Jag blir så himla sugen...

...på att resa någonstans. Tummar igenom den senaste dyktidningen som var ett resespecial. Bilder med blått vatten, vita stränder och sol. På helgens vrakfotoseminarie fanns en representant från Dyk och resespecialisten på plats. Hon visade bilder på vrak i Röda havet lastade med motorcyklar och gamla lastbilar. Jag vet hur det kan se ut, men det var länge sedan jag var där.

Det var så länge sedan så jag hade inte ens en kamera på den tiden. Men Nemo fanns där 2010 då vi gjorde en kortare visit. Det röda till höger är barnkammaren.

Under helgens seminarie träffade jag också Ingvar Eliasson. Han och Jonna var nyligen hemkomna på Galapagos. Han visade några bilder i sin telefon. Valhajar och hammarhajar och mängder med småfisk. Fisksoppa, med några riktigt stora bitar i.

Undervattensfotografen Rikard Godlund var också på seminariet. På lunchen berättade han om en stundande resa till Thailand med familjen, tre veckor lång...Ute strilade regnet ner och det hade börjat mörkna fast klockan bara var två. Flera andra fotografer hade tackat nej till seminariet för det var ute på dykresor världen över. Suck...

November är en bra månad att resa bort, långt bort. Pratade med en kollega i Sydafrika idag. Han tyckte vi skulle komma och hälsa på....Jag kan inte vara ledig just nu, men vi kanske kan planera in något. Dykning och lite safari under tidig vår. Sydafrika har 

gott om stora djur även i vattnet. Hajar och mantor och annat smått och gott. Vi måste smida lite planer och börja planera för 2013. Lite mer varma vatten tror jag.

Hälsningar Lena

 PS. Bilderna är tagna i Röda Havet och Sodwana Bay, Sydafrika

Jag valde bort fotomässan...

...för årets Vrakfotoseminarium. Tillställningen ägde rum på Södertörns högskola och det sved lite då vi passerade mässan i Älvsjö på vägen dit. Parkeringarna var på väg att fyllas och folk köade i regnet...men, ett heldags vrakfotoseminarium kan man bara inte tacka nej till. Det var dessutom ett helt ideellt arrangemant av P2 - Svensk  Vrakskydd och Svenska Sportdykarförbundet, t o m parkeringen var gratis. Det är inte var dag man kan lyssna till en professor i marinarkeologi som pratar om fantastiska vrakfynd som Mars och Svärdet, möta dykarna som hittade det minst lika uppseendeväckande vraket av "Resande man" och lyssna till några av våra bästa undervattensfotografer som pratar ljussättning vid vrak- och gruvfotografering. Dessutom fick jag ju träffa ett antal fotokompisar och se en massa fina undervattensbilder. Det anordnades också en fototävling i samband med seminariet men mina vrakbilder nådde inte någon medaljplats. Vinnare i tävlingen blev Mikael Thulin och publikens favorit knep Rikard Godlund, båda finns här på FS.

 Den här vrakbilden från Gozo får avrunda dagens inlägg.

Ha en skön kväll

Lena

Det finns stöddiga fiskar...

...som den här till exempel. Vi mötte den i somras utanför Vancouver Island. En Lingcod som inte stördes nämnvärt av vår närvaro.

Ha en bra kväll

Lena

En annan cool manet

På samma resa till Norge som vi mötte de spektakulära kronmaneterna (bilder i mina senaste två inlägg), stötte vi på ytterligare en udda manet, bägarmanet. De här är det inte heller så många som ser, men det beror snarast på att man finner dem på riktigt grunda vatten dvs 2-3 m. De flesta dykare gör ett säkerhetsstopp på fem meter i tre minuter och det är nog bara hängivna fotografer eller biologer som ligger och skvalpar på grundare vatten någon längre stund.

De här små maneterna sitter fast på ett blad eller ålgräs hela livet. De kan bli upp till 7 cm långa men de vi hittade var bara ca 3 cm. De kan förflytta sej genom att flytta sugskivan längs med underlaget, så det är inte helt stilla.

Bägarmaneten har åtta armar och varje arm har en samling fina trådar med en knoppformad ansamling av nässelceller i toppen. Vi har sett en typ av bägarmanet på svenska västkusten men de var mycket mindre än dessa.

Det är en utmaning att placera skärpan på dessa, då de gungar lite fram och tillbaka i vågskvalpet. Vi hittade dessa efter nästa 70 minuter i tregradigt vatten och det gjorde det inte lättare. Lustigt nog glömmer jag tillfälligt bort att jag fryser när det dyker upp något nytt och häftigt. Man blir dock brutalt påmind efter en stund. 

Hälsningar Lena

ALIENS IN THE DEEP del II

Resan till norska Gulen från Uppsala tar sommartid ca 17 timmar. I januari tar det betydligt längre, i synnerhet sträckan mellan Oslo och Bergen. Resan går genom ett vackert vinterlandskap men vägen (E16) är smal, krokig och bitvis i mycket dåligt skick. Dessutom går det en hel del transport på lastbil längs denna väg och det är "kedjor på" som gäller för dessa bilar när man närmar sej fjällen. Det uppstår ändå flera möten då man håller andan då de passerar, i synnerhet när man möter dem på väg ner.

När vi passerar över fjället där det är som högst visar bilens termometer -32 grader. Här vill man inte bli stående. Innan vi når Bergen passerar vi också genom norra europas längsta tunnel. Sammanlagt blir det ca 5 mil i tunnel, imponerande konstruktioner.

Väl framme i Gulen så är det mer vinter än vi kunde föreställa oss. Vi testdyker vår utrustning vid kajen och snön vräker ner. Dykbåten är en stor ribb med dubbla  utombordsmotorer på 225 hk. Det enda skydd som finns är det lilla tältet där man kan pressa in 8 personer och båtföraren. Vi är 9 dykare inför nattens tur och båtresan beräknas ta ca 45 minuter om båten gör 35 knop. Det får dock inte snöa...

Natten bjuder på uppehåll och vid elvatiden kommer månen fram. Snön gnistrar och tamparna som vi surrat vår utrustning med fryser till is under färden ut till Lurefjorden. Vårt första möte med maneterna är överväldigande och bland det häftigaste dyk jag någonsin gjort. Det är dock inte ett dyk för den som är det minsta osäker i mörker och kyla, och man måste ha järnkoll på djupmätaren.

Repet på denna bild är den enda referenspunkt som finns under dyket, allt annat är bara svart mörker och botten är på ca 370 m. Repet sitter i en boj och har ett blinkande vitt ljus på 15 m samt ett blått blinkljus på 30 m. I ögonvrån gäller det att ha koll på det blå ljuset. Om man passerar det blir dyket snabbt mycket farligt.

Vad vi inte hade räknat med var att ytströmmen förde vår boj i en viss hastighet medan strömmen på 15 m djup var starkare. Vi fick sålunda simma tillbaka till linan med jämna mellanrum. Tur att jag har en dykkompis som inte fotograferar och kan hålla kolla på saker och ting. Det är nämligen väldigt lätt att bli helt uppslukad av dessa maneter och följa dem genom sökaren ner i djupet. 

 Ibland så undrar man hur de uppfattar oss. De kunde definitivt registrera ljuset från våra lampor.

 Maneterna kommer upp till ytan för att hitta en partner, det är vad forskarna anser i alla fall. Frågan är vad  dessa två gör, känner av varandra lite eller? När de jagar håller de alltid avståndet och vi ser få maneter som faktisk rör vid andra, trots att det finns gott om dem.

Klockan är egentligen genomskinlig och det är det röda färgpigmentet som färgar fodersmältningsorganen som gör att de synns genom klockans vägg. De tolv tentaklerna har brännande nässelkapslar som förlamar bytesdjur, t ex krill, som maneten sedan för in i munöppningen.

Mötet med dessa maneter var så fascinerande att vi inte tvekande att göra det igen. Natten efter åker vi återigen ut på Lurefjorden, men blåst och snöfall gör det för farligt att dyka. Även om det är OK i vattnet så medför snöfall i strålkastarljus att båtföraren inte kan se oss i ytan och det är han som bestämmer. Hans beslut är helt rätt för vi kan nästan inte hitta den stora vita bojen som vi redan kastat i. 

Gulen har snörekord denna vinter och våra möjligheter att se kronmaneter är över. Mötet var dock oförglömligt och vi gör därför om hela denna resa i januari 2011. Det var mindre snö och mildare väder då och bilderna i detta inlägg kommer från båda turerna.

Ha en skön helg allihopa

Lena