Tuffa tag

Jag stötte på dessa gräsänder som helt klart inte var kompisar. 

Det pågick en rejält kraftmätning och de struntade fullständigt i att jag stod bredvid och tittade. Jag fick t o m backa för att ta bilderna. 

Varför i hela friden slåss honorna? Men sen insåg jag att det kan vara juveniler. De unga gräsänderna är mycket lika vuxna honor. Eller så är det en juvenil och en vuxen hona. Kan det vara en mamma som "säger till sin tonåring på skarpen"?

Anden som ligger i underläge och får backa har mindre blått på vingarna. 

Den får också ge upp och ta till flykten. Där stod jag och fick nästan den upphetsade anden i famnen. 

Här är det ord och inga visor som gäller. Det är vår även hos gräsänderna och här ska det snart bli andra bullar av.

Hälsningar Lena

Trandansen, innan dansen...

Efter en släktfest i Trädet såg jag fram emot att få en stund vid Trandansen på vägen hem. Vi skulle ju ändå passera och dagen innan då vi kom denna väg, vid två-tiden, var det fullt med tranor. Nu kom vi halv elva och det var helt öde.

Jag stod i snålblåsten och blickade ut över "dansstället" och de enda som kommit dit var några sångsvanar, som ligger i det vattenfyllda diket. 

På avstånd fick jag syn på en flock bläsgäss. Men var är tranorna? 

Jag mindes plötsligt att jag sett ett gäng tranor längs vägen, ca 6 km innan vi kom fram till Trandansen. Vi åkte tillbaka och det gick turligt nog att "fulparkera" vid en grind, för detta var en inhägnad betesmark. 

Tranorna hade landat här för att göra sej fina inför den supé och dans som de skulle flyga över till lite senare. De badade av hjärtans lust och putsade fjädrarna för att bli så fina som möjligt efter en lång flygresa. 

I samma hage hade dessa köttdjur av blandade raser samlats för att äta lunchbuffé tillsammans.

Med 100-500 mm tele på kameran fick jag också in denna kyrka i sökaren då jag "tittade mej omkring". Det var inte så svårt att lista ut att det är Gudhems kyrka och ruinerna till höger måste vara det som är kvar av Gudhems kloster. 

Tranorna hade badat klart och då följer ju en hel del flaxande.

Men de här två gör något annat, skulle vi få lite dans i alla fall?...

Ett annat gäng bjöd på några prövande "moves".

Här en ganska snygg uppställning inför en dansuppvisning som jag är säker på att de skulle ha senare under eftermiddagen.

Några tranor vinglade iväg mot festplatsen...

Vi passerade Trandansen igen då vi återupptog hemresan och det kom en trana. Det var nog fler på ingång men vi beslutade oss för att köra hem, det skulle trots allt ta  drygt fyra timmar. 

Hälsningar Lena

Gässen anländer

Vårvädret är lite svajigt, som det brukar vara, men gässen är i alla fall på ingång. 

Jag avrundade veckan på ett av mina favoritställen, men det var kallt och vattnet fortfarande fruset. Jag fick dock några gäss i det sena eftermiddagsljuset. 

De kom in för landning och stannade nog mest för att äta och ta det lugnt ett par dagar.

Tre bläsgäss passerade på väg till något bättre.

Det här är ett viktigt vårtecken för mej, när gässen anländer. Jag saknar Björn och hans dokumentation av de olika arternas ankomst till hans trakter, som ju bara är något söder om mina egna. 

Gässen är definitivt på plats.

Men tyvärr hade de senaste dygnens kalla temperaturer lett till att det frusit närmast land och jag fick inte alls uppleva det sprudlande fågelliv som jag hoppats. 

På hemmaplan har "Mr Piggy" hittat upp på vår tomt och vänt upp och ner på en del där jag försökt få vilda blommor att etablera sej. Det ser bedrövligt ut och om vi inte bodde i ett villakvarter (dvs stadsplanerat område) skulle den här grisen vara små platta paket i frysen. Vi är inte de enda som fått påhälsning och vi får se vad våra grannar tycker att man ska göra efter ett möte nästa vecka. 

Hälsningar Lena

Ett väldigt coolt möte

Nu har jag gjort ett riktigt djupdyk i arkivet och hittat bilder från en resa till British Columbia 2010. Vi var i Barkley Sound, Vancouver Island och dök en vecka i oktober. Vattnet var grumligt i ytan men fantastiskt klart under 6 m och det var verkligen så här grönt. Det kallas också Smaragdhavet.

Den här bilden har jag visat förut i en blogg som handlade om hur denna "giant pacific octopus" (stillahavsbläckfisk) försökte tränga sej in i en lya där det redan bodde en väldigt stor havskattål. Den stora bläckfisken fick ge sej och blev helt enkelt bortjagad av den långa fisken med munnen full av huggtänder. 

https://www.fotosidan.se/blogs/logholm/blackfisk-i-narkamp-med-havskattal.htm 

När jag nu hittade hela bildserien från detta tillfälle testade jag att framkalla några till som jag tidigare inte gjort så mycket med. Bläckfisken simmade undan men vi följde efter och den visade sej snart vara ganska nyfiken.

Här har den börjat röra runt med tentaklerna och jag är väldigt nära. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheyezoom på 12 mm. Bläckfisken är riktigt stor...

...och tentaklerna har en fantastisk räckvidd. Jag hade ju inget att mäta med men de största exemplaren har armar som är 2,5 m långa och hela djuret kan väga 50 kg.

Oj, hur gör man nu?! Det kom långa armar med sugkoppar mot mej och på den tiden hade jag inte haft så många bläckfiskmöten. Det här var den första riktigt stora som ville undersöka mej och mina prylar. Jag visste att de har smaklökar i sugkopparna och undersöker genom att "smaka sej fram". De reagerar också på temperatur och jag hade hört hur stora bläckfiskar försökt simma iväg med kamerablixtar. Det kanske är bäst att backa lite...

Delar av denna bild är väldigt mörk men det beror på att blixtarna inte var vinklade för att belysa rakt in i kameran, vilket är där bläckfiskens tentakel nästan är. Den smakade av kamerahusets domeport. Spetsen på tentakeln är någonstans på mitt huvud. Om jag hade vetat det jag gör idag hade jag stannat upp och låtit den interagera mer, samt fortsatt ta bilder. Nu backade jag långsamt och höll hårt i min kamera.

Den följde med en bit men sedan släppte den taget och jag simmade upp lite i vattnet. Det är för övrigt tekniken att bli av med en närgången bläckfisk, för de vill ogärna lämna botten. Om jag inte minns helt fel började även vår dyktid lida mot sitt slut och vi behövde börja gå upp. Hela upplevelsen var helt magisk, vi hade ju även fått kampen mot ålen precis innan detta möte. En så här stor och kramgo stillahavsbläckfisk har vi aldrig haft nöjet att möta igen. 

Hälsningar Lena

Det här blir man också glad av

Killingarna hör hemma på mitt jobb och när SLU biblioteket utlyste en fototävling med temat "Mitt Ultuna" skickade jag in denna bild. Man blir glad av att stå och titta på dessa spralliga djur när de leker på taket till sitt sol/regnskydd i rasthagen. Kanske blev de som tittade på bilden också glada, för den fick mest röster och jag vann ett presentkort på en bokhandel i Uppsala. Jag fick också en utskrift av bilden som jag gav till vår djurvårdare som sköter om dessa pigga djur. 

Hälsningar Lena