Ska det vara färg, så ska det vara färg
Färg i motsats till svartvit, eller kanske färg i motsats till bleka färger. Det handlar inte om någon väl genomtänkt tanke kring hur jag ska fotografera eller bör fotografera eller faktiskt fotograferar, eftersom fotandet, likt bloggandet, i mycket handlar om stundens ingivelse.
Det här paret kom gående förbi mig där jag lodade fram De skrattade av glädje så de nästan vek sig dubbla och det smittade av sig till mig, så vi skrattade alla tre tillsammans. Varför vet jag inte, det handlade bara om genuin glädje.
Bilden är bra även i svartvit, men färgen behövdes för att det skulle kännas rätt, speciellt färgen på hundarna och det rödorange taket i fjärran.
De här bilderna kommer från samma promenad som förra blogginlägget som var helt svartvitt. Då kan det ju verka som en motsägelse nu med den här färgstarkheten , men vadå, båda sidorna finns ju inom mig och de måste få komma till uttryck, så stegvis smyger sig färgen också in i bilderna.
Här på granngården var färgerna redan parkerade och i bakgrunden syns en röd liten stuga. Det är bara gräset som inte hunnit med i färg-racet.
.
Blått och gult om jag såg det. Och ett hus som gömmer sig i murrigheten.
I det svartvita inlägget fick jag stå här och vänta på att komma över gatan. Här hade jag kommit över och allt var gult i mina ögon.
Nu var jag inne på det färgstarka spåret, som grundlades i kameran under promenaden och fullbordades i Lightroom när jag kommit hem. Ett samspel alltså.
Sedan behövs det ju lite komposition också och då få man göra vad man kan, så gott det går. Här använde jag lillkameran som inte medger någon noggrann sådan , men det är faktiskt rätt skönt det också, att köra mest med känslan. Ibland går det åt skogen, men det är ingen större förlust. Man slösar ju inte längre på film.
Här var det ju inget snack om att det det inte fanns färger. Bara att tacka och ta emot.
Men vadå Ska man parkera i häcken?
Hälsningar Lena