Orkade inte till fotofika på förmidddan men kunde ta promenad på eftermiddagen, flunsan har visst rubbat rytmen

Ja, det  är så det känns, jag känner mig som en sengångare som bara  kan loda runt  på förmiddagarna . Att få på sig  kläder och ta 10- minuterspromenaden till stationen och  Uppsalatåget var  en  omöjlighet. Istället tog jag en promenad till  det lokala fiket när det närmade sig lunch, krubbade  lite och pratade  med en av stamgästerna. Ja , kaffe  och kaka också, det var ju fikadags, även om  fotofikat  i  Uppsala säkert redan slutat

För  säkerhets skull hade  jag stoppat lillkameran i  jackfickan, så när  jag fikat,  tänkte  jag ta en kort promenad med den. Den  blev längre. Promenaden alltså, inte  kameran.

Jag sökte mig upp mot  den franska barnflickans cykelbacke och tänkte att jag skulle gå upp för den och studera perspektivet uppifrån.

Så här  ser det ut idag. En  mur av ganska nybyggda hus ligger  där nere. På barnskötersketiden gick  det rak väg ner mot landsvägen, som låg  där husen nu står.

Nu var ju förstås  barnsköterskans backe    bara  ett svepskäl för att gå upp för backen. Det var ett tag sedan jag gick här, det  är inte  lika naturligt att vika av dit  med  en  mur av  hus i vägen, i alla fall inte  med  min strövande stil.

Snabbt såg  det ut så här.

Och då kunde  jag lika gärna fortsätta.

Det är liksom inte en naturlig väg att gå för mig, om jag inte är ute  just för  att  se  hur det ser ut  där  just nu. Det är en typiskt opraktisk omväg.

Bygge på gång? Nya röda baracker på plats.

Jag valde en välkänd väg, för  nu hade  jag  fått igång sengångaren.

Och jag  passerade en stuga i skogens bryn. Ingen tittade ut.