The Great Ocean Road och en koala med modelltankar

Vi har nu hamnat i den Australiska delstaten Victoria där den största staden är Melbourne. Vi körde från Adelaide för några dagar sedan och följde kusten. Från Allansford till Torquay kör man en vägsträcka som kallas The Great Ocean Road. Den är ca 250 km men det går sakta och man ska låta det ta tid. Här finns mycket att se och man vill stanna ofta. Margareta C har bloggat om denna rutt tidigare så några kanske känner igen sej. Här kommer några smakprov. Den första kallas London bridge.

Den mest kända platsen är nog "Twelve Apostles", men det är inte tolv längre för väder och vatten har nött bort flera av formationerna. Vi kom dit på eftermiddagen och då såg det ut så här åt ena hållet...

...och så här åt andra hållet. Antar att den stora formation vi står på (med staket) också räknas och då blir det nog åtta. Naturligtvis var det förbjudet att köra drönare.

Vi gick i alla fall ner för alla trapporna till stranden. Vattentemperaturen var ca 18 grader och med de rejäla vågorna som rullade in var det ingen som badade, men man kunde ju gå på stranden och blöta fötterna (eller få väldigt mycket sand i skorna).

Det finns många olika formationer att stanna och titta på men de allra flesta verkar bara stanna vid de tolv apostlarna. Där stannar också alla bussar och dagsturer. Vi stannade på fler platser är jag visar här och då behövde man inte trängas med andra turister. Det här stället kallades Razorback. Vi övernattade i en liten stad som hette Port Campbell och bodde på ett motell som hade adressen 12 Great Ocean Road. Vi befann oss alltså i början av vägen, trots att det verkar som att de flesta kör i andra riktningen och avslutar sin resa här.

Vi fortsatte ganska tidigt nästa morgon och kunde inte låta bli att stanna för att se hur det såg ut vid apostlarna i morgonljuset. Det var också befriande folktomt.

Det var lite dis och dimma på morgonen.

Vi körde vidare längs B100, som vägen heter på kartan (och i Google maps). På en rastplats mötte vi den här sköna kookaburran. Rastplatser är otroligt bra för att spana på fåglar och man kan ofta komma nära. Den här satt på en soptunna och gjorde sedan en störtdykning mot en familj som satt och fikade.  Den här stora kungsfiskaren har ett helt underbart läte och man vill gärna skratta med dem när man hör det.

Från att ha kört längs havet hamnade vi nu i lummiga skogar av eucalyptus. Vi har kommit in i Cape Otway National Park och vi besökte bl a en fyr som jag hoppar över i detta inlägg. Nu letade vi efter ett av Australiens mest kända pungdjur,... efter känguru..

På en gren som i princip hängde ut över vägen satt den första koalan vi såg och som brukligt för koalor sov den som allra bäst vid lunchtid. Vi hittade några individer till och de sov också. Koalor tillbringar ca 18 av dygnets 24 timmar snusande uppe i träden. Det mesta av den vakna tiden går åt till att äta eucalyptusblad, en diet med lågt näringsinnehåll så de måste stoppa i sej en hel del.

Vi körde vidare mot en pytteliten ort som heter Kennett River (ett cafe, en rastplats och några hus). Här finns det en hel del koalor men det första vi hittade var en vacker kungspapegoja. Detta är en hanne, honan flög ner och landade på mej. Jag fick tyvärr inte till någon bild på det.

Det hade blivit lite senare på eftermiddagen och vi hittade ett par koalor som hade börjat ägna sej åt mat. Den här "kramgoa" nallen är inte på något sätt släkt med björnar utan är ett pungdjur. De är dock ungefär lika graciösa som björnar (kan väga upp till 15 kg) och man kan inte låta bli att förundras över att de klarar sej uppe i träden. De är långsamma i sina rörelser och ser ut att kunna trilla ner när som helst. 

De verkar dock ha bra grepp med både händer och fötter samt rejäla klor.

Det går ganska sakta och de mumsar på i godan ro. Den här verkade komma av sej lite då den blev fotograferad. Den satt dock högt upp och bilden är tagen med 400 mm så vi störde den inte, men den tittade ner på oss en stund.

" - Turister igen,....man kanske skulle skaffa sej en manager....modellarvode....kan man få det i mumsiga daggvåta löv? Jag måste fundera lite....."

Sent på eftermiddagen kom vi till Torquay där vi hade bokat ett Bed & Breakfastställe. Nu är vi ute vid kusten igen och här kan man se lite av vägen som på vissa ställen var väldigt slingrig. Det rullade in lite vågor och sambon hade planer på att surfa nästa morgon. Torquay är känt för sin surfing och stranden Bells Beach håller varje år en stor surftävling vid påsk.

Nästa morgon åkte vi till både nybörjarstränder och värstingställen som Bells beach, men det fanns ingen "surf". Våghöjden var enligt ett anslag utanför denna butik ca 1 fot. Inga surfade, dessutom regnade det. Vi stannade till vid ett shoppingmecka för surfare (för vi kunde inte checka in i Melbourne före 14:00). Det stora märket Rip Curl hade sitt ursprung här så vi tittade in där. Lägg märke till mannen med det platta paketet, det är inte en bokhylla från IKEA.

Gatan var kantad av kända märken som säljer friluftskläder, våtdräkter och prylar med anknytning till bad och surfning. När regnet öste ner hamnade vi i Patagonias butik. I den ganska exklusiva butiken fanns en sittgrupp i brunt skinn......där det låg en hund. Jag såg den inte först, men prydligt parkerad i en fåtölj låg en brun kelpie och tittade förstrött på regnet som piskade rutorna.

Den struntade högaktningsfullt i fotografen. Undrar om den inte har en egen manager?...

Vi körde vidare till Melbourne i spöregn. Vissa delar av Australien som inte har haft regn på 2 -3 år har visst fått en rejäl blöta under den senast veckan. Man måste ju glädjas med dem :-)

Hälsningar Lena

Hej Bob, här är den!

För några veckor sedan frågade Bob Bovin efter bilder på vombat. Här kommer de. Bilderna är tagna på Maria Island, en ö på Tasmaniens södra östkust. De är inte skygga direkt och absolut inga "actiondjur" som studsar iväg så fort man rör sej. Tvärtom verkar de se lite halvtaskigt och går rakt mot en om man sitter still. Men de ska kunna springa 40 km i timmen....det såg vi inte.

Vombater är pungdjur och blir ganska stora, ca 1 m långa och de kan väga 20-35 kg. De är växtätare och kan uppenbarligen leva på ganska torftigt bete för det fanns inte mycket att på backen på Maria Island. Det regnade dock när vi var där så det kanske kommer lite grönt till dem.

Det är inte så ofta som de tittar upp men jag fick i alla fall denna bild. Rätt goa, eller hur?

Hälsningar Lena 

Glimtar från regnskogen

Vi har kommit tillbaka från 7 intensiva dagar på en dykbåt och jag har förstås mängder med bilder från Stora barriärrevet, det kommer senare för jag har inte hunnit med att jobba med bilderna under resan. Vi avslutade vistelsen i Queensland med några dagar i Cairns med omnejd. Här finns det regnskog och en dag begav vi oss till ett område norrut som heter Cape Tribulation. Här var det inte rak väg och 12 mil i timmen som i Western Australia utan en bilresa på tolv mil visade sej ta nästan tre timmar (+ en färja). Vi trodde Google maps hade fel....men det stämde. Krokigt, smalt och backigt. Väldigt frodigt och växtligheten såg ibland ut att vilja invadera vägen

Regnskogen här är tät och korvig, ofta ganska "skräpig" för stora blad rasar ständigt ner och annat växer uppåt. Vi har lite tur för det är bara 32 grader varmt men med ca 80% luftfuktighet känns det ändå rätt svettigt när vi går till fots.

Det är blött och små krabbor håller till i en stor vattenpöl. Vi ser små ödlor och ibland är ljudet av vad vi antar är grodor nästan öronbedövande. Men vi lyckades inte få syn på en enda.

De stora gröna parasollerna skyddar effektiv från solens strålar och miljön under känns mest som ett tropiskt växthus där bevattningen står på hela tiden.

Vi ser en hel del spindlar och andra insekter men, lite otippat, är de få som är besvärande. Spindlarna sitter ju där dom sitter, men vi hade nog förväntat oss mer mygg och flugor, men de vållade inga problem. De (stora) roliga insekterna ovan är "peppermint stick insects" och de verkade upptagna med att göra fler. Vi gick till fots eller krypkörde med bilen och hela tiden spanade vi efter en stor fågel som ska finnas här....en jättestor 

Efter många timmar och när vi är på väg hem, skymtar vi något stort bland växtligheten. Det är Fredrik som ser den först. En kasuar. Trots att den kan bli två meter hög och väga över 60 kg är det en skygg fågel som är svårt att hitta. Det finns inte så många heller.....även om de förkommer en del i norra Australiens regnskogar så har vi nog tur som får se en. De är också kända för att ha lite dåligt humör.

Till slut öppnar sej en lagom stor glipa så jag kan få några bilder på den stora fågeln. Jag upptäcker då att den också har två ungar. Den ena kan man se i högra hörnet. Det är pappa kasuar som ruvar och sedan sköter om avkomman i åtta-nio månader. 

 Så här ser en av de små telningarna ut. Det är mörkt i skogen, ISO 2000 och just denna bild 1/100 s.

Det är en stöddig fågel med en stor hornplåt på huvudet som den kan försvara sej med, förutom den stora klon på en av de tre tårna som jag tyvärr inte fick med på någon bild.

Nu väntar betydligt kyligare breddgrader för nästa etapp på vår resa är Tasmaninen. Idag utlovades 16 grader på dagen och bara 8 till natten...Vattentemperaturen är 17 grader, vi är vana vid 28 minst.

Hej så länge,

Lena