Acceptera mörkret II

En ny kvällsövning då det fortfarande fanns lite snö och det dessutom var kallt. Det låg ett lager is på sjön i Knivsta som jag aldrig hade vågat sätta en fot på. Det var också väldigt mörkt, även om det var månljust.

Månens sken fick snön att gnistra och jag upplever faktiskt det som rätt störande. Jag har försökt dämpa det i efterbehandlingen. 

Det är lång slutartid och stativ när jag tagit dessa bilder, under förhållanden där jag känner mej som en fullständig novis. Även efterbehandlingen blir något nytt och ovant. Jag har valt att inte göra bilderna svartvita för jag vill att de ska ha en kall ton. 

Hälsningar Lena

Blåsmyg

Jag bläddrar i det senaste numret av Vår Fågelvärld, som nyligen damp ner i brevlådan. Den innehåller en lång artikel om blåsmygar. Jag fick uppleva dessa bedårande små fåglar redan under min första längre vistelse i Australien 1990-91. Då hade vi dem i trädgården på gården där jag jobbade. På den tiden hade jag ingen kamera som dög till att fota de små blå juvelerna.  

När vi gjorde vår resa i Australien december 2019 t o m februari 2020 mötte vi våra första blåsmygar i södra Western Australia, under en promenad i utkanten av Margaret River. Just denna bild har jag visat tidigare men den tål att visa igen. Det är en hanne av vad jag tror är rödvingad blåsmyg och visst kan man se att den påminner om vår gärdsmyg, men färgerna hos dessa hannar är ju något helt annat.  

De beter sej ungefär som våra gärdsmygar dvs man hittar dem nära eller på marken, alternativt i buskar och på ställen där det är mycket svårt att fånga dem på bild. Den här fina hannen satt dock i en buske precis vid stigen vi gick på. 

Här är den diskretare honan, men man kan se att stjärtfjädrarna är lätt blåskimrande. 

En till hona. Enligt artikeln i Vår Fågelvärld lever blåsmygarna tätt ihop i par hela livet, men de har också en hel del för sej utanför parrelationen. De bedriver kooperativ häckning och ett antal assistenter bistår det häckande paret. Det besynnerliga är att assistenterna är obesläktade med paret de hjälper. Dessutom kan det vara så att i en kull med ungar är inte hannen far till någon av dem.  

Det här är troligen en icke utfärgad hanne som agerar assistent i den familjegrupp vi stötte på. Det studsade runt ett antal gråbruna tufsiga fåglar i buskarna som rimligtvis borde vara ungar.

Här är ett par till varav den ena är samma ofullständigt färgade fågel. Både hannar och honor sjunger dessutom, hela året runt och vi kunde höra dem i buskarna. 

När vi kom till Tasmanien stötte vi på en annan art av blåsmyg. Det kan vara en vitbukig blåsmyg. De hoppade runt på marken och var en utmaning att få på bild.

Plötsligt hade jag en som hoppade runt mina fötter. Kanske en ung hanne för det fattas en del blå fjädrar på huvudet.

Det här är en fröken som hoppade runt på samma ställe. 

Avrundar med en tjocknäbbad grässmyg som vi hittade på en parkering i Monkey Mia, längre norrut längs västra kusten i Western Australia. Den här är något större än vår gärdsmyg och tydligen var den ett ganska eftertrakta kryss för fågelskådare. Många åker till Monkey Mia för delfinerna men det fanns också de som kom enbart för att leta efter denna grässmyg på parkeringsplatsen vid havet. 

Här sitter den i skuggan av en bil. Det var riktigt varmt denna dag.

Den är inte så praktfull som blåsmygarna med vacker ändå med sina vita strimmor i fjäderdräkten.

Hälsningar Lena
(som drömde sej tillbaka till solen och värmen)

Dagens Lucia tågade utan missöden

Denna dag sammanstrålade Ultuna studentkårs körer ULLA & UD till ett gemensamt Luciatåg. Halv tre kom de till vårt hus och tågade upp för trappan till andra våningen. 

De bjöd på klassiska julsånger och skapade en fin stämning som nådde alla plan i huset. De flesta som lyssnar står förstås på samma sida som jag gör. 

Från bottenplanet blir vyn annorlunda, men jag gick ner hit för att invänta luciatågets avslutning. 

Till rösterna av sankta Lucia tågade de ned för trappan, utan missöden, denna fredag den 13:de december.

Det blev dagens Luciatåg för min del.

Vid lunchtid hade veterinärstudenterna i årskurs tre haft sitt Luciatåg för alla oss i lärare och studenter i huset. Jag missade det men den här glada fen var kvar på eftermiddagen. Lägg märke till att hon har lussebulle- och pepparkaksörhängen. Det hade visst varit några klädda i vitt också för de hade lånat labbrockar på min institution. 

Ha en fin Lucia och tredje advent allihopa,

hälsningar Lena

Sen eftermiddag...

Klockan är bara strax före 16 på eftermiddagen men jag har "stämplat ut" tidigt och är på väg hem. Det är snö på marken, dimma på vissa ställen och molnen tornar upp sej. Julbelysning ger lite extra ljus på gården.

Solen har gått ner men det dröjer kvar lite ljus åt väster. 

Det är ju svårt att motstå de sista varma ljusstrimmorna mot den annars så kalla snötäckta marken. 

Jag står på en parkeringsficka och tittar ut mot vägen, ser de röda ljusen från alla bilar som är på väg hem. 

Det mörknar snabbt och jag testar några bilder på bilar på väg åt andra hållet dvs mot Uppsala. Här har jag dragit ner färgmättnaden ordentligt och bilden hade antagligen fungerat även i svartvitt, men jag ville att den skulle vara kall i färgtonen och konverterade den inte fullständigt. 

Jag blev så upptrissad av min fotosession vid vägen att jag valde att köra en helt annan väg (läs omväg) hem, förbi platser som jag ofta passerade på den tiden jag bodde i torpet. Det fanns fortfarande en gnutta ljus kvar på himlen och månen visade sej.

Jag hade 24-105 på kameran och kunde sålunda välja lite hur utsnittet skulle se ut. När jag tog denna bild var det riktigt mörkt, men ljuset på himlen och reflektionen i vattnet gav ändå ett fint resultat. Bilden är tagen med ISO 3200, bländare 5 och 1/20 s handhållet om någon är intresserad.

Hälsningar Lena

Julbaket avklarat

Jag tycker verkligen inte om att baka. Kladdiga degar som ska jäsa är inte min grej. Ett bak är dock ett måste inför julen, och det är inte pepparkakor eller lussebullar. Jag har precis klarat av årets bak av saffransdrömmar. Ljuvliga småkakor som smälter i munnen och har den där speciella smaken av hjorthornssalt, blandat med svenskt smör och saffran. 

En sats deg, två plåtar, 40 kakor. Precis lagom och de kommer att räcka över Lucia, jul och nyårshelgerna, om vi inte får oväntat många besök.

Jag tar fram min gamla fina kakburk som jag bara använder i juletid och när jag bakat saffransdrömmar. Nu står den på en hylla i skafferiet, där det är fritt fram att nalla en kaka när man har extra stort behov av en dröm.

Hälsningar Lena