När lusten är borta och förmågan försvunnit blir det heller inget av och då gömmer jag mig i tystnad och ointresse

Plötsligt bara blir det så, jag försvinner och ointresset tar över, jag klickar som hastigast in lite flyktigt på Fotosidan, ser att mina vänner varit flitiga och det blir för mycket så jag tittar och läser nästan inget alls och håller på att tappa kontakten. Hinner dock upfatta att det pågår en obegripligt lång diskussion om skillnaden mellan 1/80 och 1/79 (tror jag det var) och en ännu mer obegripligt hudflängande av en fotograf. Har folk inget annat för sig?

Jag har burit med mig kameran varje dag, efter ett tag nerstoppad i ryggsäcken, eftersom jag inte behöver den. Bilderna är slut!

Ja det är faktiskt så, jag går den vanliga vägen som har synts ha oändligt många möjliga motiv, trots sin torftighet, och nu plötsligt har denna oändlighet förbytts i tommhet. Motiven ser jag ju fortfarande när jag går där, men det finns inga bilder. De är borta. Och då går det inte att fotografera.

Det blir väldigt tydligt när jag går där, jag ser motiven, noterar dem och noterar att jag ser dem och reflekterar, men observerar också att det saknas bilder, men att det är något som händer inom mig.

Det var nog här det tog stopp.

För det här är den senaste bilden.

Sista bilden, höll jag på att skriva. Så illa ska det väl inte vara.

Kan jag inte fotografera längre? Är jag slut som fotograf?

Nej, det oroar jag mig inte för. Det här har hänt förr och jag har kommit tillbaks . Snarare är det nog en  spontan "time-out", inte en beslutad från min sida, utan en som bara inträffar och som jag efter ett tag noterar att den inträffar.

Hur lång den blir?

Fråga inte mig, jag har ingen aning. Det som sker, det sker.

Däremot vet jag att det har varit mycket att hålla reda på, den sista tiden på jobbet, och min simultankapacitet har blivit sämre med åren, hjärnan orkar inte hålla allt på plats, så den jobbar med annat när jag går till och från jobbet. Det hjälper inte att ha kameran i handen, hjärnan ser inte bilderna i alla fall.

Ibland känns hjärnan som det skrumpna äpplet på asfalten. Något gammalt och förbrukat

.

2011-09-17 11:36   pic-tor

Sinnena behöver vila för att behålla fräschören. Så din vila är bara hälsosam. Snart kommer kanonbilderna :).

/Torbjörn

Besvara

Svar från janolof 2011-09-17 17:04

Jo visst är det så, det vet jag ju, och jag vet ju också att mina sinnen varit fyllda av annat de senaste veckorna, men ändå...

Kanonbilder? Dags att åka till Armémuseum?

/J-O

Svara

2011-09-17 15:52   Nemesis

Man får ta en mental storstädning för att frigöra lite plats, sedan får man lust att fylla på igen. Been there, done that ;)
Helt naturligt och inte alls farligt...
/Peter

Besvara

Svar från janolof 2011-09-17 17:07

Jag har ju varit där många gånger, så jag vet. Det känns bara skönt att formulera sig, och även att se att det finns någon som lyssnar :)

Tack
/J-O

Svara

2011-09-17 15:58   alf109

Man skall göra det man känner för när man känner för det, kan vara bra för kreativiteten att pausa i bland. :)
-affe

Besvara

Svar från janolof 2011-09-17 17:08

Kan inte göra annat än instämma!

Ha det så gott
/J-O

Svara

2011-09-17 16:54   Heléne Alklid

Ibland måste man bara lägga ner fotandet ett tag för att kunna hitta lusten och inspirationen igen. Det går i perioder, och det tror jag att det gör för alla.
Jag är precis som du, och svackan brukar komma framåt vintern ( det blir väl så när man älskar att fotografera insekter =)
Men det kommer tillbaka, vaknar till liv, och det enda man vill göra då är att fota, och fota, och åter fota!
Ha det bäst!
Mvh Heléne

Besvara

Svar från janolof 2011-09-17 17:17

Tack för dina ord, Heléne!
Jag är ju inte så insektsberoende, så det är inget besvär för mig, men ljusets försvinnande påverkar både mig och kameran, vi är ljusberoende. båda två. När snön kommer går det uppåt igen (om den kommer).

Jag är inspirationsmänniska mer än planeringsmänniska, det gör också att det går upp och ner.

Hoppas du fortfarande hittar småkryp!

/J-O

Svara

2011-09-17 21:50   RHelena

Lugn lugn, snart är du på benen igen, eller rättare sagt - hjälplöst infångad av fotodjävulen - och sedan är allt som vanligt igen.
Det verkar som väldigt många med åren börjar känna att jobbet tar väldigt mycket kraft och hjärnan inte räcker till till det roliga i livet. VAD ska vi göra åt det?

Besvara

2011-09-18 05:45   EGW

Tänk, jag är inte ett dugg förvånad över att den där vägen du går till och från jobbet inte riktigt förmår inspirera dig i all oändlighet. Snarare har jag förvånat mig över hur länge i taget den lyckas göra det.

Hur som helst, hjärnan behöver omväxling, det är det viktigaste av allt. En vän till mig rekommenderade mig att flytta till andra sidan matbordet hemma (byta plats med min fru) ibland, för att vitalisera hjärnan. Kanske det? Fysisk träning och motion är också av stor betydelse för att hålla hjärnan vital, har jag hört.

Men jag tycker också att det är lite jobbigt att tappa inspirationen. Det känns som om jag verkligen förlorat något. Nu har jag i alla fall ambitionen att ta en bild om dagen för att publicera på Blip-foto. Det är en utmaning som stimulerar, jag är närmast förvånad över att det hela tiden dyker upp bilder överallt, inom 20 minuters promenad hemifrån. Men om den känslan varar i all oändlighet kan jag ju inte veta.

Om jag tappar lusten får jag väl skaffa en ny glugg, det kan hjälpa :-)

Besvara