Dykveckan lider mot sitt slut

Sista dykdagen och vi vaknade till en mycket stilla morgon. Molnen låg lågt över det kringliggande landskapet, men solen skulle komma fram senare på förmiddagen.

Det pågår en del lastning av dykprylar på båten. När jag smög ut en morgon och bara skulle lasta min dykkamera var inte förtöjningen anpassad för lastning, vilket jag inte noterade...Jag satte en fot i aktern på båten och kände hur den gled ut. Jag insåg direkt hur det skulle sluta och tog ett djupt andetag innan jag hamnade i vattnet. En äkta "Melker" för er som sett Saltkråkan. Men med 15 graders vattentemperatur var det ingen större fara och jag fick bara skölja mina kläder, köra dem i centrifugen och hänga upp dem till tork. Ett och annat leende fick jag också bjuda på...    

Evelina kommer ner på bryggan med grötkastrullen. Såväl fiskar som krabbor och andra skaldjur väntar antagligen på sin frukost vid det här laget. Havregrynsgröt är minsann inte fy skam och de flockas under bryggan för att få ta del av resterna. Ibland hamnar den överblivna gröten i ett bröd, men denna morgon fick fiskarna ta del av frukosten.

Det är en vacker morgon när vi styr ut mot Halsafjorden.

Vattnet är spegelblankt och molnen ligger lågt.

Solen kommer fram efter en stund och landskapet får fina färger.

Det finns gott om havsörn i området och en sån här morgon flyger de förstås över oss. Här är jag dock lite sent ute och örnen har egentligen passerat oss. Det är inte helt lätt att förvara kamerautrustning för fågelfoto ombord på en dykbåt med begränsade utrymmen för utrustning som inte tål vatten. 

Inget vi möter under ytan denna dag slår den fina bläckfisken som ni fick se i förra bloggen. Men en och annan liten torsk stöter vi på.

En vacker läppfisk, kanske en berggylta.

Blågyltan är nog en av de mest spektakulära fiskarna färgmässigt. Hannen kallas också blåstråle.

Blåstrålen skimrar vackert när man fotar den med blixt. 

Det här är honan och hon kallas för rödnäbba. Dessa fiskar lever i harem med en hanne. Om hannen dör kommer en stor hona att omvandlas till en hanne. De har alltså anlag för båda könen från födseln och kan i vuxen ålder producera både ägg och spermier. 

Vi äter lunch vid ett gammalt båthus och vilar förstås på klipporna. Det är varmt och skönt i solen. Det var bara en nackdel med denna lunchplats. "Damtoaletten" var ett starkt kuperat äventyr att nå. Något som majoriteten av deltagarna förstås inte hade en tanke på...   

Vattnet låg nästan helt blankt i fjorden. I aktern på båten stod våra flaskor för andra dyket, samt diverse extraflaskor för de som dök med sådana. Det här var också utsikten från herrtoaletten. 

Ett annat gammalt båthus i närheten av vår lunchplats.

När vi kom tillbaka efter dagens dyk hade Evelina varit ute och plockat kantareller. Hon hör till personalen men följer ofta med och dyker. En förkylning har dock satt stopp för det och då har hon hittat på andra saker istället.  

Till middag serveras marulk med knaperstekt bacon, pilgrimsmusslor, ugnsbakad potatis med diverse rotfrukter och en stor kastrull kantarellsås. Det är självservering och det blir inga vacker dekorerade tallrikar, men väldigt gott! 

Hälsningar Lena

Mera bläckfisk

Lunchen är väldigt viktig när man dyker i kalla vatten, i synnerhet då det är på höstkanten och inte längre är så varmt på land. Nu hade vi visserligen varmare än det brukar vara vecka 38, även i vattnet. Oftast hade vi varm soppa, men grillad korv går också utmärkt och med två portabla gasgrillar fixar kocken det lätt till 12 personer. 

Efter lunchen är det vanligt att man vilar lite. De tjocka underställen man har under torrdräkten gör att man kan ligga på marken eller bryggan utan problem, bara det inte regnar. 

Det här är en mysig stund på dagen, men efter ett par timmar på land packar vi båten igen och ger oss ut på ett andra dyk. 

Ganska tidigt på dyket möter vi den andra bläckfisken på denna resa. Den här är större och kaxigare. Jag har 60 mm makro på kameran och det blir lite av en utmaning, samtidigt som jag ju gärna ville ha närbilder på bläckfisk. Den hänger på sidan av en stor sten.

Den verkar inte särskilt orolig över vår närvaro och min sambo kollar om den vill hälsa genom att sträcka ut en hand. Den visar inget intresse för honom och då får den vara. När vi var på Tustna 2021 mötte vi en väldigt social och sällskaplig bläckfisk som ni kan titta på nedan.

Ett sällsamt möte under ytan - Fotosidan 

Det är egentligen inga problem att fota en bläckfisk med 60 mm makro. Det är snarare blixtarnas förmåga att belysa motivet när avståndet blir större som begränsar. Dessutom vill man inte ha onödigt mycket vatten mellan motivet och objektivet. Vattnet är inte kristallklart och det påverkar förstås.  

Eftersom bläckfisken inte tycks bry sej om jag är närgången passar jag på att ta några närbilder på tentaklerna. Den rör på dem lite hela tiden, men ringlar ofta ihop dem till fina spiraler. Det är genom dessa som bläckfisken skaffar sej information om sin omgivning och den har t ex "smaklökar" i sugkopparna samt förmågan att känna temperatur.  

Bläckfiskar har ungefär lika många nervceller som hundar. De är grupperade i de åtta armarna samt en mindre central enhet och tentaklerna antas kunna agera "av egen vilja" och behöver inte styras av det centrala nervsystemet (dvs hjärnan) som hos hundar (och andra ryggradsdjur).

Om en bläckfisk vill undersöka något kommer det en tentakel ringlande. Vi har fått uppleva hur stora bläckfiskar i Kanada både "skakat hand" och provsmakat på kamerablixtar och portar. 

De kan också använda tentaklerna för att promenera på botten som den gör på denna bild. Jag blir förstås helt uppslukad av bläckfiskens små uppvisningar.

En annan intressant aspekt på bläckfiskens anatomi är att den har tre hjärtan. Ett pumpar syresatt blod ut till kroppens alla delar och de andra två pumpar blodet förbi gälarna så att det kan ta upp nytt syre. Blodet är dessutom blått för det har hemocyanin som transporterar syre i blodet, istället för hemoglobin. Hemocyanin innehåller koppar till skillnad från hemoglobin som innehåller järn. Det gör att hemocyanin binder syre mer effektivt om syrgastrycket är lågt (även effektivare vid låg temperatur). 

Det är mycket mer än bara formen som gör bläckfiskarna intressanta och jag är mycket fascinerad av dem.

När den förflyttar sej en bit och sträcker ut sej i sin fulla längd blir ljussättningen inte bra och denna bild är kraftigt redigerad i LR. Den simmar dock inte iväg från mej utan slår sej ner igen och intar några olika poser. Den kanske t o m njuter lite av uppmärksamheten, vem vet, de är avsevärt mycket smartare än man tidigare trodde. Det finns dokumentation om hur bläckfiskar i fångenskap lärt sej att känna igen olika individer bland personalen och att de kan favorisera vissa men straffa andra genom att t ex spruta vatten på dem. 

Vi lämnar bläckfisken efter ca 20 minuter och resten av dyket simmar jag bara runt och ler för mej själv. Jag tar bara några enstaka bilder och inget som ens är värt att visa. Det här blev veckans absoluta höjdpunkt och inget annat kom i närheten av detta möte. Det enda övriga jag möjligen hade önskat var att kunna byta objektiv till en vidvinkel under pågående dyk. Men det går inte och alternativen, dvs dubbla kamerariggar, är inte aktuellt av flera anledningar.

På kvällen är det tradition att spela tärning om vem som ska diska. Huset har ingen diskmaskin och det blir ju en del när så många personer äter. Personalen och även kocken deltar i tärningsspelet. Jag lyckades klara mej hela veckan, men sambon åkte på disken en kväll. 

Jag gick ut en sväng och det var helt stilla i fjorden utanför vårt hus. Fullmånen var på väg...

Det var förunderligt varmt för årstiden, antagligen runt 15 grader, som vi haft hela dagen. 

När klockan passerat nio och alla batterier var laddade eller på god väg var det flera som gäspade stort. Inga sömnproblem när man dyker.

Hälsningar Lena

Vidare vinklar under ytan

När vi ger oss av på nästa dykutfärd åker vi söderut mot Halsafjorden. Vädret ser lovande ut för dagen.

Det är vackert längs fjorden även om det inte är helt vindstilla. 

Denna dag har jag valt mitt vidvinkelobjektiv, en Tokina 10-17 mm fisheye zoom. Den är inställd på 11 mm,  för jag vill ha så lite vatten mellan objektivet och motivet som möjligt. Det betyder också att jag måste komma väldigt nära motivet för att det ska bli bra bilder. På väg ner mot djupare vatten noterar jag att det är många blåstrålar på en plats och närmar mej långsamt. Den vackra hannen simmar in precis framför kameraporten när jag tar denna bild. 

Kort därefter signalerar min sambo med lampan att han har hittat något spännande. En åttaarmad bläckfisk, alltid ett kul möte. Den är ganska liten och verkar aningen orolig. Jag närmar mej sakta och önskar att jag kunde hålla andan. Det går ju förstås inte, men om man rör sej stillsamt behöver man ju inte flåsa. Jag andas väldigt lugnt och går in i "fotomode", rör mej extremt långsamt längs botten...

Vi iakttar bläckfisken och min sambo närmar sej långsamt från andra hållet. Ibland kan man interagera med bläckfiskar och de kan hälsa på en dykares utsträckta hand med en ringlande tentakel. Vi har fått uppleva det både i Norge, här vid Tustna, samt med de stora åttaarmade bläckfiskarna i Kanada. Den här är inte intresserad utan väljer att simma iväg när vi kommer för nära.

Den simmar ut över den ljusa sand- och snäckskalsbotten, men slår sej ganska snart ner igen. 

Jag närmar mej igen och jag ser att den ringlar tentaklerna runt sej på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det kan vara en reaktion på att den inte gillar min närvaro. Även om dessa bilder är kraftigt beskurna kanske bläckfisken tycker att jag påträngande. Jag stannar där jag är och tar några bilder.   

Den ger sej sedan av igen och simmar ut bland tarebladen. Då får den vara för jag har ändå fått ett fint möte och den tyckte uppenbarligen att det räckte med fotoblixtar för denna gång. Det är bara dykare i dessa vatten tre veckor om året, så den här bläckfisken har med största sannolikhet aldrig sett en simmande människa förut.

Vi simmar vidare och jag noterar en plattfisk som ligger väl synlig på den ljusa sand- och snäckskalsbotten.

Den simmar iväg för att sedan landa på ett underlag där den är perfekt kamouflerad. På denna plats hade jag antagligen simmat förbi den utan att se den. 

Det är gott om småfisk bland tarebladen och när vi närmar oss grundare vatten blir det allt större stim. Jag spanar efter intressanta motiv som är lite större än tre centimeter...

Det hittar jag också. En riktigt stor torsk ligger och vilar (sover?) mellan tarebladen. Den ligger helt stilla när jag närmar mej med kameran och jag får ta ett par bilder innan den kvicknar till och slinker iväg i ett moln av vitt grums.

Under tiden som jag simmat runt och letat efter roliga motiv har min sambo passat på att plocka pilgrimsmusslor. De finns gott om dem bland snäckskalen och även om de också är rätt väl dolda, hittar man dem tämligen lätt.  Den här bilden är tagen med 60 mm makro och sålunda under ett annat dyk, men den passade bra här. De mörka punkterna som man ser längs skalets kant är ögon. Musslan har full koll på vad som händer runtomkring och sluter sej ofta helt när en dykare närmar sej.

Närmare ytan är det ljusare och småfiskarna stortrivs. Vi avslutar dyket och går upp för att avnjuta en lunch i solen, följt av ytterligare ett dyk. Mer från det kommer senare. 

När dagens dykning är avslutat och vi är åter i hamn väntar rensningen. Det är flera som plockat musslor och nu ska de öppnas, rensas och bli mat. Fyra dykare bildar en kedja för att göra det mera effektivt.

Första handgreppet, att öppna musslan utan att skada muskeln, är svårast. Kent som är proffs på detta står därför först i kedjan. När det är frågan om så här många musslor är det extra värdefullt att minst en person kan utföra detta snabbt och med stor precision.

När musslan är öppen ska gälar och andra organ avlägsnas, det är ganska enkelt och en av nykomlingarna i gänget blir snabbt bra på detta.

Min sambo har tränat ganska mycket och hans uppgift blir att skära loss muskeln, dvs mumsbiten,  från skalet. Det har också öppnats en och annan öl i samband med rensningen, men de är så koncentrerade att den blir stående efter första klunken.

En sista sköljning och godbitarna räknas, 103 stycken. Vi hade gissat på allt från 100 till 110. En fin fångst och vi njuter av några till förrätt redan samma kväll, tunt skivade med syltat ingefära, wasabi och soja. Färskare än så kan man knappast få pilgrimsmusslor.

Hälsningar Lena

Under ytan igen

Vädret var strålande när vi gav oss iväg ut med båten lastad med åtta dykare med dykprylar och flaskor för två dyk, lunchmat och kameror (dvs jag hade två, en för landfoto och en för undervattensfoto). 

Johan och Christian hör till arrangörerna, men passar på att dyka själva när det fungerar och inget annat  måste göras. 

Jag var ringrostig efter ett årslångt uppehåll från både dykning och undervattensfoto. När jag kom ner i vattnet kände jag mej dock som hemma, så dykning är väl ungefär som att cykla (om man har många dyk bakom sej). För foto valde jag enkla motiv som satt någorlunda stilla och var lätta att sätta fokus på. Kameran är ganska gammal (Canon 7D mk II) och autofokus är långt ifrån vad jag nu är vad vid. Objektivet var trogna 60 mm makro, som fungerar för såväl  hummer som fiskporträtt, men även riktigt små motiv som t ex nakensnäckor.  

Men en hummer klarade jag av och den här var t o m så snäll att den kom fram och visade hela stjärten. Det brukar man bara se under nattdyk, då humrarna är mer aktiva i mörker. Det tog en stund innan jag kom ihåg kamerans reglage, men tid och bländare, som är viktigast, "satt i fingrarna". 

Småögd trollhummer är en typ av liten hummer som vi är vana att möta i Norge. De håller till i bohålor under stenar, ofta djupare än 20 m. 

Man får ofta "ligga" i gruset och lysa in under stenar för att hitta dem. Ibland backar de in i bohålan av ljuset från blixtarna och fokusljuset, men den här satt kvar. Man kan också ställa om fokusljuset till rött ljus, vilket stör skaldjuren mindre. 

En rolig och ganska lättfotograferad fisk är långa. Den här bilden är tagen med 10-17 mm fisheye och sålunda inte från första dykdagen. Men jag ville visa hur man brukar hitta långan i närheten av en klippskreva, där den kan simma in och gömma sej. Ofta kommer den ut igen om man väntar en stund, den är ganska nyfiken. 

Med 60 mm makro blir det bara porträtt av en så pass stor fisk. 

Ibland kommer den riktigt nära. Det händer också att den simmar bredvid och följer oss en bit på vägen. Den rör sej då precis innanför ljuset från dyklampan. 

En leopardfläckig smörbult som sitter fint ett kort ögonblick och jag hinner ta en bild. De här små fiskarna brukar vi se på västkusten t ex vid Väderöarna. 

Efter första dyket lägger vi till vid en privat brygga, där vi är välkomna så här års när ägaren inte själv är på plats.

Nu smakar det bra med lunch. Dagens är gulaschsoppa med ostsmörgås, kaffe och skorpor. Vädret är över förväntan bra och det är minst 15 grader varmt. Det var samma temperatur i vattnet, vilket är två grader varmare än det brukar vara v 38.  

På lunchen kan man titta på fiskarna från ovan ytan, och kanske hinner något plagg torka en aning om torrdräkten har läckt. 

Eller så hittar man en bekväm ställning på klipporna och vilar en stund, som vår skeppare ovan.

Kocken Johan, som varit uppe tidigt och gjort soppa till oss, sträcker också ut i solen.

Jag tittar ut över det nästan platta vattnet och spanar efter havsörn. De kommer förbi här ibland och kollar om vi har någon fisk. Eftersom jag har 100-500 mm tele på kameran förevigas utsikten med fyra bilder i stående format som blir ett panorama i LR. Det finns en gräns för hur mycket prylar jag släpar med mej på båten. Ett landobjektiv och ett undervattensobjektiv per dag. Plus förstås den lilla platta, som kan passa ibland

Efter lunchvilan, då man också måste byta flaska på dykpaketet, hoppar vi i igen för 60 minuters utforskning av de små motiven t ex dessa hydroider. De ser ut som växter men är små rovdjur.

Den här vackra virvelmasken hittar vi åtskilliga exemplar av. Den rör sej också långsamt och man kan ta sin tid när man försöker sätta fokuspunkten på rätt ställe.  

En till virvelmask och så här kan det bli om den ena blixten hamnar bakom ett tareblad. 

På det tre minuter långa säkerhetsstoppet, då vi bara ligger stilla i vattnet på ca 5 m, upptäcker jag att det finns mycket små gula saker i vattnet som rör sej lite knyckigt. Det är sjöstjärneyngel. Dessa små djur är en utmaning att sätta fokuspunkten på, men jag har ju inget annat för mej. 

Jag hinner ta ca 15 bilder innan vi måste gå upp, varav dessa två i alla fall går att visa. Vi hade förstås kunnat stanna länge på fem meters djup men dyktiden, 60 minuter, är förbrukad och då ska man vara uppe. Vår första dykdag är slut och jag kom ihåg hur man gjorde, men foto kräver träning och det märks att det var länge sedan.  

Hälsningar Lena

Till Tustna

Det tar ca 11 och en halv timme att köra de 87 milen till ön Tustna, som ligger strax norr on Kristiansund, i Norge. Det är inte direkt motorväg man färdas på och ibland stöter man på hinder längs vägen. Här var vi på väg 296 (efter Edsbyn men före Los), när det plötsligt blev stopp i trafiken. 

Det var Lobonäs veteranmarknad och bilarna som låg framför oss nosade sej sakta fram för att hitta parkering. Det var en mycket välbesökt veteranmarknad, men inte något som vi hade tid eller lust med just då.

Till slut lyckades vi lämna Lobonäs bakom oss. Vi möter förstås en och annan veteranbil, men vi kommer inte längre ikapp så många.

Vi tog höger på E45 och passerade in i Jämtlands län. Vi hann inte fram till Sveg innan det var stopp igen. De här två hade i alla fall vett att lämna företräde.

De här två hade inte det utan spatserade bara ut på vägen. 

Väl inne i Norge är hastighetsbegränsningen 80 km i timmen. Å andra sidan är vägarna av en kvalité som sällan tillåter högre hastighet. Här stannade vi för att sträcka på benen och byta förare. Jag vet inte var, men vi har passerat både Brekken och Glåmos, åtskilliga får och några kalvar som stod på fel sida av staketet. 

När vi kom till rastplatsen i Aure var det inte långt kvar. Solen hade gått ner och det började mörkna. Vägen vi färdades på blev smalare och smalare. Vi skymtade kronhjortar i skenet från bilens strålkastare. Det är några specifika ställen där de alltid brukar stå och så även denna gång.  

Halv nio nådde vi äntligen den lilla hamnen Guldsten på Tustna. Baren i det stora ladan var öppen och stämningen hjärtlig. Ett gäng med sex gubbar (alltså i vår ålder), från Örebro hade anlänt precis före oss. Men det blev inte mycket mer än en öl eller ett glas av vad baren hade att erbjuda. Alla ville packa upp och organisera sin utrustning, bädda och sova. 

Söndag morgon serverades frukost klockan åtta och sedan bar det av ut på veckans första dyk. 

Hälsningar Lena