Upprepningens skönhet (eller vanans trygga lunk). En promenad innan jag skulle till Chicago.
I går alltså. Tredjedag jul. Tänkte att jag skulle ta en liten promenad i alla fall före kvällens begivenheter. Kylslaget var vädret och så många var det inte ute, utom de som skulle mellandagsrea-handla. Eller skulle någonstans. Eller ungdomarna som lät smällarna eka mellan höghusen. Inte helt folktomt alltså, men inte direkt några mellandagsspatserande.
Ljus och mörker mötte jag.
Lätt snörvlande i den kyliga luften gick jag den vanliga vägen ut i världen. Det blir lätt så, med kameran på magen. Det är rakt fram, hemifrån räknat, som motiven oftast finns. Åt höger eller vänster känns inte lika lockande att gå. Vägen till motiven är längre. Alltså blir det samma hus som vanligt jag passerar först, när jag strövar ut i världen och motiven blir de samma.
Lyckligtvis varierar ljuset och den här gången kom jag ut i rätt stund. Något senare och ljuset hade varit borta, något tidigare och jag hade missat prakten. Och bilderna.
Men ibland händer något nytt. Förhoppningsvis. Som här. En silhuett vandrar upp till höger i gräsets halkiga snö, ingen normal gångväg. Men i går ett nytt motiv.
Min vana trogen fortsatte jag dock rakt fram. Invant och bekvämt när man inte är ute efter nya äventyr och upplevelser. Men även där kan något nytt dyka upp. Så här hade jag inte sett ljuset förut. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall.
Men jag har tagit många bilder här (och passerat här många, många fler gånger)
Igår dök också en nymåne upp
Den kan ju få antyda att vi närmar os slutet på inlägget.
Men Chicago då? Dit skulle jag nästa gång jag gick den här vägen, men då tog jag tåget in till stan och Stadsteatern.
Näst sista bilden med det låga ljuset på höghuset är jättefin!
God fortsättning!