Ett väldigt coolt möte

Nu har jag gjort ett riktigt djupdyk i arkivet och hittat bilder från en resa till British Columbia 2010. Vi var i Barkley Sound, Vancouver Island och dök en vecka i oktober. Vattnet var grumligt i ytan men fantastiskt klart under 6 m och det var verkligen så här grönt. Det kallas också Smaragdhavet.

Den här bilden har jag visat förut i en blogg som handlade om hur denna "giant pacific octopus" (stillahavsbläckfisk) försökte tränga sej in i en lya där det redan bodde en väldigt stor havskattål. Den stora bläckfisken fick ge sej och blev helt enkelt bortjagad av den långa fisken med munnen full av huggtänder. 

https://www.fotosidan.se/blogs/logholm/blackfisk-i-narkamp-med-havskattal.htm 

När jag nu hittade hela bildserien från detta tillfälle testade jag att framkalla några till som jag tidigare inte gjort så mycket med. Bläckfisken simmade undan men vi följde efter och den visade sej snart vara ganska nyfiken.

Här har den börjat röra runt med tentaklerna och jag är väldigt nära. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheyezoom på 12 mm. Bläckfisken är riktigt stor...

...och tentaklerna har en fantastisk räckvidd. Jag hade ju inget att mäta med men de största exemplaren har armar som är 2,5 m långa och hela djuret kan väga 50 kg.

Oj, hur gör man nu?! Det kom långa armar med sugkoppar mot mej och på den tiden hade jag inte haft så många bläckfiskmöten. Det här var den första riktigt stora som ville undersöka mej och mina prylar. Jag visste att de har smaklökar i sugkopparna och undersöker genom att "smaka sej fram". De reagerar också på temperatur och jag hade hört hur stora bläckfiskar försökt simma iväg med kamerablixtar. Det kanske är bäst att backa lite...

Delar av denna bild är väldigt mörk men det beror på att blixtarna inte var vinklade för att belysa rakt in i kameran, vilket är där bläckfiskens tentakel nästan är. Den smakade av kamerahusets domeport. Spetsen på tentakeln är någonstans på mitt huvud. Om jag hade vetat det jag gör idag hade jag stannat upp och låtit den interagera mer, samt fortsatt ta bilder. Nu backade jag långsamt och höll hårt i min kamera.

Den följde med en bit men sedan släppte den taget och jag simmade upp lite i vattnet. Det är för övrigt tekniken att bli av med en närgången bläckfisk, för de vill ogärna lämna botten. Om jag inte minns helt fel började även vår dyktid lida mot sitt slut och vi behövde börja gå upp. Hela upplevelsen var helt magisk, vi hade ju även fått kampen mot ålen precis innan detta möte. En så här stor och kramgo stillahavsbläckfisk har vi aldrig haft nöjet att möta igen. 

Hälsningar Lena

Vanlig, men ändå ganska ovanlig...

Efter middag och lite småprat i köket går vi ut igen. Nu har solen gått ner och man måste ha pannlampa för att hitta fram till gömslet i skogen. Nu prepareras ett par valda matplatser med något helt annat, nämligen honung. Styrka och riktning på ljuset ändras också. Det är mörkt och fotografering med vanliga kameror skulle inte vara möjlig utan belysning. Sedan blir allt stilla. 

Jag sitter ensam i gömslet och det händer absolut ingenting, alla fåglar har gått och lagt sej. En skogsmus som hastigt rör sej mellan två stubbar får mej att piggna till. Det går ytterligare en timme...jag har fått veta att det kan dröja till sent på natten, om den kommer över huvud taget. Men tjugo över nio ser jag något skymta i mörkret under en stor gran, jag får syn på de ljusa öronen... 

En mård smyger fram i ljuset från den vänstra strålkastaren. Jag håller nästan andan när den smyger fram till en stubbe som jag vet är preparerad med favoritgodiset. 

Den är mycket vaksamt och stannar upp mitt i rörelsen. Även om jag sitter bakom glas är jag glad att min kamera inte ger ett enda ljud ifrån sej när jag tar bilder. 

Mården vet ju att det finns godis här och när den förvissat sej om att det är lugnt börjar den slicka i sej den söta honungen. Mården är en köttätare, men på sommaren äter den också bär och det är kanske därför som den gillar det söta.

Det är lite hundvalp över detta djur, men mården är inte ett hunddjur och ska inte förväxlas med mårdhund. Den är inte heller särskilt ovanlig i skogen, det finns uppskattningsvis ca 100 000 i Sverige. Men det är inte så vanligt att få se den då den är utpräglat nattaktiv och trivs bäst inne i skogen, där den känner sej säker. 

När den är klar med stubben försvinner den iväg i den mörka skogen. Jag sitter åter och tittar på den öde åtelplatsen, men nu är jag upprymd över att ha fått se och fotografera en mård. Den stod högt upp på önskelistan då jag körde ner till Skåne denna helg. Ganska precis klockan elva kommer den smygande igen och nu går den upp på en plattform där det finns mer honung, men också köttstycken som vråkarna inte ätit upp.  

Här är det soft medljus men också en strålkastare som ger motljus och får den glansiga pälsen att skimra runt djuret. Jag noterar senare att den har två fästingar i örat. Skånsk vinter räcker tydligen inte för att ta död på dessa små otrevliga djur.

Den hittar nästa honungsgömma och tar för sej. Det finns två individer i området. Mården har revir, men de kan överlappa om det är olika kön. När jag kollar örat på de första bilderna har den fästingarna på samma ställe, så det är samma individ som kommit tillbaka för en andra måltid. 

Den slickar sej om munnen ibland men jag har tiden 1/200 s, för det är rätt mörkt, och de flesta av dessa bilder blir inte skarpa. Jag har fortfarande det fina Canon 100-300 mm objektivet (som jag fått låna) på kameran, men då mården inte är så stor har jag satt på en 1,4 extender och då blir bländaren 4.

Den stannar ganska länge och jag kan njuta av att bara titta på den när den snaskar i sej sötsakerna. 

Med jämna mellanrum tittar den upp och det känns som att den vet att jag sitter där. 

Mården har ätit desserten först och tänker sedan hugga in på huvudrätten, som är ett fettrikt köttstycke som vråkarna inte lyckats äta upp eller bära med sej. 

Den hugger hela stycket och smyger iväg i natten. Den här kommer ju inte att komma tillbaka igen och även om det skulle kunna dyka upp en annan individ väljer jag att avsluta för kvällen. Jag sitter dock kvar ytterligare en halvtimme för säkerhets skull. Då kan jag också vara rätt säker på att mården har ätit upp och antagligen befinner sej en bra bit från gömslet. Jag vill ju inte störa den på maten i onödan. 

Hälsningar Lena

Snöoväder

Det kom en hel del snö under lördagen i Knivsta och landskapet utanför våra fönster förändrades. När solen gått ner och mörkret börjat sänka sej kom den här killen på besök för att se om det fanns några äpplen. 

Det är trädgårdsbelysningen som gör det möjligt att ta bilder, ISO 8000 och det blir ganska många suddisar. Färgerna blir lite konstiga så det får bli svartvitt.

Lite senare på kvällen hade det blivit mörkt och snöandet tagit fart igen. Nu kom det några nya gäster och de var rejält snöiga. 

" - Ska ni bara sitta där inne i värmen och gotta er? Jag skulle också kunna tänka mej lite popcorn..."

" - Äppelglass, du måste skämta?!" 

" - Kan vi inte få något godare, det är ju lördag och Mello...? " 

De fick en extra tilldelning av pelleterat viltfoder (+ äpplen), så vi kunde äta våra popcorn utan att ha dåligt samvete över Bambi och hans vänner som fick stå ute i snön. De har det ju egentligen ganska bra, men en sån här kväll kunde gott deras vommikrober få ett extra tillskott att jobba med så de kunde producera både värme och energi till sina värddjur.  

Hälsningar Lena

Specks

Det här är Specks, en koltrast som börjat nyttja restaurangen hos oss. Det blev lite fel när han fick sina fjädrar färgade. Vi har flera koltrastar som har små vita inslag i fjäderdräkten, men ingen annan som är lik denna, därför får han heta Specks.   

Vi kommer ju garanterat känna igen honom när han är på besök.

Hälsningar Lena

Var är brudarna?

Halv elva lördag kväll kom den här killen och spanade in i vårt vardagsrum. Det är en ljusstake för värmeljus som syns i nederkant. Han verkade leta efter något/någon...

Vi har knappt sett några rådjur de senaste veckorna för det har varit så pass varmt. Det var minusgrader i går kväll och kanske kom han för att kolla om det låg något gott äpple ute. Ibland får jag en känsla av att de tittar rakt in på oss.

Det låg lite godsaker ute, det var ju lördag och vi hade skymtat tjejerna tidigare under kvällen, så de var nog i närheten. Bilderna är tagna med 100-500 tele på 170 mm, handhållet, 1/40 s ISO 6400. Ljuset är trädgårdsbelysning.

Hälsningar Lena