När man tappat lusten att fotografera kan man alltid fundera på om man ska köpa något nytt och hoppas att det hjälper
Ja där hamnar jag lite då och då, när allt går i stå och jag inte kan motivera mig att gå ut en runda med kameran, eller gå ut över huvud taget, utan bara sitter och häckar. Då kan jag alltid fundera på vad som saknas, och förlägga problemen utanför mig själv.
Jo , ibland tvingar jag ut mig själv, men det brukar inte bli något bra, inte fotografiskt i alla fall. Möjligen får jag frisk luft, men bildsinnet är inte vaket och då blir det heller inga bilder. Möjligen några bildfiler på minneskortet, men inga bilder, inget att ha.
Det var ett bra tag sedan jag kom på det, jag är ingen planerande fotograf, som bestämmer i förväg, vad, hur och varför, utan det som blir det blir. Det här med projekt är inget för mig, då blir det bara form utan innehåll. Jag är bra på att planera, men kan inte följa några planer, även om jag gjort dem själv. Jag är för mycket känslomänniska. Och det gäller inte bara fotografering.
Eller, som sagt, när jag tappat lusten kan jag fundera (eller är grubbla kanske ett bättre ord) på om jag behöver ny utrustning för att lyckas. Men det blir mest funderande, eftersom jag inte är någon prylfanatiker som genast springer och handlar och som älskar att sitta och dräggla över prylarna.
Det viktigaste är att det fungerar bra, tillräckligt bra, för mig, när jag behöver. Alltså bör jag hitta lösningar när jag upplever behov eller problem, inte skaffa grejor som jag sedan försöker hitta användning för. För egentligen är jag ju inte intresserad av prylarna i sig.
Det är allså nog mest grubblande det handlar om.
Vad kände jag t.ex. för behov när jag tog den här bilden. Möjligen varma vantar, för det blåste kallt på perrongen och vantarna låg i väskan som jag glömt i stan och som jag var på väg att hämta.
Möjligen kan det också ha att göra med sökare eller sökarbehov. Damen till höger hann kanske för långt utan att jag såg det. Bilden är tagen med min PEN, om jag använde displayen eller genomsiktsökaren kommer jag inte ihåg.
Hade det blivit bättre med en "riktig" sökare. Vad nu" riktigt" är. Hade det blivit bättre om jag haft min Canon som är en spegelreflexkamera. I vilket fall som helst är svaret på den frågan ointressant, det intressanta just nu är att frågan uppstår.
Dels kan man se det som utvärdering av den egna fotograferingsförmågan, och möjligheten att lära sig av erfarenheten. Dels kan man se det som en start på grubblerierna...
(bildvalet är helt oväsentligt, råkade ha bilden färdig för bloggen , men överbliven och oanvänd)
Ja, det här med sökare är alltså ett aktuellt grubbleri, som leder till många olika lösningar, den ena dummare än den andra (kanske). Det är inte lyckat när grubblaren (eller drömmaren, han finns också) i mig förenar sig med logikern i mig, då kan jag förirra mig totalt.
Framförallt gäller det att ta det lugnt och inte förivra sig.
Så det här med sökarfunderingarna är något som finns, och det finns lösningar, men det hör hemma i ett annat blogginlägg (som kanske blir av, kanske inte).
Och nya prylar är sällan vägen till bättre bilder, men det kan ju vara kul ändå ;)
-affe
Bilderna du publicerat här är inte så ointressanta. Huvudmotivet i den första tycker jag är flickan mitt i bilden. Du kan förbättra kompositionen genom att skära bort tanten som är på väg ut till höger. Även bild nummer två kan IMHO bildmässigt göras mer intressant med lite beskärning och fixande av perespektivförvrängningen. Själv göra jag i alla fall ofta den typen av efterbehandling.
Och jag tycker nog att huvudmotivet i den första är alla tre. Det är intressant att man ser bilder så olika.
Egentligen är jag inte road av prylarna i sig, som prylar alltså, de är bara verktyg och som sådana ska de fungera. Om jag upptäcker (eller tvivlar på) att de inte fungerar riktigt som jag vill, då börjar jag fundera på dem (prylarna alltså).