Släden hamnade i diket och hästen följde med.
Det var på den tiden som automobiler var sällsynta, transporter sköttes med hästar och vintrarna var rejäla. Hemma i statarlängan satt mor Mia med kokt potatis men ingen make. Ute yrde snön. Hon hade precis som vanligt satt på potatisen när han passerade det stora trädet längs vägen, så den skulle bli lagom färdigkokt tills han var hemma.
Men inte den här gången. Både kusk och häst kände vägen väl. Och de kände varandra väl. Och kusken var en riktig hästkarl. Något måste ha hänt längs sista biten, hem från trädet. För inte kunde hon väl ha tagit miste? Det hade aldrig hänt förut. Visst hade hon sett i sitt inre, att han hade passerat.
Hon väntade lite till, sedan gick hon och knackade på i grannlägenheten, där förmannen bodde: "Det har hänt Ville något, ni måste ut och leta!"
"Säger mor Mia så, så är det så", svarade han och gick och trummade ihop några gubbar som gav sig ut med spadar i ruskvädret. Han visste av erfarenhet att när hon såg något stämde det.
Det var inte så här ljust och upplyst i mörkret på den tiden, så det var säkert mörkt därute.
En bit bort längs vägen hittade karlarna både häst, släde och gubbe. I mörkret hade hästen trampat fel, så att släden välte ner i diket och Ville hamnade under den lastade släden. Hästen låg på sidan, satt fast i skaklarna och kunde inte resa sig.
När gubbarna kom dit kunde de få loss hästen, hjälpa den upp och lyfta på släden, så gubben kom loss.
Mor Mia var min mormor. Maria hette hon egentligen. Hon blev med tiden blind och har aldrig sett mig, bara hållit i mig och känt på mig med händerna.
Ville hette egentligen Vilhelm och var min morfar, men honom har jag inga minnen av. Han var betydligt äldre än mormor och dog när jag var liten. Han var lång för sin tid och när han exercerade beväring på 1870-talet fick han hålla fanan när konungen inspekterade regementet.
Rått bra med mobiltelefoner i alla fall....
Dertil et fint vinterbillede J-O.
Hilsen fra Danmark.