Regn, regn och... ...mera regn
paraplyerna runt Slussen
på väg mot en blöt gammal stad
Paraplyet har torkat, regnjackan likaså, det har blixtrat och dundrat i natt och världen är blöt. Frukosten är avklarad men morgontidningen har inte kommit, ändå är det bara en kilometer, eller två, till tryckeriet.
Igår var paraplyerna på vandring efter mitt besök hos Bella Pictura, och jag passade på att fånga några av dem.
Det har redan regnat lite och gatorna blänker och här går ett paraply som är redo för fortsättningen.
Det började strila igen.
Är man sams kan man vara två under ett paraply. Det hjälper visst att gå i takt. Har man slut på luften kan man fylla på ny.
Österut regnade det rejält.
Paraplyer på parad.
För säkerhets skull kan man använda paraply under tak...
Färgerna lyser upp lite i Slussen-sunket.
Som sagt, är man sams räcker ett paraply.
Men hur var det med takten? Vänster fot samtidigt!
Nu regnar det rejält. Jag har paraply. Och kameran i den andra handen.
Har man inget paraply skyndar man sig. Jag funderade på om jag också skulle skynda mig in och ta tunnelbanan hemåt, men förnuftet (eller nyfikenheten) tog överhanden. Hur kan det se ut på Västerlånggatan, turiststråket genom gamla stan, i det här vädret?
Så här såg det ut vid Västerlånggatan 77.
Förhållandevis välklädda får man väl säga. Undrar var jag har min sydväst?
Mer från Västerlånggatan följer i nästa avsnitt. I en blogg nära dig.
Fotat med lille Olympus PEN, som var ute i riktigt regn för första gången.
Han överlevde. Han hade normal-zoom på sig.
Tack /J-O
Undrar om det är regn i Norrköping...återvänder dit ikväll...
MVh Lena
En massa bra!//Kurre
Ha de' du me' /J-O
Men även sista bilden från Slussen är förbluffande varm i tonen. Så man kan fundera lite över kamerans tolkning av vitbalansen också. Knepigt det där, eftersom de varma tonerna är trevliga att titta på, även om de kanske inte är riktigt autentiska.
Det där måste jag förstås instämma i. Men samtidigt finns ju frågan hur mycket fotografen själv tar intryck av kamerans tolkning. Om något sådant nu förekommer, men det tror jag. På analogtiden valde många fotografer film med hänsyn till hur de ville se motivets färger. Speciellt minns jag hur poppis Kodachrome var, som i mina ögon förstärkte färger och kontrast och ofta skapade ett lätt karamelligt intryck. Många yrkesfotografer föredrog Ektachrome, som var lite mer återhållen i färgåtergivningen.
I detta speciella fall får man väll byta ut ordet "fotografen" mot "J-O Åkerlund" och fundera över hur du själv tolkar färgåtergivningsfrågan, om det är medvetna val som ligger bakom i varje bild, om du rätt och slätt gillar kamerans färgtolkning eller lägger till /drar ifrån i efterbehandlingen etc. Men det är kanske lite för närgånget frågat :-)
Varje bild får sin individuella behandling (även om likartade bilder kan få likartad behandling).
(Nästan) ingen bild kommer direkt ur kameran.
På samma sätt som varje film har sin karaktär behöver varje bild sin karaktär, och inte bara det digitalt slätstrukna som sensorn ger, och jag föredrar att göra det efteråt, och inte genom inställningar (men givetvis finns det undantag där med).
Detta är ju en del av det som gör fotograferingen rolig, precis som ordval och formulering gör skrivandet roligt, och när det är som bäst samverkar de till något bra när man bloggar.