamuna och den mytiska Sarasvati-floden. Platsen är känd som Triveni Sangam och drar till sej stora mängder hängivna människor som badar i dessa heliga vatten. Notera att det här är nedströms från stället där man sprider askan och resterna från sina döda. Här mötte vi kamelerna på nära håll. Det fanns också mängder med stånd som sålde snacks, dricksvatten, sjalar, kransar av gula tagetes mm. Kamelerna hade egen QR kod så det skulle vara lätt att betala om man ville rida på dem (dock enbart med indiska betalsystem). 

Ett dopp i detta vatten ska rena personen från synder, befria både individer och deras förfäder från återfödelsens cykel och slutligen vägleda dem mot Moksha, eller andlig befrielse. En kallsup var antagligen förenad med livsfara, åtminstone för en västerlänning.

Men här badade man och det fanns t o m badhytter där kvinnor kunde byta om. De klädde sej i vackra saris efter badet. Dessa kvinnor viker de veck som sarin ska ha framtill. Klädesplagget är egentligen bara ett sex meter långt tygstycke som draperas runt kroppen, samt att man bär en topp med korta ärmar och bar mage. 

Det var människor från alla samhällsklasser som badade. En del hade kört ner med stora SUVar, andra kom på motorcykel, ibland en hel familj på samma hoj. Få gick till fots som vi gjorde, men när vi kommit så här långt spelade det ingen roll, här kunde ingen köra. En annan begivenhet var att ge sej ut med roddbåt för att nå exakt den plats där floderna möttes. Vi avstod även från båtarna, för säkerhets skull.

Efter badet var det finkläder som gällde, även för små pojkar. Han har också målats med svart kajal runt ögonen. Notera även att kvinnan till vänster har röd färg i mittbenan på huvudet. 

Männen badade i kalsonger och kvinnorna i enklare saris eller klänningar. Kvinnan till höger har också röd färg i mittbenan och det var en form av utsmyckning. 

På den här platsen inträffar vart 12:e år en gigantiskt helig sammankomst mellan den 13 januari till den 26 februari. Under Kumbh Mela 2025 förväntas ca 5 miljoner pilgrimer anlända till Prayagraj. De flesta kommer att bo i tält på delar av Ganges som då är uppdämd och torrlagd. Det kändes helt otroligt då vi fick det beskrivet för oss, men jag är samtidigt glad att vi inte behövde uppleva det. Det var full tillräckligt med den dryga miljon människor som bodde i staden nu. 

Den här killen bad mej att fotografera honom. 

Annars var det oftast det omvända som var aktuellt. Dessa grabbar rörde sej i närheten av oss en stund tills en av dem tog mod till sej och frågade om han kunde få ta en selfie med oss. Sedan blev det många selfies. De ville veta var vi kom ifrån och ville gärna prata lite engelska, men de var inte påträngande utan snarare försynta. De blev mycket nöjda då jag bad dem om att få ta en bild på dem alla tillsammans med min sambo. 

Det gick inte bra för alla som hade kört ner på stranden och på en del ställen var sanden som gelé. Pojkarna som jag fotat på bilden ovan erbjöd sej också att hjälpa till, men det behövdes mer krafter för att få loss denna. Vid det här laget var vi svettiga, dammiga och hade gått tillräckligt. Nu skulle vi försöka få tag i en minitaxi som kunde ta oss tillbaka till hotellet. 

Mannen pratade inte ett ord engelska men en ung kille i ett av stånden vid vägkanten kunde förklara vilket hotell vi ville åka till. För 100 rupier (ca 12 kronor) tog han oss ända fram till entrén i sin elektriska trehjuliga minitaxi. 

Hej så länge,

Lena