Vägen dit
Alltså, innan jag kom till det jag redan bloggat om, måste jag ju komma dit (om det inte är så att jag alltid varit där, men det är föga troligt). Men man brukar ju ibland säga att det är vägen som är målet, eller mödan värd. Lite så var det kanske igår.
Jag tänkte kanske fel, eller så var jag oupplyst eller glömsk. Jag klev i alla fall av tunnelbanan här, jag och den nya telezoomen, för att se om vi passade i stan.
Några av stadens innevånare.
Någonstans här hade jag en lekkompis en gång tiden, men sedan dess har det gått mer än ett halvsekel. Usch vad länge sedan.
Och den stackars gamle bågspännaren, har fortfarande inte orkat spänna bågen!
Sedan tog det stopp (För mig i nutid).
Någon hade spänt ett snöre över min väg. Triatlon-jppo i stan. Det hade jag missat. Men här blev jag varse.
Med lite kvarvarande lokalkännedom trasslade jag mig vidare och såg andra lördagsnöjen..
Jag började ana att jag närmade mig målet.
Och där vimlade det av fotografer.