Sol, cyklar och kastanjer
en å, en gata och så Uppsala
Jag befann mig i Uppsala och strosade vidare efter en glasspaus i det sommarlika vårvädret, med en sol som värmde lagom.
Att det finns en orimlig mängd cyklar i Uppsala är väl ingen hemlighet, och här snubblade jag på dem invid Fyrisån, under de blommande kastanjernas djupa skugga. Det var väl först ljuset som fångade mig, ljussättningen var punktvis dramatisk och jag gick fram och tog en bild (men den finns inte med här). Sakta (ja, det tog väl ett antal sekunder) växte sedan idén fram i mitt fotosinne: cyklar, en å och kastanjer skulle det bli, och så människor som en sidohistoria.
Hur ska jag nu se på den här bilden. Som jag konstaterat flera gånger är jag nog i grunden landskapsfotograf, inte så att det sitter i generna, men väl i mitt undermedvetna seende och beteende, en landskapsfotograf som försöker fånga staden i sina bilder. Det rena landskapsfotograferandet känns inte lika spännande längre och långsamt transformeras bildsynen..
Några steg framåt och en vridning på kameran så fångar jag in scenen framför bion. Dessutom har jag tur, en röd bil tittar fram vid Norrlands Nation (är det väl?).
Ljuset på framhjulet var det som fick mig att ställa mig här, och kameran vinklade jag så att några kastanjeblommor kom med. Resten följde med på köpet så att säga. Ja, ån skulle vara med också!
Måste man köra med massverkan för att få med cyklarna i bilden? Genom att vända på scenen kunde jag köra med cykel-minimalism och få med mer av biografscenen plus lite mer gata.
Ån och kastanjerna då? Kastanjerna är det inget snack om, gatan är ju prickig av alla droppade blomblad. Ån är det sämre med. Med lokalkännedom kan man ana att den finns bakom fotografen, mer är det inte.
Då får jag väl vända på mig!
Det ser ut att vara soligt och skönt på andra sidan. Jag exponerade efter ljuset därborta, men såg till att det blev tillräckligt med teckning i det mörka på hitsidan för att kunna urskilja cykelkonturerna. Ån finns med och den kan även skymtas i bildens vänsterkant.
Det ska väl vara en slutbild också...
Blicken drogs till allt det röda. Jag tänkte först försöka fånga det på lite längre håll, men när ungdomarna passerade insåg jag att det bara var att följa efter och hoppas att de skulle gå på rätt sida om trädet, och de gjorde de, så då var bilden klar.
Vilken av bilderna som är bäst? Det vägrar jag att fundera på. De hör ihop.
En för alla, alla för en!
Måste jag då skriva så mycket?
Eftersom ordet reflektioner finns i rubriken indikerar jag väl att jag tycker att reflektioner och eftertanke är viktigt, och tankarna blir tydligare om jag skriver ner dem, då måste jag formulera dem explicit och de blir inte bara ofullgångna fragment i hjärnan. Jag blir helt enkelt en medvetnare fotograf, mer medveten om vad jag egentligen gör.
Dessutom är det lika roligt att skriva som att fotografera!
Jag brukar säga att målet för mitt fotograferande är inte att åstadkomma bra bilder -- det är en sidoeffekt (i tursamma fall :-)) -- utan målet är att utveckla mitt bildsinne.
Ha det gott! /Thomas
Hoppas det blir en annan gång, någonstans! Alltid roligt att ses.
Å du, fortsätt reflektera, skriva och fota. :-)))
Ha de' bäst//Kurre