Avhandlingen offentligt försvarad

Nu är den bästa tiden på året för att fotografera spindeltråd och spindlar. Man behöver inte ens stiga upp särskilt tidigt för att hitta de stora näten fulla med dagg. Det var också hög tid för doktoranden att försvara sin avhandling om hur brospindlar (Larinioides sclopetarius) spinner sina trådar. Jag har varit biträdande handledare och hade lovat henne att dokumentera under dagen.

Ordförande inledde akten med att presentera opponenten som först skulle ge en översikt av ämnet och sätta avhandlingen i en större kontext. 

Opponenten var en professor från Keio University i Japan. En mycket kompetent person men också lättsam att lyssna till, trots att det bitvis blev väl så komplicerat. 

Efter det inledande föredraget är det dags för doktoranden, Sumalata, att presentera resultaten från sin avhandling. Hon har ca 30 minuter på sej att på ett begripligt sätt redogöra för den forskning hon har gjort under nästan fem års tid. Det är förstås lite nervöst, även för handledarna...

Hon gör det med bravur och det är en fröjd att sitta i publiken och lyssna. En och annan brospindelbild dyker också upp under presentationen. Det är en bonus doktoranden kan få när en av handledarna fotograferar spindlar. 

Efter presentationen följer en offentlig diskussion mellan opponent och respondent. I det här ögonblicket är man som mest nervös när man är doktorand och har föga förståelse för att även opponenten kan känna en viss nervositet.  

Här blir det lite tufft, men det är OK och förväntat, bara det sker i en vänlig atmosfär. Det hänger mycket på hur opponenten ställer sina frågor. Han gör ett strålande jobb och Sumalata får verkligen visa vad hon kan. Det blir en bra diskussion och då är det även OK att medge när man inte kan eller är osäker över något.

Diskussionen pågår ungefär en och en halv timme. Det här är jobbigt, jag minns fortfarande hur det kändes fast det är 25 år sedan jag gjorde det. 

När doktoranden börjar förstå att diskussionen närmar sej slutet brukar ansiktsuttrycken förändras något. Jag har fotat vid många disputationer och i det här läget brukar respondenten inte kunna motstå ett litet leende, även om akten inte är riktigt över ännu.

När diskussionen mellan opponent och respondent är avslutat följer frågor från tre betygsnämndsledamöter. De satt med ryggen mot mej så det blev inga bilder. När de ställt sina frågor får vem som helst i publiken ställa frågor. Hela akten kunde även följas via Zoom och de får samma möjlighet att ställa frågor. Disputationsakten har nu pågått i drygt tre timmar.    

När all offentlig diskussion är avklarad får betygsnämnden träffa handledarna och opponenten i ett slutet rum för att ställa frågor om doktorandens arbete. Handledare och opponent lämnar därefter rummet när betygsnämnden fattar beslut, dvs om avhandlingen är godkänd eller ej. Samtidigt väntar doktoranden och alla åhörare på att de ska komma ut och meddela resultatet.  Här blev det förstås godkänt (med beröm).

Nu kan den nyblivna doktorn förstås inte sluta le.

Handledare och publik skålar i något som numera alltid är "bubbelsubstitut" i gröna plastflaskor. Men vad gör det, ögonblicket är ändå alltid festligt.  

Den nyblivna doktorn kan slappna av, för nu återstår bara festligheter.

Sumalata med sin blivande man Somendu. 

Så har omfattande och helt ny information om hur brospindlarna spinner sina trådar "lagts till handlingarna" och försvarats offentligt. Hundratals eller t o m tusentals brospindlar spinner nytt silke varje kväll, efter mörkrets inbrott, i småbåtshamnen vid Skarholmen i Uppsala och många andra små hamnar (och på broar) i världen. Nu vet vi lite mer om hur det går till.

Hälsningar Lena

Rovfåglar i människans tjänst

Härom dagen läste jag om Fearnley, en 20 år gammal savannörn som för tillfället jobbade på St Andrews golfbana. Den anrika golfbanan har svåra problem med måsar som samlas vid stora tävlingar för att ta del av alla godsaker som serveras. Han har tre kompisar, Enya, Nailer och Sage som också jobbar på golfbanan nu under de stora tävlingarna. Det enda de behöver göra är att vara närvarande, sittande på armen på en tränare som går runt med dem. Det håller måsarna i schack. Fågeln på bilden känner nog många här igen som en röd glada och den har inget med vare sej golf eller tennisbanor att göra. 

Det här är  samma glada. Den är född och uppvuxen i fångenskap i Skottland. Vi såg den på den stora lantbruksutställningen Royal Highland Show i Edinburgh. I Sverige och de nordiska länderna, utom Danmark, är det förbjudet att hålla rovfåglar i fångenskap sedan 1969. I de flesta andra länder i världen är det tillåtet.  

Att jaga med rovfåglar är en mångtusenårig tradition som Unesco utsåg till ett immateriellt världskulturarv 2012. I dag är den här traditionen särskilt stark i Saudiarabien, länderna kring Persiska viken och i Pakistan. Där är jaktfalken den ultimata statussymbolen. Det finns dock fortfarande nomadfolk i Centralasien t ex delar av Mongoliet och Kina som använder rovfåglar för att skaffa mat. De jagar främst med kungsörnar.

Gladan deltog i en uppvisning där man också informerade om rovfåglar ur många perspektiv. I Skottland finns det en hel del företag som föder upp och använda rovfåglar i människans tjänst t ex för jakt, uppvisningar, filmprojekt etc.  De kan också få jobba på St Andrews golfbana eller på  Wimbeldon som sin egen hök, Rufus, som håller efter duvorna på banorna. Enbart fåglar uppfödda i fångenskap är tillåtna i Storbritannien och alla fåglar bär sändare.  

Efter gladan kom det fram en bengalgam (vitryggad gam). Gamar används inte för jakt. Här var det enbart uppvisning och information om vad som händer med världens gampopulationer (naturens städpatruller). Bengalgam var världens vanligaste rovfågel 1980-talet men har minskat katastrofalt pga av förgiftning.

Diklofenak (och andra liknande substanser) som finns i smärtstillande preparat t ex Voltaren, används också inom veterinärmedicin. Rester av läkemedlen i död boskap förstör njurarna på rovfåglarna, ofta med dödlig utgång. Hannar drabbas dessutom hårdare än honor och 2018 uppskattades populationen till färre än 15 000 individer. Arten kategoriseras sedan 2000 av internationella naturvårdsunionen IUCN som akut hotad. 

Royal Highland Show har ca 200 000 besökare över fyra dagar och rovfåglarna flög två gånger per dag (olika fåglar). Jag tror inte att en särskilt stor andel av dessa besökare kände till vad som händer med världens gamar eller reflekterat över gamarnas betydelse i naturen. Här fick de veta.

Diklofenak är förbjudet i Indien och flera länder i Sydasien, andra preparat har också utvecklats som är mindre skadliga t ex meloxicam, samt att olika åtgärder (åtelmatning, uppfödning etc) har satts in för att rädda gamarna, men det går sakta och det är andra problem som också påverkar processen.

Efter gamen kom uppvisningens största fågel och hade åskådarna inte höjt mobilen för att ta en enda bild tidigare, så gjorde folk det nu. Hur många har sett en friflygande havsörn så här nära förut? Det här var en ung hanne och hans mor visades under det andra tillfället för dagen. 

Mannen i bakgrunden, som skötte informationen på ett både proffsigt och medryckande sätt, kom nu in på aspekter som var mer aktuella i det egna landet och för lantbrukare, specifikt fårbönder. Örnarna har ökat i antal även här, som i Skandinavien, och skyddsjakt har varit på tal för den potentiella fara de anses vara under lamningssäsongen. Men tackorna är vaksamma och örnarna rätt lata. De hade därför många gånger bevittnat hur de landar i en hage med tackor och lamm, för att äta efterbörd eller möjligen ta med sej ett dött lamm som lämnats. 

De hade filmat med flygande örnar precis under lamningen vid ett antal gårdar i Skottland, där lantbrukarna först protesterat när de anlände. När de skulle lämna platsen efter två veckor fick de emellertid veta av fårägarna att det var över förväntan hög överlevnad på lammen i området och att de inte sett skymten av rävar, korpar eller kråkor i hagarna.  Ingen exakt vetenskap men kanske kan den informationen lugna ner motståndet något. Den här bilden är obeskuren och även om brännvidden är 500 mm drog jag efter andan när den kom inflygande.    

Kulturarv, bevarande, sport eller jakt för bättre bemedlade. Man kan ha många åsikter om falkenering, men i det här landet är det tillåtet och föreställningen de bjöd på var mycket mer än bara en visuell show. Många gick helt klart därifrån med betydligt mer ny och bra kunskap om rovfåglar än de hade när de kom, och kanske något lite mindre fördomar om örnar som lammdödare. 

Hälsningar Lena

PS. Jag känner till att vissa fågelorganisationer oroar sej för att förrymda falkhybrider ska blanda sej med vilda populationer och ställa till det i naturen, men det här kändes tillräckligt långt ändå, utan att gå in på det.  

Svensk mat, hur mycket producerar vi själva?

Förra vecka hade Bob en blogg som berörde behovet av en fungerande jordbruk för att klara livsmedelsproduktionen. Han skrev bl a "Kan det vara så illa att vi inte är självförsörjande??" Om man jobbar på Sveriges enda lantbruksuniversitet och deltar i utbildning av agronomer, veterinärer, husdjursvetare m fl, är det här något som diskuteras ganska ofta. Framför allt när det gäller produktion av kött, mjölk, ägg och andra animalier, samt det foder som dessa djur ska äta. Vi befinner oss också mitt i skördesäsongen av allt från spannmål till egna tomater. Sammantaget ledde det till att jag kollade upp lite siffror om hur det förhåller sej. 

Först svarade jag Bob att enligt LRF är vår självförsörjningsgrad ca 50% på mat (2022). Den har minskat från ca 75% 1988. Som jämförelse är den ca 80% i Finland. Om man går till Jordbruksverkets hemsida hittar man mer detaljerade uppgifter. Där kallar man det svensk marknadsandel och inte självförsörjningsgrad. Det handlar om hur stor del av den totala förbrukningen som produceras i Sverige. Beträffande fläsk är den 83%, men det är bara ca 2% av antalet grisar i Sverige som har det som grisarna på bilden. 

Svensk marknadsandel på mjölk är 100% och smör 57% (Jordbruksverket). Det kommer från ca 300 000 mjölkkor i landet, varav 2 promille är av den gamla lantrasen fjällko, som kalven på bilden. Enligt branschorganisationen Svensk Mjölk är Sveriges självförsörjningsgrad på mjölkprodukter 70%. Det är för att självförsörjningsgrad snarare beskriver hur importberoende ett land är. Om importberoende ska mätas är det inte enbart importen av livsmedel som ska beaktas, utan även den inhemska produktionens beroende av import av insatsvaror.  För att producera mat idag importerar vi energi, foder, bränsle, gödselmedel, växtskyddsmedel, utsäde och reservdelar. 

Svensk marknadsandel på ägg är 89% och fågelkött 76%. Andelen ekologiska ägg minskar och var 2023 14%. Andelen ekologisk slaktkyckling är bara blygsamma 0,6%. 

Ekologiska värphöns ska ha möjlighet att till utevistelse när vädret tillåter, men någon tupp "i huset" behövs inte. Det behövs inga spermier för att lägga ägg om man inte vill kläcka dem.

Beträffande frukt och grönt finns det siffror på äpplen, gurka och tomater där svensk marknadsandel är 28, 49 respektive 17%. Vi är betydligt bättre på potatis (92%) och lök (80%). Enligt LRF är det frukt och bär som importeras mest av alla livsmedel, följt av fisk och köksväxter (grönsaker får man anta). 

Vitkål fanns inte med i statistiken men det borde vi också vara rätt bra på, jag tror aldrig att jag sett vitkål märkt med något annat än att den är svensk (men jag kan ha fel). 

Det finns många aspekter att ta hänsyn till om man ska reflektera över Bobs fråga, men det är helt klart att vi inte är självförsörjande på mat. Sedan är det en fråga om vilken nivå en eventuell kris måste nå för att vi ska svälta (en fråga Bob också ställde i sin blogg). Det finns ju mjölk, spannmål, potatis och morötter, vilket man absolut kan leva på, bara man kan distribuera maten i landet (och skörda den, mala, förpacka...). 

Kolonilotter, hemmaodlingar och ställen som Ultuna permakultur skulle bli guldgruvor (och antagligen behöva militärt skydd). Vid en riktigt allvarlig kris torde dock behovet av rent vatten bli ett ännu större problem. 

Hälsningar Lena

Varför nöja sej med bara Planket...

Jag tog tåget till Stockholm för att besöka Planketutställningen. Jag kom fram redan klockan 11 och bestämde mej för att promenera till en butik som jag gillar att besöka på Kungsholmsgatan. Visserligen åt helt fel håll men jag hade gott om tid. När jag sedan gick vidare fick jag tipset att ta Pipersgatan till Hantverkargatan. Passerade plötsligt ett hus som jag bara måste fotografera.

Sedan kom jag till nästa kvarter på Pipersgatan, med putsade hus i varma färger.

Kunde inte motstå huset med klängväxterna över hela fasaden. Allt detta gröna kommer från tre stammar vid skyltarna bakom den mörka bilen. De måste ju ha rötter under hela gatan.

Jag tog vänster på Hantverkargatan och kom så småningom till stadshuset. Det var väldigt länge sedan jag var där, så jag tog en närmare titt.

Här pågick bröllopsfotografering. Bruden såg mej. Notera att mannen har glömt slipsen hemma...

Det här är nog nästan ett "sönderfotograferat" motiv i Stockholm, men jag har aldrig tagit en bild här så därför får ni se dessa pelare och bågar (igen). Det var ett par busslaster med turister på plats, men inte alltför trångt.

Vad som överraskade mej var antalet brudpar. Det måste ske en vigsel i kvarten. Förstora och notera vad de har på fötterna. Pimpade Converse (kopior?) och sneakers med vita skosnören (till kostym!!!), slips? Neeeej, inte här heller.

Nästa brudpar, bara minuterna efter. Ingen slips här heller men mannens sneakers har i alla fall svart snören. Bruden och den lilla brudnäbben har klätt sej för ett bröllop, inklusive skorna. Guldfärgade ballerinaskor passar perfekt till en liten brudnäbb.

Jag lämnade brudparen (fast det var kul) och fortsatte min promenad. Passerade under Centralbron och då måste jag ta fram kameran igen. Ni förstår säkert varför.

Jag knatade på över Vasabron, genom Gamla stan och över Slussbron, eller guldbron. Då började jag möta personer med nummerlappar. Stockholm fotomaraton hade nog startat vid 12 någonstans i närheten. En till stor fotohändelse i Stockholm denna helg. När jag gått över bron fortsatte jag längs Katarinavägen osv tills jag nådde Sofia kyrka. Jag trodde att jag hittade till "Planket" men hamnade vid Vitabergsparkens hundrastgård... 

Till slut kom jag i alla fall rätt och när jag tittade på bilder längs planket upptäckte jag plötsligt några rutor från Kuba som kändes bekanta. Det var förstås "Bengts Bilder" och mannen själv var på plats. Jag stötte också ihop med Göran (som visar Bengts bilder i sin blogg) och Annika Jernström. Jag hälsade på Per Erik Åström, som jag kände igen på den välansade mustaschen, och skymtade Bengt Björkbom i minglet.

Jag hittade också Björn Björnsson coronaselfie...

...samt fotografen i egen hög person. Nu betydligt mer välansad (men han kan ju alltid utbyta barberartips med Per Erik). Jag lämnade planket och gick nästan raka vägen till centralstationen...

Men inte riktigt rakt för jag följde strömmen och hamnade på Nytorget, eller i alla fall på vägen förbi själva torget. Där pågick någon slags matfestival med mängder av "food trucks" och det doftade himmelsk gott. Här är det någon som har lyckats komma på ett sätt att servera den perfekta kombinationen av stärkelse, fett och salt som är i det närmaste beroendeframkallande. Genom att göra en vacker spiral av en potatis, koka den i olja och salta/krydda den kan man ta rejält betalt. Jag hoppas bara att de använde svensk potatis.

Jag vilade fötterna på tåget från Stockholm till Knivsta och promenerade sedan den sista biten hem. Det blev 21 ooo steg och jag njöt av en god middag denna kväll, precis som Bengt gjorde efter motsvarande promenad. 

Hälsningar Lena

Tulpantrappan och longitud 0 grader

Från Natural history museum åkte vi vidare till Greenwich. Först gick vi till Queen's House som började byggas 1616 till drottning Anne av Danmark, men hon hann inte uppleva det färdiga huset. Det blev istället nästa drottning, Henrietta Maria av Frankrike, som fick njuta av huset som stod klart 1635. Hon deltog i att fylla palatset med konst och det blev hennes "House of Delights". 

På den här oljemålningen från 1860 kan man se Greewich park med Queen's House i mitten och Royal Observatory på kullen till vänster (det kan man se till höger på första bilden). Man skymtar Themsen i bakgrunden. 

Inne i palatset är både väggar, golv och tak dekorerade. Jag fastnade för det här golvet sett från våningen ovanför. 

Huset är fullt med konst även idag och det hade man kunnat ägna timmar åt. Nu är dessa historiska oljemålningar inte riktigt den typ av konst som brukar titta på, men vissa tavlor fick mej att stanna upp lite längre. Det här är drottning Elisabeth I målad av en okänd konstnär år 1588 efter att England besegrat den spanska armadan. Tavlan kallas därför Armada portrait. En kvinna på 1500-talet med mycket makt.

Det här är största anledningen till att vi letade oss fram till denna byggnad, Tulpantrappan eller  “The Tulip Stairs”. Namnet har den fått då blommorna anses likna tulpaner, troligen ett misstag som en smed ansvarade för i slutet av 1600-talet. Numera anger muséet att det troligen ska föreställa svärdsliljor. Den kungliga franska liljan, fleur-de-lis, som valdes av Henrietta Maria av Frankrike när hon "tog över bygget" efter Annes död.  

Trappan är unik på så sätt att den är självbärande spiraltrappa, den första i sitt slag i England. Trappstegen sitter bara fast i väggen, de stöds av varandra och varje trappsteg är perfekt avvägt. Det kommer mängder med folk hit enbart för att fotografera trappan och jag hade tur som fick några bilder då det inte var människor med kameror i den. Återigen förbannade jag att jag inte hade mer vidvinkel med mej än 24 mm. Man fick inte gå hela vägen upp i trappan vilket begränsade effekten av att fotografera uppifrån och ner.

Färgen på räcket kallas för "smalt blue". Det är ett blått färgpigment med kaliumkoboltsilikat, det är gjort av pulvriserat koboltfärgat glas. När ljuset är rätt ser trappan självlysande ut. Själva räcket är gjort av järn. 

Från spiraltrappan gick vi ut och passerade en av de två pelarkolonnerna.

Vi fortsatte sedan upp för backen till The Royal Observatory. Om man besöker Greenwich bör man ju leta på "nollan", för den finns markerad här.

Utsikten från Observatory Hill ner mot Queen's House, floden och storstaden fixade jag med sex bilder i stående format. Jämför gärna denna med oljemålningen i början av inlägget. Det finns inte längre några hjortar i parken...

...men däremot nyfikna grå ekorrar. Den här kom fram och satte nosen i objektivet, där kunde jag förstås inte få fokus på den.

Jag hittade också longitud noll när min sambo var inne i observatoriet. Den var prydligt markerad som en linje på en promenadväg. Jag fick sedan en utläggning om att den flyttar på sej, men man flyttar förstås inte strecket, så jag för nöja mej med att det i alla fall var någonstans väldigt nära.  

Efter en lång dag med väldigt många steg i London hade det varit gott att gå in här och ta en "pint". Vi fick dock vänta tills vi kom hem till min systerdotter och kunde slå oss ner i deras lilla trädgård. Där blev vi sittande resten av kvällen. 

Hälsningar Lena