Orkade inte till fotofika på förmidddan men kunde ta promenad på eftermiddagen, flunsan har visst rubbat rytmen
Ja, det är så det känns, jag känner mig som en sengångare som bara kan loda runt på förmiddagarna . Att få på sig kläder och ta 10- minuterspromenaden till stationen och Uppsalatåget var en omöjlighet. Istället tog jag en promenad till det lokala fiket när det närmade sig lunch, krubbade lite och pratade med en av stamgästerna. Ja , kaffe och kaka också, det var ju fikadags, även om fotofikat i Uppsala säkert redan slutat
För säkerhets skull hade jag stoppat lillkameran i jackfickan, så när jag fikat, tänkte jag ta en kort promenad med den. Den blev längre. Promenaden alltså, inte kameran.
Jag sökte mig upp mot den franska barnflickans cykelbacke och tänkte att jag skulle gå upp för den och studera perspektivet uppifrån.
Så här ser det ut idag. En mur av ganska nybyggda hus ligger där nere. På barnskötersketiden gick det rak väg ner mot landsvägen, som låg där husen nu står.
Nu var ju förstås barnsköterskans backe bara ett svepskäl för att gå upp för backen. Det var ett tag sedan jag gick här, det är inte lika naturligt att vika av dit med en mur av hus i vägen, i alla fall inte med min strövande stil.
Snabbt såg det ut så här.
Och då kunde jag lika gärna fortsätta.
Det är liksom inte en naturlig väg att gå för mig, om jag inte är ute just för att se hur det ser ut där just nu. Det är en typiskt opraktisk omväg.
Bygge på gång? Nya röda baracker på plats.
Jag valde en välkänd väg, för nu hade jag fått igång sengångaren.
Och jag passerade en stuga i skogens bryn. Ingen tittade ut.