När jag för mig själv i mörka skogen går...
Jag har promenerat för mycket med min kamera, det blir för många bilder, så jag hinner inte med (eller orkar inte/har inte lust) att ta hand om dem i samma takt. Alltså lämnar jag små kökkenmöddingar efter mig i bildarkivet. De här bilderna är en sådan liten hög. Jag tar och publicerar dem så de inte ligger där och tittar förebrående på mig.
Det kändes som de legat länge där och väntat, men när jag såg efter visade det sig att de bara var en dryg vecka gamla. Märkligt. Det här med tid är ibland förvirrande, när man inte längre bryr sig. Allt som har hänt, har ju ändå bara hänt, spelar det egentligen någon roll i vilken ordning det skett. Är jag månne präglad av ett allt för logiskt liv? En logisk drömmare?
I vilket fall som helst, det verkar som den logiske drömmaren har lekt lite med toning i de här bilderna.
I morse, när jag tog en morgonkneipp i daggen på baksidan av huset konstaterade jag att de första björnbären höll på att mogna. Ser ut att bli rekordmånga i år. (Har inget med bilderna att göra)
Undrar vart jag idag skall ställa kosan
Kanske till Andromedanebulosan
Eller bara gå att kika
på närbelägna Ica
Egentligen förstår jag inte ett barr men det fanns tydligen det i den där skogen, där jag gick inyligen för längesedan.
En stentuff avslutning verkar det ha varit.
Det där med tid: minns ett gammalt tv-program med en antroprolog, på en liten ö i indiska oceanen. Antroprologen och reportern satt på träkanot. En man kom dit och pekade på kanoten och sa att det var hans kanot. Antroprologen översatte. Sedan stod mannen kvar. helt stilla.
Reporten undrade om de inte skulle flytta på sig eftersom mannen stod och väntade.
Antroprologen: Nej han väntar inte han, vet inte vad tid är.