När världen har blivit naknare
Det var den vision jag fick när jag gick till jobbet i går morse, jag upplevde att världen plötsligt blivit så naken. De handlade om träden, de har ju klätt av sig, världen är naknare, men också på ett sätt öppnare, man ser igenom, där man inte såg förut.
Är då morgonljuset som i går kan det bli silhuetter som visar att nakeheten varierar. En del klär av sig tidigare, andra släpper inte greppet om löven lika lätt.
Och sedan har vi ju alltid frågan om sillhuettbilder skall vara svarvita (svartvitt är ju som gjort för silhuetter!) eller i färg, för att få fram en del av de nyanser man uppfattar när man går där.
Här funderade jag också på om de två ljusa fläckarna i det svarta nertill skulle få vara kvar, eller om de skull få bli svarta, eller om jag till och med skulle släppa fram fler fläckar ur mörkret. Så här blev det den här gången.
Men när morgonrodnaden framträder, måste man ju ha färg, eller hur?
Om man däremot vill framhäva den nästan totala nakenheten, kanske färglösheten duger bra.
Du nakna vacka träd,
träd fram i nakenhet,
i all din nakna skönhet,
en skön parad,
utan ett blad.
Såja, nu har jag fuskat som poet också ...
Ska man kanske spara en liten blå ton i bilden?
Eller försöka bevara det som solen ställer till med...
Den avslöjande nakenheten...
Nu syns tornet på håll genom de nakna träden.
Och visst är det liiite färg kvar i bilden, men bara lite.
.
/Anna
Sug i dig vad du behöver.
Färg är i alla fall aldrig fel inte svartvitt heller.
Ha en fin helg!
ewa