Som jag tänkte och hur det blev -- dagens bilder

Plötsligt ryckte det i fototarmen, eller var det längtan efter rörelse som drev ut mig i det sista septemberljuset för i år. När jag kom ut såg jag molnen och ljuset och trodde  att det var det jag skulle fotografera. Inte bara trodde, jag var övertygad och jag hade bestämt mig.

 Sånt här trodde jag det skulle bli. Men jag tycker oftast att himlar, moln och ljusfenomen kräver  mer än bara det som  finns  däruppe, för att det ska bli en bild, så jag gick för att leta efter detta komplement  till det däruppe,  det som saknades.

I stället såg jag något därnere och min uppmärksamhet och mitt intresse bytte snabbt inriktning. Expressionen blev snabbt till impressioner. Jag ska fotografera höstens färger!

Inte gråbleka höstfenomen utan ett färgstarkt bejakande av höstens skönhet. Det ska det bli.

Jag hade ju zoomen på kameran, ett nästan bortglömt hjälpmedel, eftersom jag en lång tid bara kört med  fasta brännvidder, inte som någon sorts snobbism utan för att det har passat mig, roat mig och känts rätt. Nu kändes det i stället helt rätt att ha variabel brännvidd på kameran. Dessutom är jag ju lite nyfiken  på vad den kan prestera. Jag har haft den i flera år, den följde med min första m4/3-kamera, men jag har knappt använt den.

Skärpedjups-lek som en del av komponerandet är något som roar mig ibland.

Här för att låta det ännu ganska gröna kontrastera  mot det bara antydda, lite suddiga höst-brunröda.

Här blev det väl bara en variant på samma tänkande. Möjligen kan man ju säga att det tillkom en komponent till, bebyggelsen, som fick bli lagom (?) underexponerat suddig i bakgrunden.

När jag väl fått syn på huset under tillblivande, var jag nästan tillbaks där jag började, det där uppe med det därnere som ett komplement, fast förstås på ett helt annat sätt. Men det var ju också det som var tanken från början, att det skulle vara  olika komplement, innan jag raskt ballade ur.

Ensam på taket?

En buske tog snabbt ner mig på jorden igen.

Höstfärger var det som lockade, och det mörka i mitten som ett fokus i bilden, inget annat.

Borta vid Häggvik anade jag något gult som rörde sig, en liten prick, så jag ställde in kameran och gjorde mig redo.

Det blev en bild. En oväntad bild på grund av en oväntad tillfällighet. Som det blev!

Väl uppe på bron vände jag mig mot ljuset igen och utnyttjade kontrasterna, placerade lyktan i ljuset och exponerade  snålt.

Det var sådana här bilder jag trodde det skulle bli...

Jag tyckte ljuset föll fint.

Det blev en variant i färg också. Precis som det var, men möjligen aningen  färgstarkare.

Som jag upplevde det ...

Vad kan jag lära  mig av detta? Att inte ha några förutfattade meningar när jag går ut för att fotografera, och bara ta emot det som dyker upp. Det är  då det blir som bäst och ofta som roligast, och resultatet därefter. Att pressa mig  till att plåta, brukar aldrig bli så lyckat.

Det är heller aldrig fel att ha ljuset på sin sida...

.

2013-10-01 00:36   Dubbelolle

Flera riktigt fina bilder idag, å dina funderingar är kluriga också, ha det fint, LO

Besvara

Svar från janolof 2013-10-01 10:10

Hösten kanske är en bra tid för att vara klurig ...

Svara

2013-10-01 09:07   DanneWest

Ja lite klurigt och fint i vardagen!

Besvara

Svar från janolof 2013-10-01 10:12

Det är ju egentligen det jag gillar bäst...
... när det lyckas.

Svara

2013-10-01 09:47   Annelie Worgard

Gillar som jag sagt förut att liasom få följa med lite på dina promenader.
Busken du fotograferat retar mina ögon speciellt eftersom jag själv går runt i trädgården och ser något slags 3d mönster i bladen nu när de skiftar färg. Fast mina försök att fånga det har renderat noll och intet än så länge.
Din bild däremot närmar sig känslan jag är ute efter, känslan av att man kan ta på formerna samtidigt som alla delar är separerade från varandra.Slutar här för annars blir jag f_ö_r konstig ;)

Angående sista delen:
Jag inser mer och mer att min hjärna eller mina sinnen , hur man nu vill beskriva det, mår bäst
av att operera i stunden när det kommer till fotograferandet. Som du säger så bra:ta emot det som bjuds.
En vän till mig, tillika konstnär berättade att en del av hennes konstnärsvänner tänkte sig att varje tom canvas redan har sin bild inpräntad. Det är "bara" för människan att upptäcka vad det är. I detta tänk ligger ett sätt att hantera rädslan och de inlästa kraven för den vita tomma ytan och istället locka till nyfikenhet och lust.
Det tog jag till mig direkt och många gånger så tänker jag så att de bilder som vill kommer att hoppa in i min kamera och de bilder just jag skall ta, kommer att tas.
Tror det är viktigt för var och en att lära sig hur ens egna sinnen/hjärna vill ha det och det finns förmodligen lika många sätt som fotograferande människor.


Tack för att du startade min hjärna med givande tankar denna morgon!

Besvara

Svar från janolof 2013-10-01 10:09

Det här ska jag läsa flera gånger för här står mycket, och mycket som angår mig...

... något av det att bilden redan finns där, men det gäller bara att upptäcka den, inom eller utom mig...

...och att ge den tid att bli upptäckt...

...inte att bli skapad eller konstruerad eller framtänkt...

Svara