Ute i sagolandet?
När jag är ute och promenerar har jag ofta en kamera med mig.. Det är lättare att promenera då, även om den bara ligger i fickan, så där utifallatt. Utan kamera är promenaden förmodligen ett ärende och därigenom inte lika spontan. Tråkigare och träligare alltså.På något sätt har jag nog alltid varit en vandrare, en strövare, en flanör, observerande, fantiserande, långt innan en kamera kom med i leken.
Men finns kameran där, liten, lätt och smidig, i fickan eller runt halsen så blir det ju bilder tagna här och där, ibland med en idé bakom redan då ( som jag kanske, ofta troligen, glömt innan jag är hemma), men ibland får sin betydelse vid datorn när jag bloggar. Kan det vara ett Bohemiskt förhållningssätt?
Som den här bilden. Den är lite av en biprodukt av "jakten på den franska barnflickans cykelbacke" (se tidigare inlägg).
Jag såg trappan. Den är inte välbekant, för den här vägen tillhör inte mina normala strövmarker. Jag riktade kameran neråt eftersom trappan går neråt. Jag trodde inte på bilden, men gjorde pliktskyldigast en exponering. Det kostar ju inget och jag har lärt mig att när jag bloggar är det inte alltid de bilder som jag ser ute vid fotograferingen som passar i bloggen. Den här blev mycket riktigt över. Men den fick en chans till. Jag förstärkte färgerna i bilden och plötsligt såg jag ett sagolandskap. Skulle inte en Pippi Långstrump eller en Ronja kunna komma springande här? Eller varför inte snapphanar och Robin Hood?
Eftersom jag hittade "Ett litet hus vid skogens bryn" under samma kameraströvande får det bli en bild till. Den kan ju passa i sagotemat.
Tack/J-O