Det här blir man också glad av

Killingarna hör hemma på mitt jobb och när SLU biblioteket utlyste en fototävling med temat "Mitt Ultuna" skickade jag in denna bild. Man blir glad av att stå och titta på dessa spralliga djur när de leker på taket till sitt sol/regnskydd i rasthagen. Kanske blev de som tittade på bilden också glada, för den fick mest röster och jag vann ett presentkort på en bokhandel i Uppsala. Jag fick också en utskrift av bilden som jag gav till vår djurvårdare som sköter om dessa pigga djur. 

Hälsningar Lena 

Monkey business

Under våra promenader i Prayagraj såg vi förstås en hel del djur och trots att människorna som bodde i närheten av vårt hotell inte hade så hög standard, tog man hand om sina djur. I synnerhet de som kunde ge eller bli mat. Getter gav mjölk och ungbock ett eftertraktat kött, även om majoriteten av befolkningen är vegetarianer. 

Som jag hade förväntat mej gick det kor lite överallt. Notera att denna har en gul bricka i örat. Det hade många kor vi såg och det betyder att de har en ägare som dessutom registrerat äganderätten i någon form av register. På kvällarna kunde vi se att de flesta korna var fastbundna eller stod inne på en gårdsplan eller bakom provisoriska grindar. De blev också utfodrade med t ex skal och blast från grönsaker, löv, hyvelspån (fibrer, det funkar) eller vad som råkade finnas. 

Det fanns mängder med hundar och de låg ofta och sov längs de smala gränderna där mopeder, bilar och trehjuliga elfordon passerade hela tiden. Jag såg ingen hund som var så mager att jag blev illa berörd. Tvärt om såg de flesta hundar ganska OK ut, även om del hade ärr och kala fläckar som vittnade om att de bodde på gatan. Den här hunden låg i en park, men den skulle väl lika gärna kunna ligga i en svensk trädgård, eller?

Ett skamfilat öra och "slimmad", men inte mager. Den sov men upptäckte plötsligt att den blev fotograferad och såg ut att sträcka på sej lite extra. Vi såg bara två katter under hela veckan och de var i perfekt kondition med blanka pälsar och vaksam "jägarblick". 

Vi stötte på de randiga små ekorrarna i parken vid universitetet. De verkade ha ungefär samma attityd som svenska ekorrar och lätena var inte helt olika deras skandinaviska artfränder.

De var också bedårande söta. Det här är en ung ekorre som kom ner på marken då en parkarbetare slängde ut några nävar frön till fåglarna runt deras lunchplats.

Vi fick också se ett par mungo (indisk mungo). De hör till familjen manguster, vilket även surikaterna gör. Några av er kanske minns mungon Rikki-Tikki-Tavi i Kiplings novellsamling.   

Mungon beskrivs som ett rovdjur men de kan helt klart stoppa i sej lite av varje. Den här har precis varit och plockat åt sej något slags kex/bröd utlagt till fåglar under ett träd i parken. 

I parken såg vi också att det fanns plastskålar på en del ställen och där drack säkert hundarna, men de fungerade också som vattenkälla och bad för fåglarna. Här är det indiska skriktrastar som passar på att bada och en majnastare (brunmajna)  på högra bilden.

Som titeln antyder fanns det också apor i Prayagraj. Vi stötte på dessa makaker vid en tågstation där vi gick in för att få lite respit från den intensiva trafiken. Det fanns inga trottoarer och vi promenerade ju en del till fots. Ibland behövde man komma undan en stund.

Här bodde det ett helt gäng och de kom oblygt ner för att kolla om någon resenär skulle råka tappa något ätbart. Plötsligt slängde någon ut ett par nävar med små pellets på marken och jag hade apor runt fötterna. Det var inte riktigt vad jag önskade, även om jag bara hade 24-105 mm på kameran. Jag backade för närkontakt med dessa ville jag inte ha.

När vi var ganska nära vårt hotell fick jag syn på dessa två och det var uppenbart att honan inte var med på noterna. Hon försökte upprepat trycka undan hannen med ena handen. Det slutade med att hannen visade alla huggtänderna (vilket jag inte fick på bild) och sedan fick avsluta akten utan vidare störningar. Monkey business helt enkelt.

När allt var över såg dock hannen nästan ut att vilja be om ursäkt...

Det här tror jag är en skäggagam och den bodde på vårt hotell, den var i alla fall gäst i restaurangen. Nu var ju restaurangen delvis under bar himmel så det var väl inte så konstigt. Den åt säkert mindre önskvärda smådjur, som vi inte såg skymten av. 

Hälsningar Lena

Morgonljuset I

Denna vecka inleddes med ett par kalla mornar med både dimma och sol. Helt oemotståndligt. 

När jag kom till jobbet, lite extra tidigt, körde jag genom campus och till Fyrisån. Vid Vindbron får jag inte köra över men man kan parkera och gå en bit. Solen hade precis börjat gå upp. Det var kor på bete på båda sidor om vägen.

Denna morgon blev det fokus på kor, för det var de djur som uppehöll sej längs ån och på den plats jag hamnade på väg tillbaka mot jobbet. Här har solen inte riktigt nått fram ännu, men dimman börjar skimra i varma toner.

Upptäckte att det satt en häger vid kanten av ån. Den var tydligen inte alls rädd för kor, för den satt kvar fast det stora djuret satte ner sin mule i vattnet precis bredvid. 

Plötsligt steg solen upp över skogen bakom betet och då förändrades morgonljuset dramatiskt. 

Under ca 10 minuter kunde jag njuta av flockens långsamma rörelser genom den gyllene dimman. 

Ljuset ändrades ganska snabbt och trots att det fortfarande fanns viss magi när jag lämnade platsen var den finaste stunden över (jag hade också ett möte som jag måste förbereda). Jag hade ändå fått en gyllene morgonstund. 

Hälsningar Lena

Svensk mat, hur mycket producerar vi själva?

Förra vecka hade Bob en blogg som berörde behovet av en fungerande jordbruk för att klara livsmedelsproduktionen. Han skrev bl a "Kan det vara så illa att vi inte är självförsörjande??" Om man jobbar på Sveriges enda lantbruksuniversitet och deltar i utbildning av agronomer, veterinärer, husdjursvetare m fl, är det här något som diskuteras ganska ofta. Framför allt när det gäller produktion av kött, mjölk, ägg och andra animalier, samt det foder som dessa djur ska äta. Vi befinner oss också mitt i skördesäsongen av allt från spannmål till egna tomater. Sammantaget ledde det till att jag kollade upp lite siffror om hur det förhåller sej. 

Först svarade jag Bob att enligt LRF är vår självförsörjningsgrad ca 50% på mat (2022). Den har minskat från ca 75% 1988. Som jämförelse är den ca 80% i Finland. Om man går till Jordbruksverkets hemsida hittar man mer detaljerade uppgifter. Där kallar man det svensk marknadsandel och inte självförsörjningsgrad. Det handlar om hur stor del av den totala förbrukningen som produceras i Sverige. Beträffande fläsk är den 83%, men det är bara ca 2% av antalet grisar i Sverige som har det som grisarna på bilden. 

Svensk marknadsandel på mjölk är 100% och smör 57% (Jordbruksverket). Det kommer från ca 300 000 mjölkkor i landet, varav 2 promille är av den gamla lantrasen fjällko, som kalven på bilden. Enligt branschorganisationen Svensk Mjölk är Sveriges självförsörjningsgrad på mjölkprodukter 70%. Det är för att självförsörjningsgrad snarare beskriver hur importberoende ett land är. Om importberoende ska mätas är det inte enbart importen av livsmedel som ska beaktas, utan även den inhemska produktionens beroende av import av insatsvaror.  För att producera mat idag importerar vi energi, foder, bränsle, gödselmedel, växtskyddsmedel, utsäde och reservdelar. 

Svensk marknadsandel på ägg är 89% och fågelkött 76%. Andelen ekologiska ägg minskar och var 2023 14%. Andelen ekologisk slaktkyckling är bara blygsamma 0,6%. 

Ekologiska värphöns ska ha möjlighet att till utevistelse när vädret tillåter, men någon tupp "i huset" behövs inte. Det behövs inga spermier för att lägga ägg om man inte vill kläcka dem.

Beträffande frukt och grönt finns det siffror på äpplen, gurka och tomater där svensk marknadsandel är 28, 49 respektive 17%. Vi är betydligt bättre på potatis (92%) och lök (80%). Enligt LRF är det frukt och bär som importeras mest av alla livsmedel, följt av fisk och köksväxter (grönsaker får man anta). 

Vitkål fanns inte med i statistiken men det borde vi också vara rätt bra på, jag tror aldrig att jag sett vitkål märkt med något annat än att den är svensk (men jag kan ha fel). 

Det finns många aspekter att ta hänsyn till om man ska reflektera över Bobs fråga, men det är helt klart att vi inte är självförsörjande på mat. Sedan är det en fråga om vilken nivå en eventuell kris måste nå för att vi ska svälta (en fråga Bob också ställde i sin blogg). Det finns ju mjölk, spannmål, potatis och morötter, vilket man absolut kan leva på, bara man kan distribuera maten i landet (och skörda den, mala, förpacka...). 

Kolonilotter, hemmaodlingar och ställen som Ultuna permakultur skulle bli guldgruvor (och antagligen behöva militärt skydd). Vid en riktigt allvarlig kris torde dock behovet av rent vatten bli ett ännu större problem. 

Hälsningar Lena

Goa grisar

På semestern har jag besökt en del gårdar som gått samman i en förening med namnet Bondens mat i Uppland. De vill sprida kunskap om svensk matkultur och öka förståelsen för hur mat produceras, samt sprida matglädje med lokal mat av hög kvalité. Resta gård bjuder på mycket gott som mejerivaror från egna kor, kött från lamm, nöt och utegrisar samt vilt. Här finns även egna charkuterier och kulturspannmål som förädlats till bl a matbröd och pasta. 

Det finns en mängd olika byggnader som är i mer eller mindre behov av reparation. Butik och kafé är inrymda i en gammal kvarn. En kul grej var att du kunde välja bland olika råa korvar i butiken och köpa ett "kit" med bröd, senap , ketchup, dryck etc och sedan gå ut i grönskan och grilla din valda korv på den riggade eldstaden. Annars kunde man förstås ta en kaffe med gott hembakt och avnjuta detta inomhus (regnet hängde i luften). 

Där jag parkerade fanns information om både Resta kvarn och damm på skyltar av gamla fönster. Fyndigt gjort och trevligt att få ta del av. Om någon av er är intresserad har de förstås en hemsida www.restagard.se  Den huvudsakliga anledningen till att jag besökte Resta var...  

...att titta på deras grisar. Många av gårdarna i föreningen har får och/eller nötkreatur, höns eller bin samt de produkter som dessa djurslag ger. Resta gård är den enda med grisar. 

Här har de grisar som får leva ett gott grisliv, inget snack om saken. Enligt hemsidan får suggorna bara en kull per år och kultingarna går med suggan tills de avvänjs naturligt. Man väljer dock att kastrera alla hangrisar (med bedövning och av veterinär). Ornelukten/smaken är inte en risk man vågar ta, men det kostar ju förstås.

Grisarna ser ut att trivas och passar på att kivas lite.

De här två är särskilt fina tycker jag, fast det är grässtrån i vägen. 

Jag hittar ingen information om vilken typ av grisar det är men de fläckiga kultingarna talar för att det är Linderödssvin,  Sveriges enda oförädlade lantras av tamsvin. Det kan också förekomma korsningar, men alla vuxna djur har rikligt med päls och långa trynen.   

Grisarna håller sej bakom ganska låga elstängsel och här har jag bytt till 24-105 mm och håller kameran mellan eltrådarna. Ögonautofokus gör sitt jobb. 

Det var bara i denna låga vinkel jag fick fin ögonkontakt med grisarna, mycket för att deras stora öron ofta skymmer ögonen. De blev också nyfikna på vad jag gjorde när jag hukade så nära dem och stack in kameran precis framför deras trynen.

" - Det blir snett om du inte rätar upp kameran fattar du väl..."

Flera individer hade krullig päls längs ryggen som inte alls såg ut som svinpäls. 

" - Hur vill du att ditt bacon ska växa upp?"

Visst är det så här man vill att grisar ska få leva, men då måste man också vara beredd att betala rejält mycket mer för sitt bacon. Om man dessutom bara tar en kull per år skulle griskött dessutom bli en "säsongsvara", med betydligt mindre tillgång till kotletter och karré när grillsäsongen startar tidigt på sommaren. 

Goa grisar och det krävs ingen direkt djurerfarenhet för att se det. Men den här uppfödningen har förstås också sina problem och även dessa grisar drabbas av såväl hältor som sjukdomar och måste behandlas av veterinär (vilket ger karenstid på köttet osv).  Jag njuter i alla fall av att se dem och stannar en lång stund vid gyttjepölarna. 

Sen kom det faktiskt en kort regnskur och jag hastade tillbaka till bilen. Grisarna tyckte antagligen att det var hur skönt som helst med en snabb dusch efter maten.

Hälsningar Lena