På den tiden var friidrott en lek,
men nu växer det igen
mitt ibland hus och villor

Kråkparken. En gång centrum för det lekande som inte skedde i gungparken, lite mer i skymundan så länge det var löv på buskar och träd, inte minst mörka augustikvällar. Det fanns ingen belysning härinne. De som tjyvrökte syntes inte.

Men det var också centrum för det lokala friidrottandet. Åtminstone lekte vi friidrott här. Det fanns en sandlåda där som fylldes av kommunen varje år. Ramen var lös, inte fäst i marken, och gick att lyfta av och vips kunde man hoppa längdhopp. Det var nog så det började, men sedan blev det mer.

Här låg sandlådan. Eller rättare sagt sandhögen/hoppgropen. Själva lådan var utlyft i skogen intill, när inte parkarbetarna varit där och förstört och lagt tillbaks den.

Idag verkar inte parken nyttjad, marken ser inte trampad ut, jag fick tränga mig in genom buskage för att komma in och gräset är på invasionshumör. Två jordfasta soffor är allt som tyder på att det är en park. Sofforna på min tid var två, gröna och flyttbara.

Nu sitter jag på den ena soffan och tittar på den andra. Genom buskarna skymtar det gula hyreshus där vi bodde, ett av tre hyreshus insprängda bland de fina villorna i villastaden. Jag hade alltså nära hit, genom hålet i staketet och genom buskarna bara.

För att kunna hoppa längdhopp behöver man ansats. Här ser ni ansatsbanan. Det var en välskött parkgång, med raka ansade kanter. Trädet till höger var lättklättrat och kunde fylla en funktion i lekandet. Sjörövarskepp behöver ju utkik till exempel. Eller var det Hornblower?

Om ni förstorar bilden kan ni ana gungorna i gungparken på andra sidan gatan. Där fanns (och finns) en stor rejäl sandlåda och fyra gungor, så somligt är sig likt, även om det är ny gungställning och sandlådan har flyttat. Det går nog fortfarande att leka kurragömma där.

Men nu var det friidrott det handlade om och friidrott är ju inte bara längdhopp (eller tresteg). Löpning är ju faktiskt också viktigt. Men vi hade ju ett helt stadion med löparbana runt om, inte oval visserligen men en rektangel, med två långsidor som det ska vara, men kortsidor istället för kurvor. Plus då tvära, vinkelräta hörn.

Så här ser halva ena långsidan ut idag. Snart är det väl terrängbana.

Ännu värre är det på kortsidan. Naturen tar tillbaks domäner från människan.

Bilden är tagen från en av 90-graderskurvorna. Här brukade startern stå när vi sprang 100 m, så att både löparen vid starten och tidtagaren borta vid målet kunde se honom. Det fanns nämligen ingen raka som var så lång.

Den andra kortsidan och bortre långsidan (bortre långsida måste vi ju ha, de hade dom ju på Stadion där Dan Waern och grabbarna sprang) gick på asfalt, dvs gatlopp. Speciellt hörnet där livsmedelsaffären låg kunde vara spännande att runda. Ibland stod där en bunden hund  som blev överraskad, eller så kom det människor med kassar. Men det kunde ju hända även vid kurragömma, när man hade bråttom att hinna undan före hundra.

Hundra meter, då sprang vi exakt 100 m. När vi sprang längre körde vi "nerskalat", ett varv var 400 m, två varv 800 m osv. Det gjorde att vi sprang ungefär hälften så långt som det skulle vara. Häcklöpning och hinderlöpning då? Ja då kom sofforna till pass. Uppochner. Plus diverse skräp från skogen, stora stenar, risruskor å sånt. Vi var ju inte så stora, så hindren behövde inte vara så stora. Mellanstadiet och början av högstadiet mest.

Kulstötning? Det fanns stenar i skogen. Diskus? Det fanns platta stenar. Spjut? har jag inget minne av, men det borde ha funnits raka pinnar. Slägga, inte att tänka på. Men så småningom hade vi skubbat ihop till en kula och en siskus, genom att köra hem (cykla alltså) blommor från den lokala blomsteraffären.

Givetvis hade vi mästerskap och medaljer och rekordtabeller. Det var välorganiserat.

Men nu verkar det vara sällan någon går där.

2010-08-05 10:25   Peter-L

Härligt att läsa dina minnen, och den kreativitet och uppfinningsrikedom som barn har. Improvisation.
Själv, tränade jag mycket friidrott, men då va banorna "ovala" och ett varv var 400 meter. Och beläggningen va kolstybb och senare Tartan...

Hoppas du fick många medaljer! /Peter

Besvara

Svar från janolof 2010-08-05 11:02

Jo, jag fick en del medaljer; tillklippta av spill från det närbelägna plåtslageriet, guld och brons målade med krita och silver naturfärgade. Och så blev jag skolmästare på 5 x 80 meter en gång. Men jag har aldrig tränat friidrott.

Svara

2010-08-05 11:28   mattimer

Vi körde 30 varv runt "sista gården", som var en gård med bl a gräsmatta, gungor och sandlåda innanför ett vinklat flerfamiljshus uppe på Finberget. Men vi körde också kulstötning och hoppade längd, när vi inte lekte krig på "stora berget". Härliga minnen. /Matti

Besvara

2010-08-05 15:17   Benganbus

Spontanidrotten är död! Det har den varit länge! :)
Orsak, det är att vi har så många "lekledare", i stället för "leklockare"!
Eller man kanske kan kalla det för "omhändertagare"...? ;)

Utan "lekledare" eller "chefer" så står Sverige stilla! ;)

I samband med att jag jobbade med ungdomar under ett antal år så läste jag flera rapporter om det här.
Och allt va nog gjort i all välmening, att ta hand om ungdomarna,
men man lärde dom aldrig att tänka själva, eller att hitta på egna grejer, utan resultatet blev ofta "De finns inget att göra, för ungdomsgården e stängd!"

Nu har det kommersiella tagit över ungdomsverksamheten,
å det är väl tur att nå'n bryr sig! ;)
/B

Besvara

2010-08-05 18:21   EGW

Jag är impad av hur organiserade ni var! Där jag växte upp, på 40- och 50-talets Gärdet, var det bara en sport som gällde: fotboll. Den spelades till att börja med på en stor gräsplan mellan husen. Gräset blev till trädgårdsmästarens förargelse söndertrampat, och kanske klagade en del hyresgäster på oväsendet. Jag vet inte, men så småningom spände trädgårdsmästaren upp ståltråd på små pinnar kors och tvärs över planen. Grabbarna surade ett tag över detta men ryckte inte upp pinnarna. Men så löste sig problemet, genom att Gärdets sportfält öppnades. Då flyttade fotbollen dit.

På vintern åktes det en del skridskor och skidor förstås, och även kälke. Men detta omgavs inte med någon ambitiös organisation.

Besvara

2011-12-01 17:05   pic-tor

Vilket fantastiskt fint inlägg. Det har jag totalt missat. Roligt att läsa att ni också höll på med spontanidrott. Vi hade också ställen som ni men sedan hade vi också en fin idrottsplan där det fanns riktig utrustning som diskus, spjut, kula, höjdhoppsställning, stavar mm. Nu står allting tomt och öde. Den en gång så livaktiga idrottsföreningen med fotboll som största aktivitet finns inte längre. Fotbollen som en gång engagerade hela bygden och var ett ständigt samtalsämne är nedlagd. En händelse för mig nästan i dignitet med Sovjetimperiets fall.

/Torbjörn

Besvara