Vanlig, men ändå ganska ovanlig...

Efter middag och lite småprat i köket går vi ut igen. Nu har solen gått ner och man måste ha pannlampa för att hitta fram till gömslet i skogen. Nu prepareras ett par valda matplatser med något helt annat, nämligen honung. Styrka och riktning på ljuset ändras också. Det är mörkt och fotografering med vanliga kameror skulle inte vara möjlig utan belysning. Sedan blir allt stilla. 

Jag sitter ensam i gömslet och det händer absolut ingenting, alla fåglar har gått och lagt sej. En skogsmus som hastigt rör sej mellan två stubbar får mej att piggna till. Det går ytterligare en timme...jag har fått veta att det kan dröja till sent på natten, om den kommer över huvud taget. Men tjugo över nio ser jag något skymta i mörkret under en stor gran, jag får syn på de ljusa öronen... 

En mård smyger fram i ljuset från den vänstra strålkastaren. Jag håller nästan andan när den smyger fram till en stubbe som jag vet är preparerad med favoritgodiset. 

Den är mycket vaksamt och stannar upp mitt i rörelsen. Även om jag sitter bakom glas är jag glad att min kamera inte ger ett enda ljud ifrån sej när jag tar bilder. 

Mården vet ju att det finns godis här och när den förvissat sej om att det är lugnt börjar den slicka i sej den söta honungen. Mården är en köttätare, men på sommaren äter den också bär och det är kanske därför som den gillar det söta.

Det är lite hundvalp över detta djur, men mården är inte ett hunddjur och ska inte förväxlas med mårdhund. Den är inte heller särskilt ovanlig i skogen, det finns uppskattningsvis ca 100 000 i Sverige. Men det är inte så vanligt att få se den då den är utpräglat nattaktiv och trivs bäst inne i skogen, där den känner sej säker. 

När den är klar med stubben försvinner den iväg i den mörka skogen. Jag sitter åter och tittar på den öde åtelplatsen, men nu är jag upprymd över att ha fått se och fotografera en mård. Den stod högt upp på önskelistan då jag körde ner till Skåne denna helg. Ganska precis klockan elva kommer den smygande igen och nu går den upp på en plattform där det finns mer honung, men också köttstycken som vråkarna inte ätit upp.  

Här är det soft medljus men också en strålkastare som ger motljus och får den glansiga pälsen att skimra runt djuret. Jag noterar senare att den har två fästingar i örat. Skånsk vinter räcker tydligen inte för att ta död på dessa små otrevliga djur.

Den hittar nästa honungsgömma och tar för sej. Det finns två individer i området. Mården har revir, men de kan överlappa om det är olika kön. När jag kollar örat på de första bilderna har den fästingarna på samma ställe, så det är samma individ som kommit tillbaka för en andra måltid. 

Den slickar sej om munnen ibland men jag har tiden 1/200 s, för det är rätt mörkt, och de flesta av dessa bilder blir inte skarpa. Jag har fortfarande det fina Canon 100-300 mm objektivet (som jag fått låna) på kameran, men då mården inte är så stor har jag satt på en 1,4 extender och då blir bländaren 4.

Den stannar ganska länge och jag kan njuta av att bara titta på den när den snaskar i sej sötsakerna. 

Med jämna mellanrum tittar den upp och det känns som att den vet att jag sitter där. 

Mården har ätit desserten först och tänker sedan hugga in på huvudrätten, som är ett fettrikt köttstycke som vråkarna inte lyckats äta upp eller bära med sej. 

Den hugger hela stycket och smyger iväg i natten. Den här kommer ju inte att komma tillbaka igen och även om det skulle kunna dyka upp en annan individ väljer jag att avsluta för kvällen. Jag sitter dock kvar ytterligare en halvtimme för säkerhets skull. Då kan jag också vara rätt säker på att mården har ätit upp och antagligen befinner sej en bra bit från gömslet. Jag vill ju inte störa den på maten i onödan. 

Hälsningar Lena