Stora Barriärrevet

Ingen långresa till Australien är komplett utan ett besök på Stora Barriärrevet, åtminstone inte om man har ett dykcertifikat. Jag tog mitt första cert 1995 på Barriärrevet, men det är stort och nu ville vi komma så långt ut som möjligt. Korallblekning och döda rev har vi också hört om så vi visste inte vad vi skulle få se. Som ni kan se på första bilden ovan såg det inte så tokigt ut på denna plats.

Det bästa sättet att se så mycket som möjligt och komma ut på de yttre delarna av revet (som tar ca 24 timmar) är att boka en sk "liveaboard". Det är en båt med helpension där man enbart dyker, äter gott och sover. Vi kollade vad som fanns redan långt innan vi lämnade Sverige och det var egentligen bara två alternativ att välja bland, dvs endast två olika båtar som levde upp till det vi ville ha och låg ute en hel vecka. 

Det blev sålunda en vecka på Mike Ball's Spoilsport med så mycket dykning som man bara orkar. Januari är egentligen lågsäsong (cyklonsäsong) och vår båt var inte fullbokad, vi kunde därför uppgradera vår hytt väldigt förmånligt. Men egentligen behöver man inte fönster i hytten om man bara ska sova i den....golvyta så båda kan gå in samtidigt är dock inte helt fel. Dykbåtar är inte som att åka lyxkryssare och dykare är rätt tåliga (bara dykningen är bra). 

Så här kan det se ut från ovan om det är grunt. Stora barriärrevet är en den största struktur som byggts av levande organismer och kan ses från rymden (enligt Wikipedia) . Stora barriärrevet blev ett världsarv 1981 och utvalt till Queenslands delstatsikon. När man står i båtens akter och ser detta vill man bara hoppa i vattnet. Innan man hoppar i måste man dock ta del av dykgenomgången. 

Så här kan det se ut inför en dykgenomgång på Spoilsport. På tavlan finns en beskrivning av dykplatsen och vilken svårighetsgrad som råder. I det här fallet är det grön flagga vilket betyder ett "lätt" dyk, åtminstone när vi går i...Förhållandena kan dock ändras när man är i vattnet, speciellt när gäller det ström och för denna tid på året även vind och våghöjd på ytan. 

Dykgenomgången är obligatorisk om du ska dyka och alla bockas av på en lista. Den aktuella platsen presenteras och man förväntas genomföra dyket på egen hand utan guide, precis som vi vill ha det. Om du vill ha guide finns det oftast en eller två dykinstruktörer i personalen som agerar som guider men vi avstår från det. Skålen med apelsinklyftor är främst tänkt som ett sätt att ta bort smaken av saltvatten efter dyket.   

Innan man får hoppa i vattnet måste man få OK från någon i personalen på båten. I det här fallet blir Fredrik godkänd av vår Master Reef Guide och kan ge sej iväg. Samma rutin råder när man kommer tillbaka. Man måste ange dyktid och djup samt signera uppgifterna. Risken att någon skulle bli lämnad kvar eller "bortglömd" på ett rev är obefintlig. Säkerheten är på topp på denna båt och även om det känns lite omständigt ibland så vet vi ju att detta är viktig. 

Vi kommer äntligen i vattnet och "Two towers" håller verkligen måttet som en spektakulär dykplats. Det här revet utplånades helt för tre-fyra år sedan av korallblekning och en cyklon som slog sönder allt i dess väg. Men revet har återhämtat sej på en dramatiskt sätt. Båtens fotograf och undervattensfilmare Jules har beskrivit det kvällen innan och vi möts vi av denna underbara miljö på morgonens första dyk. 

Vissa koraller växer oerhört långsamt men andra sorter växer snabbt och kan skapa ett korallandskap på bara några år. 

Det här är en "staghorn coral", en snabbväxande korallart som många små fiskar gillar att gömma sej i. Jag har dock inte en aning om vad det är för fisk. Det finns helt enkelt för många olika arter för att jag ska kunna hålla koll på dem

Det finns mängder med fisk bland de små korallerna. De randiga fiskarna är kasmirasnapper (blue stripe snapper), som man kan stöta på i stim med tusentals fiskar. 

Vi hittar även en stor yta med anemoner och där håller förstås också några anemonfiskar till. De kan också kallas clownfiskar. Just det här ser inte exakt ut som Nemo men det finns 26 olika arter.

Det här är en annan sorts anemonfisk (pink anemone fish)

Anemonfiskaran lever i symbios med anemonen och försvarar sin anemon från predatorer. Fiskarna har ett skyddande lager av slem som gör att de kan leva bland tentaklerna som annars skulle vara dödliga för dem. De lägger också sina ägg i anemonen. Fiskarna äter "smulor" som blir över från anemonens byten och håller den ren från parasiter. De små anemonfiskarna är kaxiga och drar sej inte för att "hugga" en dykare om man kommer för nära deras anemon. 

Ni undrar kanske hur "gamla" koraller kan se ut och här kommer ett exempel från en annan dykplats dessutom mycket djupare. Jag ska visa mer av denna färgprakt i ett annat inlägg. 

På väg tillbaka till båten. Om det av någon anledning inte gick att simma tillbaka t ex att det var för strömt, fanns det också två gummibåtar som de kunde hämta oss med. Ibland kunde inte vår båt ankra på bästa stället och då användes de små båtarna som körde dykare till och från revet. 

Mer fisk och färg kommer inom kort.

Hälsningar Lena

Fiskar

Under helgens dyk mötte vi inte vara bläckfiskar utan också en del fiskar. Här kommer ett axplock. Först en smörbult. Det finns många olika sorter och det kan möjligen vara en svartmunnad smörbult.

Det här är i alla fall en leopardfläckig smörbult. Man hittar dem ofta så här, i skrevor.

Kantnålen inbjuder till lek med kort skärpedjup.

Den här långsmala fisken är släkt med sjöhästar.

Den här besynnerliga lilla fisken är en skäggsimpa. De simmar mycket ogärna och man ser dem oftast ligga helt stilla eller "kravla" fram på botten.

Om ni undrade varför den var så suddig mitt i ansiktet på förra bilden är det för att den har en ganska lång nos. Rätt charmig eller hur?

Här bor två tejstefiskar i en skreva och jag försöket länge rikta en smal stråle blixtljus in i skrevan. Det blev inte riktigt som jag ville och fiskarna tröttnade helt på mej.

Avslutar med en liten knot. Den rör sej över botten med fenstrålarna som ser ut som krokar. Den här är bara några centimeter lång och vi såg den på nattdyket i Gullmarn. En fisk som jag nog bara sett i norska vatten förut.

Hej så länge,

Lena

Nationaldagsfisken

Blågyltan glänste vackert blå och gul på nationaldagen. Hannen kallas blåstråle och är antagligen den färggrannaste fisk man kan hitta i svenska vatten.

Det går oftast undan när man fotograferar fisk och tyvärr fick jag inte med hela stjärten denna gång, men den var så vacker att jag visar den ändå. Förstora så ser ni hur praktfull den är.

Den här tångsnärtan blev nog mest förvånad när fotografen dök upp...

De små kaxiga snultrorna lekte kurragömma mellan "död mans hand". Kolla in de pyttesmå huggtänderna.

En del av dessa är väldigt runda om "magen" och jag antar att de är fulla med rom.

Genom att ligga stilla i vattnet och vänta kan man få dessa snultror att komma riktigt nära kameran.

Alla bilder är tagna utanför Smögen under den gångna helgen, då det egentligen blåste alldeles för mycket för att dyka...men det hindrade inte oss.

Hälsningar Lena

Tångsnärtan - en ärtig liten fisk

En tångsnärta kikar ut från en klippskreva. Det är så man oftast hittar den...om man hittar en över huvud taget. De är inte så vanliga och man måste veta var man ska leta. Just denna individ håller till i en skreva vid en småbåtshamn som heter Jordfall i Gullmarn. Det är antagligen Sveries mest fotograferade tångsnärta. Den brukar ha en partner också men det är svårt att få med båda på bild.

Om man ligger still och väntar kikar den ibland fram lite längre.  Då kan man tydligt se att den har gula till bruna, plymliknande utväxter på huvudet. Äldre hanar kan också ha liknande utskott på ryggfenans framkant. Den är i örvigt oregelbundet mönstrad i gult och brunt.

Det här är en ganska vanlig syn när man hittar en tångsnärta. Den ligger ofta långt in i en trång skreva där den samsas med andra fiskar, krabbor eller trollhummer. Här ser det mer fördelaktigt ut att vara plattfisk.

Den här låg på en klipphylla och då kan man ana sej till att det är en långsträckt fisk med mycket lång ryggfena. Den blir max 25 cm lång så det är ungefär lika stor som tejstefisken. Den ser lite överrumplad ut över den plötsliga uppmärksamheten, men den låg kvar och lät sej villigt fotograferas. 

Den här tångsnärta låg helt öppet och det har jag bara stött på en gång, i Norge. Ni har nog sett denna förut, eller en bild ur samma serie. Den lät mej komma mycket nära och jag kunde lugnt ta mina bilder utan att den tycktes bry sej.

Den här bilden tog vi i årets SM i undervattensfoto och den fick en del poäng. Om man sätter en sk snoot på blixten kan man beränsa spridningen av ljuset så det bara slår in i skrevan utan att belysa väggarna framför. Det här är lite knöligt att hålla på med men min sambo fick assistera och rikta blixten.

Hälsningar Lena

Kan man lägga "motivet" på tallriken?

I Norge får man jaga under vatten, dvs dykare och fridykare får fånga fisk med kniv, ljuster eller harpun. OBS! Man får inte plocka hummer, men krabba och musslor går bra. Marulken på bilden ovan är ganska lätt att fånga för den ligger stilla på botten och litar på sitt camouflage. När vi är på Tustna äter vi fisk eller pilgrimsmusslor nästan varje dag...

Som gäst på Tustna får man gärna bidra med fisk till köket om man inte har något emot att jaga under dyket. Man kollar med kocken på morgonen vad som behövs och det fångas inte mer fisk än vad som går åt till veckans middagar. Det är också helt OK att avstå från jakten. När man fotograferar har man ju ett annat intresse än att döda motivet. Här har min sambo precis hittat  sin första marulk och fotograferar koncentrerat.

Ni inser säkert att kan jag ta bilder av honom i den positionen så kan han ta bilder av mej. Den här bilden är tagen med en kompaktkamera, en Canon G7X med två blixtar. Fotograf Fredrik Gihl.

Några av dykarna i vårt gäng ville gärna ha marulken på matbordet....dock är det inte samma fisk som vi fotograferade på bilderna ovan. Jag har inga problem att äta älg eller rådjur, men jag vet inte om jag skulle vilja äta rådjuren som jag fotograferar i trädgården ...hur fjolligt är nu det?

Så kändes det också med fiskarna, i synnerhet marulkarna,... kanske för att de är så löjligt lättfångade....

Det växte fram en kamratlig överenskommelse mellan fotografer och "jägare". Om vi hittade en fisk samtidigt fick fotografen företräde, 3 minuter tyckte "jägarna" var generöst med tid...:-)

" - Är det någon med ett ljuster i närheten eller kan jag fota i lugn och ro.....?"

Det kunde ju dock hända att man som fotograf råkade skrämma marulken lite....men bara lite vänskapligt....man kunde ju klappa den lite på stjärten till exempel.

Om fisken råkade simma ner mot djupare vatten (under 30 m), kunde de som jagade oftast inte följa efter för deras dyktid på det djupet räckte inte till en säker jakt. Det här gänget var så pass erfarna och professionella att ingen äventyrade dyksäkerheten eller en säker avlivning av fisken bara för att få en fin fångst.

Den här bamsen fick simma vidare och kocken drygade ut fisken i kvällens "curry" med mera grönsaker. Jag hade inte velat sätta ett ljuster i den...

Pilgrimsmusslor känns lättare. Dessa kan jag både fotografera och sedan plocka upp för att tillreda och äta till middag. Det blev en hel del sådana.

Här har vår utmärkta kock förberett pilgrimsmusslorna som en förrätt. Fast jag vill helst ha mina utan bacon...men det är en helt annan diskussion.

Hälsningar Lena