Om behovet att fotografera
Ibland funderar jag över det, behovet av att fotografera, och då tänker jag på det helt personliga behovet, inte någon sorts samhällsnytta i form av att dokumentera för framtiden eller sprida kunskap i nuet, utan helt enkelt den egna känslan av att behöva. Den känslan och de tankarna har till och från cirkulerat i olika former i mitt huvud den här våren, som ju har varit en omställningens tid för mig.
Ett sätt att bringa ordning i lösryckta tankar och känslomässiga impulser är att försöka formulera dem och sätta dem på pränt. Det kräver att jag måste tänka tankarna till slut och vässa formuleringarna så de blir läsbara. Det kan leda till två olika saker: antingen lyckas man och det blir läsbart, eller så misslyckas man för att man inte får ihop begripliga formuleringar.
Den stora omställningen under våren var ju att jag slutade arbeta den första april, utan att jag var tvungen till det, ett helt frivilligt val från min sida. När jag väl bestämt mig för det, blev längtan efter det magiska datumet ibland olidligt stark, och det kändes stundtals väldigt svårt att mentalt hålla ihop den tid som var krav. Där kom det dagliga fotograferandet till och från jobbet nästan som en räddande ängel. Att ta bilderna och blogga om dem, helst när de var dagsfärska, var nästan som en sammanhållande korsett som hindrade mig från att gå i tusen bitar.
Då kändes det verkligen som att jag hade ett behov att fotografera. Enkelt, banalt, vardagligt, men sammanhållet på något vis.
Enkelt, banalt, vardagligt?
Nu då?
Nu jobbar jag inte längre. Jag känner mig som en liten gosse som springer i full fart över gatan till lekparken, utan att märka att bilarna måste tvärnita, för att inte köra på. Ung, lekfull och bekymmersfri alltså!
Men jag fotograferar fortfarande flitigt, så behovet finns kvar, men inte av samma skäl. Nu håller jag ihop ändå. Nu är det nog bloggen som är drivkraften. Den är ständigt hungrig och måste matas, för utan mat blir det inga ord och inget skrivet, och bilderna är liksom bränslet för mig när jag bloggar, det som ger mig orden och idéerna.
Det där låter kanske nästan som ett tvång, men så är det inte. Det är jätteskoj att blogga, ett sant nöje. Det svåra är att få idéerna och jag är ingen idéspruta, så jag behöver någon form av input för att få igång maskineriet. Att planera eller ha en plan fungerar inte. Då blir det tvärstopp, det måste vara roligt!
För det är ju bara ett nöje.
.
Människor och foto, en bra kombination.
Hälsningar Lena
Lite nyfiken på vart det leder är jag allt...
Och du brukar ju skriva klokt så.... Minns jag rätt så har du skrivit om det där med att plåta med ett mål/syfte tidigare, och det är såklart inget måste att ha det. Det viktiga är ju, precis som du skriver, att du känner för det och har kul!! Klick så det ryker!! //Peter
Ha det så bra!
/J-O
Lusten kring bloggandet känner jag igen...jag saknar det så! Men det är likadant för mig som för dig, bilderna måste komma först för att det skall bli några blogginlägg. Och under det senaste året har kameran fått vila, onödigt mycket...
(Men en vacker dag...)
Fortsätt ha det gott, stigar finns åt alla möjliga håll!
/ Lena
Hoppas du får igång din kamera igen, jag saknar den...
/J-O