Så här långt hemifrån hade jag aldrig varit förut
Vi åkte så långt spåren gick...
...och hamnade i Narvik.
Jag var inte särskilt berest på den tiden, utanför Sveriges gränser, några resor till de sydligare delarna av Norge och en dag i Köpenhamn, det var allt, och så här långt hemifrån hade jag aldrig varit tidigare.
Det skulle dröja ända till det år jag fyllde 30 innan jag skaffade pass första gången, men då hade jag redan hunnit med Island, Grönland, Färöarna och Spetsbergen, som ju inte krävde något pass för en svensk. Det räckte med att ha med postsparbanksboken, så kunde man gå in på posten i minsta liten håla och ta ut pengar.
.
Jag vet inte om jag var fascinerad av de här stora komplexen i malmhamnen eller om de bara var enkla att fotografera. Fotat har jag ju i alla fall.
.
En kiosk blev det också. Kanske köpte vi Eukament där.
"Har dere ikke Eukament i Sverige, Vordan klarer de dem då?" som mannen i kiosken i Hamar en gång sa.
.
Staden och fjället.
.
Dags för hemresa...
.
Fotografen, men nu utan mörka glasögon och finhackad lök i ögonen. Nästa dag var vi hemma i Stockholm.
Det är nu drygt 40 år sedan jag tog de här bilderna. Om jag tänker mig lika långt tillbaks i tiden från när jag tog bilderna hamnar jag på år 1929. Tidsperspektiven hissnar om man gör en sådan jämförelse. Hur betraktade jag då bilder från 1929, och hur betraktar vi idag dessa bilder?
.
Ha en bra dag!
/J-O
Tack.
/J-O
Tur att du inte tog bilderna med en digitalkamera;)
/Stephan
Tack för dina ord!