Clownfiskar - den här tiden för fem år sedan...

Det är sällan jag gör den här typen av tillbakablickar, men i brist på värme och färg tänkte jag tillbaka på vad vi gjorde denna vecka för fem år sedan. Vi var ute på vår längsta gemensamma semesterresa någonsin och befann oss just då på en dykbåt på yttre Barriärrevet i Australien. Där mötte vi bl a de charmiga clownfiskarna, som lever i symbios med stora anemoner och därför också kallas anemonfisk. 

Det finns olika arter av clownfiskar och på första bilden samt ovan är det en vitpannad clownfisk. Den här anemonen har en röd undersida som kan bli mycket effektfull om man får med den på bild. Det är sällan man ser dem helt hoprullade som på första bilden och det vanliga är att man bara ser ovansidan med tentaklerna.

Den vitpannade clownfisken kan vara orange eller rosa, osäkert om det är två olika arter. Det beror mycket på ljuset man har med sej och hur man vitbalanserar sina bilder. 

Clowfiskar är lika med Nemo för de allra flesta, men det finns ett 30-tal olika arter av clownfiskar och de ser lite olika ut. Jag är inte säker på vilken art detta är. Det kan vara en Barriärrevsclownfisk eller en Clarks clownfisk.

Så här kan deras "hemanemon" se ut. Den här bilden är tagen med 12 mm och kraftig beskuren. Jag visar den för att ge er en bild av hur miljön ser ut. Annars är det mera lämpligt att använda makro när man fotar dessa fiskar. De är ofta ca 10-12 cm långa men juvenilerna är betydligt mindre.

De lurar inne bland anemonens brännande tentakler, som fungerar som ett skydd för fisken (den bränner sej alltså inte). Inom en grupp clownfiskar är det bara de två största som är fertila. Den här lite mer orangeröda är troligen en Australisk clownfisk. 

Det här är ett annat exemplar av samma art. Om honan i ett par skulle dö kan hannen byta kön och bli en hona. 

Det här är en juvenil "saddleback" clownfish. Den är väldigt liten och den konstiga placeringen i bilden är för att den kom med av misstag. Bilden är rejält beskuren. 

Det här är Nemos artfränder, vanlig clownfisk eller Ocellaris clownfisk. 

Det blir mycket kurragömma när man fotar clownfiskar. Den rör sej runt i anemonen och tittar fram här och där. Man blir ofta "liggande" i vattnet vid anemonen  (utan att komma åt tentaklerna) och det brukar bli mängder med bilder där bara ett fåtal klarar granskningen i datorn. Det tjocka orangebruna i bilden är anemonens munöppning. 

Här ser man munöppningen tydligt i mitten. Clownfiskar är stöddiga små fiskar och sträcker man fram ett finger mot dem eller för nära deras anemon kan de göra ett utfall och hugga till. De kan också simma fram till en dykare och titta rakt in i masken, som för att kolla om det finns något därinne. 

Jag fick en bild med två skarpa clownfiskar som tittar fram bland tentaklerna. Ni som följer min blogg har nog sett den tidigare. Alla bilderna är tagna långt ut på de yttre Barriärrevet, dit bara två dykoperatörer åker med sina båtar. Man ligger ute minst fyra dagar, men vi var där en dryg vecka. Bilderna är tagna under olika dyk på mellan 15-30 m djup, med 60 mm makro (utom första och femte bilden) på en Canon 7D mkII med dubbla blixtar.

Hälsningar Lena

Blåsmyg

Jag bläddrar i det senaste numret av Vår Fågelvärld, som nyligen damp ner i brevlådan. Den innehåller en lång artikel om blåsmygar. Jag fick uppleva dessa bedårande små fåglar redan under min första längre vistelse i Australien 1990-91. Då hade vi dem i trädgården på gården där jag jobbade. På den tiden hade jag ingen kamera som dög till att fota de små blå juvelerna.  

När vi gjorde vår resa i Australien december 2019 t o m februari 2020 mötte vi våra första blåsmygar i södra Western Australia, under en promenad i utkanten av Margaret River. Just denna bild har jag visat tidigare men den tål att visa igen. Det är en hanne av vad jag tror är rödvingad blåsmyg och visst kan man se att den påminner om vår gärdsmyg, men färgerna hos dessa hannar är ju något helt annat.  

De beter sej ungefär som våra gärdsmygar dvs man hittar dem nära eller på marken, alternativt i buskar och på ställen där det är mycket svårt att fånga dem på bild. Den här fina hannen satt dock i en buske precis vid stigen vi gick på. 

Här är den diskretare honan, men man kan se att stjärtfjädrarna är lätt blåskimrande. 

En till hona. Enligt artikeln i Vår Fågelvärld lever blåsmygarna tätt ihop i par hela livet, men de har också en hel del för sej utanför parrelationen. De bedriver kooperativ häckning och ett antal assistenter bistår det häckande paret. Det besynnerliga är att assistenterna är obesläktade med paret de hjälper. Dessutom kan det vara så att i en kull med ungar är inte hannen far till någon av dem.  

Det här är troligen en icke utfärgad hanne som agerar assistent i den familjegrupp vi stötte på. Det studsade runt ett antal gråbruna tufsiga fåglar i buskarna som rimligtvis borde vara ungar.

Här är ett par till varav den ena är samma ofullständigt färgade fågel. Både hannar och honor sjunger dessutom, hela året runt och vi kunde höra dem i buskarna. 

När vi kom till Tasmanien stötte vi på en annan art av blåsmyg. Det kan vara en vitbukig blåsmyg. De hoppade runt på marken och var en utmaning att få på bild.

Plötsligt hade jag en som hoppade runt mina fötter. Kanske en ung hanne för det fattas en del blå fjädrar på huvudet.

Det här är en fröken som hoppade runt på samma ställe. 

Avrundar med en tjocknäbbad grässmyg som vi hittade på en parkering i Monkey Mia, längre norrut längs västra kusten i Western Australia. Den här är något större än vår gärdsmyg och tydligen var den ett ganska eftertrakta kryss för fågelskådare. Många åker till Monkey Mia för delfinerna men det fanns också de som kom enbart för att leta efter denna grässmyg på parkeringsplatsen vid havet. 

Här sitter den i skuggan av en bil. Det var riktigt varmt denna dag.

Den är inte så praktfull som blåsmygarna med vacker ändå med sina vita strimmor i fjäderdräkten.

Hälsningar Lena
(som drömde sej tillbaka till solen och värmen)

Nu är den utrotningshotat

Koalan, som är Australiens nationalsymbol, är nu officiellt utrotningshotad. Den har gått från rödlistat till att klassas som sårbar och nu utrotningshotad på ett årtionde!

Många har förstås dött i de gigantiska bränder som härjat längs Australiens östkust men det är inte fullt så enkelt. Koalan lever enbart på eucalyptusblad från vissa träd och de tillbringar dessutom sin största del av livet i dessa träd. Avverkning har drabbat dem hårt. Dessutom anses torka och sjukdomar ha bidragit till den kraftiga minskningen. 

Nu satsar Australiens regering 330 miljoner kronor för att, enligt miljöministern, "vidta aldrig tidigare skådade åtgärder för att skydda koalan".  

Jag hoppas de lyckas så att fler kan få uppleva det här. Ett möte med en filosoferande (men vaken) koala i den Australiska vildmarken, utan stängsel. Även om djurparker kan fungera som ett sätt att rädda arten, så är det ju här de hör hemma.

Det här är ett annat stort lands nationalsymbol som man faktiskt har räddat. Den vithövdade havsörnen är USA nationalfågel och en av de starkaste amerikanska symbolerna. Trots att den blev fridlyst 1940 minskade den kraftig i antal och klassades som utrotningshotad i USA 1973. Illegal jakt, minskade habitat (avverkning) och pesticider (DDT mm) ansågs ligga bakom. 

Man lyckades vända den trenden och 2007 tog man bort den från listan över utrotningshotade arter.  Man uppskattar nu att det finns mer än 300 000 havsörnar i USA, Alaska och Hawaii ej inkluderat. Jag vet att det finns några till i Alaska och de här två bilderna är tagna där.

Kanske finns det hopp...

Hälsningar Lena

En färgexplosion i plus 28 grader

Det har varit mycket vitt, toner av blått, is och snö på sistone. Vi har haft vacker vinter och har det fortfarande i stora delar av landet. Men jag kände plötsligt för färg, massor av färg. Mitt bland alla vintermotiv bryter jag därför av helt med en makrokollektion från Stora Barriärrevet. Det är ungefär ett år sedan vi var där och ibland känns det bra att drömma sej tillbaka. Föreställ er salta bad i + 28 grader med mängder av färggranna djur runt omkring, t ex en praktfull juvelabborre.

Färgerna kan vara helt spektakulära både på koraller och fiskar. 

En vacker hökfisk som poserar obesvärat. Just dessa fiskar är väldigt tacksamma att fota för de sitter ofta på upphöjda plaster och spanar. Man brukar få ta flera bilder innan de överger sin plats (för att simma en runda och sedan komma tillbaka). 

Anemoner som är mer eller mindre öppna och en fisk som är blå men också blank, vilket är en utmaning att fota med blixt. 

Ibland är det kanske inte färgerna som är det mest spektakulära.

Jag är ganska säker på att det här är samma art som bilden ovan, men det här är taget på natten då de är fullt öppna och "jagar" partiklar i vattnet med de små tentaklerna.

Den här kommer garanterat att vara mer öppen i mörkret, men vi hittade aldrig någon sådan på nattdyken vi gjorde. 

Det finns också en del spektakulära fiskar, som denna drakfisk. Dessa fiskar har spritt sej världen över och ställer till problem. Här hör den hemma och får vara ifred. 

Eller varför inte en liten muräna. Lägg märke till att den stöder hakan på en eremitkräfta (som tyvärr inte är riktigt skarp). Eremitkräftan såg jag inte när jag tog bilden utan den kom med på köpet.

Ibland får man med småfiskar på köpet och har man riktig tur är de skarpa. Huvudmotivet är en sjölilja, som är ett djur och inte en växt. Den rör sej med de långa fjäderlika tentaklerna, mest när det är mörkt. De simmar också i öppet vatten ibland. 

Det här är samma art som den lilla fisken vid sjöliljan, men den här gången såg jag den bland korallpolyperna och lyckades sätta fokuspunkten på den.

Några fler udda djur t ex en vacker plattmask som inte verkar sticka sej på sjöborren och till höger en ormstjärna som ringlar runt i en korall.

Öppningen hos en riktigt stor mussla.

Avrundar med en vacker liten fisk av okänd art...

...och ett par av de kanske mest kända småfiskarna på Barriärrevet, ocellaris clownfisk. Det orangefärgade i mitten på bilden till höger är munöppningen på deras anemon. 

Hälsningar Lena

Udda semesterbilder

När man är ute och reser i två och en halv månad blir det mycket bilder och en del blir kanske lite udda, motiv som fångats i farten, något som man plötsligt får se och tar en bild. Här en måsparkering utanför en mataffär. Se så fint de sitter i sin ruta...de som satt i bilen åt snabbmat. Kolla även in husbilen i bakgrunden.

Så här kan en något rejälare husbil se ut om man vill vara säker på att ta sej fram i hela Australien. Den är med all sannolikhet utrustad med lämplig radioutrustning och annan säkerhetsutrustning som kan behövas om man färdas genom obefolkade områden utan mobiltäckning. Som alltid, mer än ett reservdäck.

Vi hade hyrbil under större delen av vår resa, oftast en ganska stor med lite högre frigång (tyvärr rätt dyrt).  På Tasmanien var det här den billigaste bilen man kunde hyra, t o m billigare än den minsta småbil som vårt bagage inte ens fått plats i. Alltså körde vi fyrhjulsdriven flakbil. Lite opraktiskt att lasta på flaket men i övrigt helt perfekt för oss och en del av de vägar som vi råkade hamna på. 

Vin och spritaffärer i mindre städer hade ofta "drive thru".  Lätt att lasta flak med öl eller lådor med vin. Kunde inte låta bli att reflektera över budskapet på den här skylten, inte direkt i linje med det svenska systembolaget....

Den här macken ser inte "mycket ut för världen" men den har allt. Bränsle, från de äldsta pumpar vi sett, postkontor, bostadsförmedling, is, öl (VB skylten) och "bait" (bete om man ska ut och fiska). Det var en liten ort längs vägen i Western Australia med minst 25 mil till nästa mack. Glass och solskyddskräm +50 fanns också.

När vi reste i ffa Western Australia passerade vi en del skyltar som såg ut så här. Man måste stanna och kolla, gick det att åka dit man hade planerat. Vägen till Cape Le Grand hade precis öppnat denna dag. Branden var släckt. I perioder regnar det så vägarna måste stänga av den anledningen. 

Delar av rymdstationen Skylab trillade ner över Esperance med omnejd 1979. Då stämde staden NASA för nedskräpning och man har fått betalt. "Rymdskräpet" finns förstås att se på det lokala museet. 

I Denham varnade man för emu på gatorna (med kycklingar). Det behövdes för de hade inget trafikvett alls. Pappa med kycklingar höll dock till vid vad som såg ut som en bussdepå med lite blandade uppställda fordon.

Vi fick aldrig se något myrpiggsvin men hittade i alla fall denna skapelse i Hyden.

"Magpie" är som en motsvarighet till våra skator. Intelligenta fåglar som finns överallt och har en mängd olika roliga ljud för sej. Den här ungfågeln höll just på att lära sej en ny melodi.

Vi stannade till på Carnarvon Space Center, för det råkade finnas längs de 80 mil som vi körde den dagen. Här mötte vi Buzz, gissa vem han är uppkallad efter.

Det är inte bara i Sydney som man har anlagt en saltvattenspool. Se specifikt uppmaningen om att inte släppa ut hajar i poolen.

Den välkända saltvattenspoolen i Sydney ligger vid Bondi beach. Där finns en lång mur med målningar som bl a Margareta C visat bilder från. Jag fastnade för den här. 

Texten i högra hörnet av målningen lyder så här. 

Ibland är naturen lite charmig. Här en willy wagtail (får mej att tänka på våra sädesärlor) som bestämt sej för att kängururumpan erbjuder utmärkt uppsikt.

Vi körde 750 mil i Western Australia, minst 500 på väg 1. Här är vi på väg till Exmouth, bara 22 mil kvar och ingen annan liten ort före som kan avleda oss från vår destination.

Hälsningar Lena