Vinterbestyr, vintervyer och vinterljus längs Edsviken (Fortfarande med metallklumpen på kameran).

Nu har den kommit, den där tiden när bilar syns stående nos mot nos, när en av dem tappat kraften i vinterkylan. Jag minns den tiden när man parkerade ovanför en backe, med nosen mot nedförslutet, eller bar in batteriet för natten, för att kunna starta på morgonen. Nu räcker det med en hjälpsam medmänniska och en startkabel för att komma igång. Då kunde man behöva ett antal medmänniskor för att rulla igång en tjurig bil, när det saknades backe och man fick rulla på platten.

Det var på den tiden när det fanns kameror som inte var automatiska och elektroniska och krävde film, mankemang och och en massa galenskaper. Och som en reminiscens från den tiden bar jag på en metallklump runt halsen, fastsatt på min tämligen moderna kamera (om nu kameror är moderna i mer än ett halvår numera).  När jag såg motivet, var redan lagom avstånd inställt på objektivet, så utan autofokus lyfte jag kameran och tryckte av.

Det var också resultatet av ett medmänskligt samarbete, mannen som kom gående på gångvägen bredvid mig, och som jag inte såg, såg vad jag gjorde och duckade. Jag kollade på displayen och kunde ropa ett "Tack, det gick bra" till honom.

Sedan gick jag ner till strandkanten och letade kristaller.

För den som inte läst mitt förra blogginlägg, som detta är en fristående fortsättning på, kan jag förklara ovanstående metallkumps-snack. Jag var helt enkelt lite retro och hade ett manuellt objektiv på kameran.  Den extra lilla långsamhet det skänker mig,  förstärker på ett sätt den behagliga lodande strövarkänslan i promenaden.

När jag betraktar  en vy som denna kan jag se den i sökaren utan några störande indikationer.

Utan dessa får jag lita helt på vad jag ser och vet. Ibland är det skönt så.

Men visst är det så att jag i många situationer tar hjälp av den moderna tekniken, med glasögon och åldrande syn behöver jag det i fotograferandet. Som kontrast kan de då vara befriande med det långsamma fotograferandet.

En dag som denna (gårdagen) är ljuset nästan svartvitt, känns det som, och det verkar som att kameran också ser det så.

Eller beror färgerna helt enkelt på åt vilket håll man ser, för kameran ljuger väl aldrig?

Att gå nere vid stranden gör att min kamera verkar ha svårt att undvika vassens strån. Det är en gammal åkomma, som tydligen är smittsam, eftersom den drabbat alla kameror jag har, åtminstone under min digitala tid, som sammanfaller med min tid på Fotosidan.

Som tur  är finns det även annat än vass i strandkanten.

Måste man ha en stenålderskamera för ett sådant här motiv? Det dög i alla fall med ett 60-talsobjektiv och det är väl stenålder numera, för en del. Kanske passar de bättre vid de järnåldersgravar jag passerade på hemvägen. Nej, jag tittade inte på dem, jag läste bara på skylten, hade längtan hem till varmt fika efter den något kylslagna promenaden.

Och det här tjatet om nya och gamla objektiv?

Egentligen borde jag väl någon gång ta mig samman och fotografera samma motiv (i pluralis) med både ett nytt och ett gammalt objektiv, men det känns mer som något för tekniknördarna, något mer strukturerat än mitt planlösa flanerande, men vem vet, kanske någon dag känner för det och råkar ha ett extra objektiv med...

.