Tänk att ett litet enkelt bankbesök ska behöva ta drygt fem timmar. Det gjorde det för mig idag
Jag hade samlat på mig en rad papperslappar hemma, som jag behövde gå till banken med, så jag gick dit idag, för att förvandla dem till pengar. tålmodigt stod han där, bankkillen, och knappade in alla siffror utan att klaga. Det var nästan så att han beklagade att jag fick vänta så länge. Men jag får ju skylla mig själv när jag kom dit med så många siffror. Förhoppningsvis var det sista gången. Pensionspengarna trillar in från så många håll, jag måste ha haft ett spretigt arbetsliv.
När jag var färdig med banken gick jag förbi det Lokala Fiket för att få lite i magen efter den påfrestande starten på dagen, och när jag lagom stärkt mig kom Någon och satte sig vid bordet, så jag blev kvar vid bordet medan han stärkte sig och jag stärkte mig lite till, och vi pratade förstås. Och sedan kom Någon2 och stärkte sig och när hon pratat kom Någon3 och proceduren upprepade sig.
När slutligen någon6 kom, reste jag mig och gick. Jag skulle ju gå och handla lite frukostmat också.
När jag kommer in i Centrumbyggnaden ser jag någon som står där och hänger och han ser bekant ut, men åldrad. Jag har sett honom stå där och vingla förut , men först idag känner jag igen honom, en gammal vän och arbetskamrat som jag känt sedan 70-talet. Två hjärnblödningar hade fördunklat hans tidigare skarpa hjärna, men vi satt länge och pratade om nu och då.
Så småningom bröt vi upp, jag kunde handla frukostmat och gå hem. Bankbesöket var över.
För att betona tidens betydelse visar jag en gammal bild med två ur.
Gun-Inger
Ha det gott i vårt nu! /Thomas