Varm augusti, fragment av ett vänligt hus, som tog väl hand om mig och en läsupplevelse

Som tur var hade jag kompakten med mig, så jag kunde fånga fragmenten, när jag väl tagit mig ur sängen.

Jag var på väg till Värmland, men hamnade i Uppsala, värmen  fångade mig på vägen och däckade mig.

Jag satt i skuggan under ett av äppelträden och läste James  Hiltons lilla roman  "Good By, Mr. Chips" (fast på svenska), som jag senast läste för kanske  40 år sedan. Jag gillade den då och jag gillade den nu. Den har stått i bokhyllan och väntat på sin  tur och nu hade jag den med som  lektyr för resan, men den blev alltså återhämtningslektyr istället. Jag anade inte hur passande den skulle vara när jag stoppade ner den i min lilla packning  - jag skulle ju bara vara borta två nätter.

Den gode Chips satt där på sin ålders höst och tänkte tillbaks på sitt långa liv som lärare på en engelsk internatskola och generationer av elever och minnen passerar revy. Nu har jag ju inte varit internatskolelärare, men jag är pensionär och kunde identifiera mig själv med  Chips' tillbakablickande, kanske är vi båda två nostalgiker.

Chips möter gamla elever som kommer på återbesök till skolan och även i det kan jag känna igen mig För inte så länge sedan, när jag var ute och flanerade, mötte jag ett par på trottoaren och plötsligt stannar de och tittar på mig:"Per Olof?"

"Nej,Jan-Olof" svarar jag, och så säger han sitt förnamn. "Stopp, säg inte mer" svarar jag och sakta dyker hans efternamn upp i mitt inre. Sedan upprepas proceduren med hans hustru, ty även hon är en gammal student, de har båda haft mig som  föreläsare. Det slutar med att vi konstaterar att senast vi sågs var 1981 i Hong-kong. Och senast förra veckan var det en man som kastade sig fram mot mig, omfamnade mig och grät, för att han var så glad att se mig. Också en f.d. student, men en av dem som kom från Mellanöstern med traumatiska erfarenheter och minnen i bagaget. 

Kriget, eller snarare krigen, är också något som passerar i mr Chips minnesrevy. Han lyckönskar  elever som för 50 år sedan skickades till Flandern för att aldrig komma tillbaka och senare står han i aulan och läser upp namnen på tidigare elever som dött i kriget.

På något sätt blir läsupplevelsen mycket starkare av att allt detta dyker upp i boken, samtidigt som det nu uppmärksammas  på många andra sätt. Dessutom var det  varm augusti där under  äppelträdet, precis som i Europa för 50 år sedan

.

.

2014-08-04 10:16   Margareta Cortés

Värmen som är nu kan däcka den bäste och även ändra på planer. Minnen under ett äppelträd är nog det man orkar med och aldrig har väl så många längtat efter regn och lite svalka.

Besvara

Svar från janolof 2014-08-05 13:39

Sitta under äppelträdet var skönt och lagom jobbigt

Svara

2014-08-04 16:50   alf109

Fint inlägg JO, och tack för boktipset. :)
-affe

Besvara

Svar från janolof 2014-08-05 13:38

Verkligen roligt att du uppskattar inlägget
Tack/J-O

Svara