Räcker det inte med att man hittar ett motiv, måste man befolka det också...

Jag gillar att fånga miljöer, må det så vara naturens former eller urbana skapelser. Vissa platser tilltalar uppenbarligen mina ögon och jag lockas att försöka fånga dem med min kamera. Det här med stadsmiljöer är förhållandevis nytt för mig, medan skog, berg och vatten länge har funnits med i bilden. Jag fotograferar ju helst utan att tänka så mycket, och har sällan något mål, annat än att ha roligt medan jag fotograferar. Lyckas jag hyfsat kan det bli trevligt efteråt också. Ibland blir det besvikelse, men då gäller det att vända den till eftertanke och inte bara slänga kameran i väggen.

De urbana miljöerna innehåller ju människor också, om man har tur eller otur, beroende på hur man ser på motivet. I skogen dräller  det inte av folk, motiven är ganska statiska som jag betraktar dem, men i staden är de oftast i vägen.

Eller...

De här tankarna, i alla fall den i rubriken, började nog i lördags efter fotofikat, när jag gick därifrån. Som jag brukar tog jag en sväng med kameran efteråt, men den här gången blev den kort. Det var något med ljuset som inte passade mig, eller så var jag bra lite småtrött.

Jag brukar ta en bild i ovanstående trappa när jag passerar där och jag gjorde det i lördags också, men det är också där tveksamheten börjar infinna sig när jag (fotografiskt) inte vet hur jag ska hantera den. Jag tänker då på den lilla trappan vid kanten, inte den stora monumentala, den  går ju att behandla som ett landskapsobjekt.

Jag såg den stora svarta klumpen där nere och beslöt att inkludera den i bilden och inte bara som en ful klump i bakgrunden.

Någonstans här dök väl det där med att befolka bilderna  också upp, inte så konkret som en formulerad tanke, men som en känsla. Det var inte så att jag fotograferade människorna, utan snarare just det att de befolkade bilden. Ska jag fotografera människorna måste jag gå närmare och få kontakt med dem.

Det är i och för sig ingen nyhet och det var inte det som var insikten, för just då ville jag inte fotografera människor  utan fånga in och  avbilda miljön, helheten.

En blå yngling beger sig in i mörkret, en dam svänger runt hörnet, en mörk öppning finns däremellan, och i förgrunden urbana objekt.

Jag vände mig då in mot tunneln för att se hur mörk den var, och såg då den moderna stationsmiljön, under betongen i stället för det gamla fina stationshuset.

Men så tänkte jag inte när jag stod där, det är en efterkonstruktion. Jag såg ljuset, den samlade klungan kring automaten och en rörligare sidobild till höger, och så kändes det bra och jag tryckte på avtryckaren.

Plötsligt såg jag solfläckarna i den högra delen av tunneln.

Men det är ju inte fläckarna som gör bilden, det är människorna. Men de är hela tiden bara staffage, figurer som befolkar bilden, de blir inte till individer (även om det är på vippen här).

Rulltrappan var lite fin i solljuset. Åtminstone något med stil i den brutala betongarkitekturen.

Men bilden då?

Hade den inte varit befolkad hade den varit tråkig, men det är ju tanten i rött som gör bilden. I svartvitt dör den totalt.

Lördag och snart går tåget till Stockholm.

Välbefolkad bild. En liten studie i ungdomligt mode. Biljettautomater. Något händer i bakgrunden. Det är ljust och ungdomarna förväntansfulla.

Sedan sökte jag mig upp i dagsljuset och begav mig hemåt.

En dam med cykel. Har hon just kommit och parkerar cykeln, eller har hon just kommit och hämtar sin cykel? Vi lever i ovisshet.

Det här är ett motivområde som jag ännu inte vet hur jag ska förhålla mig till, och därför kan det var nyttigt att stanna upp och reflektera lite. Jag vet också av erfarenhet att reflektionerna tvingas bli tydligare om man skriver ner dem så att de ska kunna bli uppfattbara för andra. Även om ingen bryr sig, har det ändå gjort saker och ting klarare för mig själv.

Nu var alla bilderna i färg. Det var en tanke med det, för jag tänker nog göra ett svartvitt inlägg också, kanske inte med samma bilder, men med svartvita bilder från samma tillfälle. Kan man tänka i både färg och svartvitt vid samma tillfälle, eller spelar det ingen roll i den digitala eran. En gång i tiden gick jag ibland omkring med två kameror, en med dia, en med svartvitt. Nu har livet blivit  enklare.

Bilderna är tagna med en Olympus Ep-1 med  17 mm (ekv 34 mm) och optisk sökare.

2013-05-06 11:55   Wolfgang

När man fotograferar människor i en miljö så tar de hela uppmärksamheten, men ibland vill man bara ha miljön, arkitekturen eller linjerna och skuggorna, och då stör människorna i bilden.
Ansel Adams som aldrig hade någon människa i sina landskapsbilder sa en gång att det finns i alla fall två människor med, nämligen fotografen och den som tittar på bilden :-)

Besvara

Svar från janolof 2013-05-06 12:06

Tack för din kommentar, den gav en pusselbit.
Tänk om man både vill ha miljön och människorna, men människor som inte stör, eller någon sorts kombination?
Människolösa landskap har jag fotografera många, men jag tror att jag håller på att föra in mer människor i bilderna, men på mitt sätt (som jag inte vet vad det är)

Svara

Wolfgang 2013-05-06 13:59

Människor stör inte om man vill visa dem i en storleksrelation. Till exempel människor på en bergstopp eller vid ett högt vattenfall. Det finns som sagt alla sorters motiv.

Svara

Svar från janolof 2013-05-06 14:26

Människan kan ju också ha en bildmässig funktion, en del av det man vill uttrycka, och inte bara vara en måttstock. Reducerar man människan till enbart det blir det mer av dokumentära bilder. Är människan där för att visa hur liten hon är, eller för att visa hur högt något är, kan ju ändra essensen i bilden, även om skillnaden kan vara hårfin.

Svara

2013-05-06 13:58   KennethMeijer

Kollar man in bilder som vinner olika typer av fototävlingar så skall det finnas med någon människa för att komma ifråga. Själv sysslar jag med landskaps- och naturfoto och undviker att ha med människor i bild. Jag känner mig mest bekväm på så sätt.

Besvara

Wolfgang 2013-05-06 14:04

Samma här! Fjällfotografen Åsa Kullin har sagt någon gång i en TV-interview att hon inte vill ha människor med i sina bilder, eftersom människor i allmänhet inte lever med naturen utan förstör den och därför borde de inte få plats i naturbilder.

Svara

Svar från janolof 2013-05-06 14:19

Nu är jag inte intresserad av fototävlingar, jag tycker inte att fotografering är en sport, så jag föredrar att ha människor i bilden där jag tycker det är bildmässigt motiverat, oavsett om det är stads- eller naturlandskap.

Svara

2013-05-06 15:20   Gunnvor Klockars Sebbfolk

Trevligt inlägg. Jag känner igen funderingarna. Ofta blir det så att jag velar där jag står i stadsmiljön och har hittat ett intressant motiv. Jag tar flera bilder både med och utan människor. och sen blir det i datorn som urvalet sker. Då ser jag lättare vilka som blev "bra" och inte. Det är ju så betydelsefullt var i bilden människorna hamnar, eftersom de blir aktörer i bilden, som på en teaterscen.

Besvara

Svar från janolof 2013-05-06 17:01

Liknelsen med en teaterscen gillar jag, men man kan ju tyvärr inte regissera skådespelarna, man får försöka hitta ögonblicken.

Svara