Tulpantrappan och longitud 0 grader

Från Natural history museum åkte vi vidare till Greenwich. Först gick vi till Queen's House som började byggas 1616 till drottning Anne av Danmark, men hon hann inte uppleva det färdiga huset. Det blev istället nästa drottning, Henrietta Maria av Frankrike, som fick njuta av huset som stod klart 1635. Hon deltog i att fylla palatset med konst och det blev hennes "House of Delights". 

På den här oljemålningen från 1860 kan man se Greewich park med Queen's House i mitten och Royal Observatory på kullen till vänster (det kan man se till höger på första bilden). Man skymtar Themsen i bakgrunden. 

Inne i palatset är både väggar, golv och tak dekorerade. Jag fastnade för det här golvet sett från våningen ovanför. 

Huset är fullt med konst även idag och det hade man kunnat ägna timmar åt. Nu är dessa historiska oljemålningar inte riktigt den typ av konst som brukar titta på, men vissa tavlor fick mej att stanna upp lite längre. Det här är drottning Elisabeth I målad av en okänd konstnär år 1588 efter att England besegrat den spanska armadan. Tavlan kallas därför Armada portrait. En kvinna på 1500-talet med mycket makt.

Det här är största anledningen till att vi letade oss fram till denna byggnad, Tulpantrappan eller  “The Tulip Stairs”. Namnet har den fått då blommorna anses likna tulpaner, troligen ett misstag som en smed ansvarade för i slutet av 1600-talet. Numera anger muséet att det troligen ska föreställa svärdsliljor. Den kungliga franska liljan, fleur-de-lis, som valdes av Henrietta Maria av Frankrike när hon "tog över bygget" efter Annes död.  

Trappan är unik på så sätt att den är självbärande spiraltrappa, den första i sitt slag i England. Trappstegen sitter bara fast i väggen, de stöds av varandra och varje trappsteg är perfekt avvägt. Det kommer mängder med folk hit enbart för att fotografera trappan och jag hade tur som fick några bilder då det inte var människor med kameror i den. Återigen förbannade jag att jag inte hade mer vidvinkel med mej än 24 mm. Man fick inte gå hela vägen upp i trappan vilket begränsade effekten av att fotografera uppifrån och ner.

Färgen på räcket kallas för "smalt blue". Det är ett blått färgpigment med kaliumkoboltsilikat, det är gjort av pulvriserat koboltfärgat glas. När ljuset är rätt ser trappan självlysande ut. Själva räcket är gjort av järn. 

Från spiraltrappan gick vi ut och passerade en av de två pelarkolonnerna.

Vi fortsatte sedan upp för backen till The Royal Observatory. Om man besöker Greenwich bör man ju leta på "nollan", för den finns markerad här.

Utsikten från Observatory Hill ner mot Queen's House, floden och storstaden fixade jag med sex bilder i stående format. Jämför gärna denna med oljemålningen i början av inlägget. Det finns inte längre några hjortar i parken...

...men däremot nyfikna grå ekorrar. Den här kom fram och satte nosen i objektivet, där kunde jag förstås inte få fokus på den.

Jag hittade också longitud noll när min sambo var inne i observatoriet. Den var prydligt markerad som en linje på en promenadväg. Jag fick sedan en utläggning om att den flyttar på sej, men man flyttar förstås inte strecket, så jag för nöja mej med att det i alla fall var någonstans väldigt nära.  

Efter en lång dag med väldigt många steg i London hade det varit gott att gå in här och ta en "pint". Vi fick dock vänta tills vi kom hem till min systerdotter och kunde slå oss ner i deras lilla trädgård. Där blev vi sittande resten av kvällen. 

Hälsningar Lena

En dag på museet

Torsdag morgon, dagen före midsommarafton och en mycket stor stad i Europa. Vi har åkt tunnelbana i 40 minuter från min systerdotters bostad i Archway och klev ut genom denna portal i South Kensington. 

Enligt Google maps ska vi gå åt höger och över gatan. Vi tittar förstås åt fel håll och inser att det bara är att vänta på "grön gubbe". De röda dubbledeckarna är ett klassiskt inslag och ni har säkert förstått nu att det här är London. 

Efter några minuters promenad kommer vi fram till denna pampiga byggnad. Imponerande från utsidan...

...men det går inte att jämföra med upplevelsen när man kommer in. Den här hallen tog fullkomligt andan ur mej! Solen strålade in genom takfönstren på det gigantiska blåvalsskelettet och längst bort tronade Darwin i vit marmor på trappavsatsen.

Skelettet är enormt och jag glömde tillfälligt bort Darwin. Hallen är det första man kommer in i om man besöker Natural History Museum i London. Om man bara har en timme över och befinner sej i London tycker jag att man ska ta sej hit och gå in här. Det kostar inget och att bara gå förbi de montrar som finns i denna sal är absolut värt det.

Den stora välkomsthallen har ett antal läckra objekt som man kan gå runt och beskåda som t ex de stora girafferna eller den imponerande (nu utdöda) jätteelefanten. Proportionerna går inte riktigt fram på bilderna.

Det här är en hyllning till insekter, den största gruppen djur vi har på jorden. 

Ett mycket snyggt arrangemang som verkligen inbjöd till fotoexperiment. 

Alla pelare och valvbågar är vackert dekorerade med stenar i form av djur och växter. Det finns målningar i taken på våning två och där hittade jag även några arapapegojor. Eftersom det är ett naturhistoriskt museum finns det mängder med uppstoppade djur och man kan se att många har funnits där väldigt länge.  

Det finns förstås också en hel avdelning med dinosaurier och här har man ljussatt några av de stora skeletten mycket effektfullt. Det finns också en fullstor replika av en T Rex som både rör sej och låter. En stor favorit bland de yngre besökarna kan jag intyga. 

Jag tyckte nog att den här montern var betydligt mer intressant. Det är en modell av ett rede med ägg från dinosaurien Maiasaura. Vid utgrävningar i Montana har man hittat dessa reden som bestod av gropar i jorden där flera honor la sina ägg, ca 25 i varje rede. De täckte äggen med lager av växtmaterial som de fick inkubera under, som vissa storfotshöns gör i Australien idag. Ungarna matades med bär, nötter och växtdelar. Det fanns lager på lager med reden vilket tydde på att de kom tillbaka till samma plats år efter år för att lägga sina ägg. Maiasaura dinosaurien var en växtätare, ca 9 meter lång och vägde uppskattningsvis 2,5 ton. Fynden av dessa reden har gett många ledtrådar till hur dinosauriernas reproduktion gick till.  

Den här montern var spektakulär på ett annat sätt och bilden gör den inte rättvisa. Förstora så ser ni mer detaljer. Det är kolibriarter och det sved lite i hjärtat att det gått åt så många, men man kunde tydligt se att de suttit där väldigt länge. Även små bon finns med. Ännu värre var att det fanns en tid då vi nästan utrotade vissa arter då hannarna var populära som hattprydnader!

Det finns också modernare tillbyggnader till museet och en hel avdelning som handlar om jordens uppkomst, jordarter, stenar, klimat, jordbävningar, vulkanutbrott mm.

Det var fortfarande skolgång för barnen och vi mötte förstås många skolklasser på de olika avdelningarna. Här några grabbar i sina typiska uniformer.

Här är vi tillbaka i den stora hallen men uppe på plan två. Man kan skymta blåvalen mellan pelarna. 

Ett par till exempel på utsmyckade valv och pelare. Byggnaden med den stora välkomsthallen är från 1881, men flytten av alla föremål som skulle inhysas i det nya museet var inte klar förrän 1883. 

Moafågeln fanns på Nya Zeeland och antas ha utrotats för ca 600 år sedan bl a genom jakt. En imponerande bjässe ca 2 m hög och runt 2,5 ton. Benfragmentet i montern till höger är de första bevisen på att dessa fåglar existerat.   

Avslutar med en bild på blåvalen som faktiskt inte har hängt där så länge. Den monterades upp 2017. Bilden är ett montage av två bilder som lyckades trots de vimlande skolbarnen i sina varselvästar. Om ni besöker detta ställe ta med en rejäl vidvinkel. Jag hade 24-105 mm och 24 mm var inte tillräckligt för att fånga detta i sin helhet. 

Hälsningar Lena

Julstämning i London

Vi inledde vårt julfirande med en heldag i London. Bor man där har man förstås en tomte i en telefonkiosk som julprydnad. Vi var nyfikna på om det fanns någon häftig julbelysning i denna stora stad, så på julafton begav vi oss in till hjärtat av Londons mest fashionabla shoppingkvarter.

Vi åkte tunnelbana till Bond street och började vandra där. Det var mängder med människor ute. Mest för att titta verkade det som men många affärer var öppna.

Det här kändes inte så "juligt" men vem kan motstå pingviner och dessutom fanns det ju en fridykare med.

Ju närmare de riktigt stora, dyra modehusen vi kom desto mer folk och desto flashigare "julpyntning". Chanel och Dior har dekorerat ordentligt.

Här mötte vi också de tålmodigaste hästar jag någonsin sett. De brydde sej inte det minsta om vare sej folk eller bilar och lät sej klappas av ivriga små händer.

Dagens mobilkameror hanterar den här typen av motiv alldeles utmärkt. Mina bilder är dock tagna med Canon R5 och  Canon 24-105 mm med adapter. Allt är handhållet med ISO 2000 eller högre. 

Trots trängseln var det en fin stämning och lugnt bland alla människor. Vi tappade bort varandra några gånger men det var bara att stanna och invänta den/de som släntrat efter.

Den största julkalender jag någonsin sett.

London hade inte så mycket tomtar, däremot väldigt många stora änglar. Här vid Piccadilly Circus.

Mer änglar.

I Soho var det mer fantasi och planeter. Det här är antagligen så nära astrofoto jag kommer att komma. 

Passerade Broadwick Soho Hotel på väg mot en lämplig tunnelbanestation. Vi hade fått ett intensiv jättedos av julbelysning, julmusik, dofter och människor. Det kändes precis lagom att åka tillbaka hem till min systerdotter och avrunda julafton.

En diskret liten, men riktig, julgran, några paket och en hund som blev väldigt misstänksam när hon plötsligt skulle sitta där och bara se fin ut. Hon ville ju helst bara att vi skulle gosa eller leka med henne, när hon fått vara ensam "såååå" länge (dvs ett par timmar :-)

God fortsättning allihopa,

hälsningar Lena 

Naturfotografen på irrfärder i storstan

Vi har varit i London över helgen och här har vi precis klivit ombord på Piccadilly Line vid terminal 5 på Heathrow. Det är 30 år sedan jag var i London men just den här linjen tycks inte ha ändrats ett dugg. Eftersom den startar här är det rätt lugnt, efter 10 stopp är det packat med folk...

Vi skulle byta vid Lester Square och så här såg det ut efter att min sambo lyckats gå ombord på tåget precis innan dörrarna stängdes framför näsan på mej. Nu är det ju inte så komplicerat att åka med dessa tåg så jag fick helt enkelt invänta nästa tåg mot High Barnet som skulle komma om två minuter. Min sambo hade för övrigt stigit på ett tåg med fel slutdestination, så han fick gå av och invänta det tåg som jag var på (men hamnade förstås i en annan vagn). 

Är man turist i London finns det ju vissa attraktioner som man måste se t ex den stora klockan, dessutom har det fräschats upp nyligen och glänste fint i solljuset. 

Big Ben, eller Elisabeth Tower som den heter sedan 2012, är en del av Westministerpalatset som är gigantiskt stort och inte går att fånga på bild med mitt enda objektiv på denna resa som var en 24-105 mm. Jag fick satsa mer på detaljerna som t ex lyktstolpar. Fiskar kändes också mer hemtamt som motiv.

Här fanns det olika typer av transportmedel som man kunde hyra in se på men vi valde att gå till fots. Vi gjorde vårt bästa för att täcka in så mycket vi kunde och det blev ett snitt på 17 000 steg/dag ( + ett spinningpass på lördag morgon bara för att det var coolt).

Min familj var samlad för första gången sedan jul. Bara min systerson och hans fru saknas, men de jobbar på som vanligt i Texas. Min syster och hennes man är pensionärer numera och kan resa. 

Det här hjulet var populärt och precis som en sittning i ett populärt gömsle skulle man ha bokat biljetter i väldigt god tid före besöket.  

När man går längs Themsen stöter man på en och annan lokal sevärdhet. 

Om man mot förmodan inte skulle ha en mobiltelefon att ringa till polisen på, fanns det fortfarande ganska gott om dessa röda boxar. De flesta innehöll också vad som såg ut som en fungerande telefon.

Eftersom jag gärna läser brittiska kriminalromaner kunde jag inte låta bli att ta en bild då vi plötsligt passerade New Scotland Yard.

Fågelskådare?  Nej, någon slags krigsmonument. Det fanns flera längs promenaden som påminde oss om de krig som landet deltagit i.

De röda dubbeldeckarna fanns överallt men just den här hade lite annat syfte än bara transporter. Här kunde man slappna av med Peppa Pigs afternoon tea.

Vi åkte förstås också buss, förutom tunnelbana. Bussarna som körde turister var fulla med folk men den "vanliga" röda bussen var det inte alls så högt tryck på. Man har gjort det väldigt lätt att åka kommunalt i London. Man "blippar" ett kreditkort, eller sin telefon om man har valt att använda t ex Apple pay, när man kliver ombord på en buss och då kan man åka en timme. I tunnelbanan blippar man i spärren när man går ner och på samma sätt i spärren när man går upp. Som turist behöver man inte skaffa något extra kort som ska laddas med pengar utan det räcker med ett bankkort. En dags resande hit och dit inklusive en tur från flygplatsen (ca en och en halv timme) kostade oss 120 kronor totalt.

Här har vi hamnat vid Muswell Hill för en promenad. Det är kanske lite utanför de vanligaste turiststråken.

I en butik som sålde färskt kött och annat intressant hittade jag detta skyltfönster. Välhängda köttstycken typ ryggbiff med ben och kappa. Stora detaljer från köttrasdjur.

Utsikt från Muswell Hill mot Londons innerstad. Här fanns det laddningsplatser för el-bilar (till höger). På en del andra ställen fans det uttag direkt på belysningsstolparna.

Här hade man gjort om kapellet till ett Steakhouse.

London bridge är ju ett ställe som man måste passera och där hittade vi dessa bubblor som man kunde boka bord i. "Coronabubblor" som nog kan vara praktiska även när det regnar eller är för kallt att sitta ute. Här var det fin utsikt och antagligen dyrt.

Vi gick förstås upp på bron och jag dristade mej till att fota en vilt främmande person. Här kom man undan med sånt för i stort sett alla hade en telefon eller kamera.

Passade på att fånga en klassisk taxibil när den passerade och gladde mej åt att det går att fixa till en hel del i datorn om man impulsfotograferar utan tanke på var solen är.

Från bron tråcklade vi oss bort några kvarter till och passerade bl a en kanal med stora dyra båtar. 

För en kort stund kände jag mej riktigt hemma längs denna väg.

Innan vi skulle flyga hem på söndagen hamnade vi här. En del av denna byggnad kändes genuint gammal men den var definitiv totalrenoverad och det såg ut att vara en hel del nytt som byggts till. Imponerande blomlådor i alla fall.

Det finns många hundar i London och hit kunde man ta med sin fyrfota vän på Yappy hour om man ville. 

Det var allt från storstan. Nu dröjer det nog till nästa gång.

Lena

Say yes to the dress

Över helgen var vi på en kort visit hos min systerdotter och den här bilden är för att sätta er på kartan. Mannen som räcker upp fingret vinkar inte efter en taxi utan pekar på en stor klockstapel, Big Ben. Vi är alltså väldigt långt från Nordnorge, älgar och örnar. Just här var det dessutom packat med folk och den krypande trafiken körde hela tiden på "fel" sida. 

Titeln på blogginlägget kommer från en amerikansk realityserie där experter i en stor flashig butik i New York hjälper tjejer att välja brudklänning. Ofta deltar ett helt följe uppklädda, välsminkade kvinnor i olika åldrar t ex brudens mor, blivande brudtärnor, syskon, bästa vänner etc. Det är rätt hysteriska program och jag har bara sett brottstycken av detta (i USA), men nog för att förstå konceptet. Med både moster och mamma (på besök från Texas) på plats hade min systerdotter bokat tid i en butik med det senaste av vad London har att erbjuda inom detta område. Rose (ovan) var vår expert som skulle guida genom denna vita djungel av spets, tyll, pärlor och broderier.

Den blivande bruden börjar med titta och välja olika modeller bland utbudet av klänningar. Allt är vitt eller "nästan" vitt. Det här är inte alls så stort som i New York men butiken har två våningar och där finns klänningar av alla olika sorter. Dessa klänningar är bara för provning och storleken kan justeras något med knappnålar. Det gäller förstås att man är en storlek 12 (UK) eller mindre, vilket är ungefär en svensk 38. 

Mamma tittar på prislapparna...

Med ett antal utvalda klänningar på en ställning börjar själva provningen. Rose hjälper till med påklädning och att anpassa plagget för bästa passform genom att applicera knappnålar lite här och där. Om Anna väljer en klänning här kommer den att måttsys efter hennes mått och önskemål. 

Det finns en liten plattform framför en stor förgylld spegel och här börjar själva "showen". 

Går den att dansa i månntro? Hur tajt är den? Vissa klänningar är dessutom betydligt tyngre än man kan föreställa sej. I synnerhet om de har fastsydda pärlor. Vill man bära runt på det en heldag plus en festkväll?

Det ska vara släp och det är också populärt nu att tyget under spetsen inte ska vara vitt utan svagt beige. Men det går förstås att få den i helvitt. Mamma får komma med smakråd.

Den här modellen plockades bort ganska fort. 

Vi som tillhörde följet var väl inte direkt så uppklädda och sminkade som i TV showen men vi hade med oss en flaska bubbel och i butiken hade man påpassligt nog lämpliga glas. Den blivande bruden, som fick göra det mesta av jobbet, fick en kort stunds vila mellan provningarna och lite gott att dricka. 

Här drog vi nog alla lite efter andan...den här var elegant. Till de som funderar över brudgummens eventuella dilemma med denna modell kan jag informera att knapparna i ryggen bara är en dekoration, det är en dragkedja bakom.

Mmmm, klart en favorit...

Mot slutet fäster man en slöja för att få ännu mer känsla (och kanske sälja en klänning). Det är nog fortfarande oklart om det ska vara en slöja eller inte, men prova kan man ju. Följet gav sina sista synpunkter på både engelska och svenska. Nu var det färdigprovat och eftersom bröllopet inte är förrän i juni nästa år finns det tid ännu att fundera. Det blev alltså inget direkt "yes" till någon klänning denna dag.

Anna har förstås godkänt att jag visar dessa bilder och den blivande brudgummen (som är från England) känner inte till detta forum eller svenska Fotosidan. Det finns också en alternativ plan som inte visas i denna blogg.

Full med intryck och tankar gick vi raskt några kvarter från butiken till en pub. Det var här som de tre respektive hade suttit under vår guide genom brudklänningarnas värld. 

Inredningen och belysningen var en skarp kontrast från allt det vita och kändes väldigt mycket som en pub.

Här rådde en avslappnad atmosfär och nu gällde det att snabbt byta samtalsämne, för brudklänningar kan man ju inte diskutera med den blivande brudgummen. 

Hej så länge,

Lena