När fotograferar man och när tar man bara bilder?
Ibland bara dyker det upp sådana där tankar i huvudet utan att jag vet varifrån de kommer, som den där i rubriken, "när fotograferar man och när tar man bara bilder?" Tanken, om det nu ens var en tanke, dök upp när jag satt och bläddrade igenom dagens alster, från det nyss tömda minneskortet. Frågan kanske avspeglar känslan när jag tog bilderna, jag tänkte inte, jag försökte inte, kanske tittade jag inte heller. Jag bara såg, utan att veta att jag såg, lyfte kameran, sneglade lite och tryckte av. Så mycket mer brydde jag mig inte.
Det innebär inte att jag var omedveten, det tror jag inte i alla fall. Möjligen var jag mer medveten om bilderna, tagna och otagna, än om verkligheten, fast jag inte märkte det då. Jag hade ingen ambition att göra det bra, bara att göra. Några gånger tänkte jag. De bilderna sållade jag bort. De var tråkiga. Om sedan de som är kvar blev bättre, ja det funderar jag inte på. Och nu har de hamnat i bloggen.
Fotografera eller bara ta bilder, är det någon skillnad egentligen, är det inte bara ett ordval? Det man kan beskriva med finare ord kanske är finare än det som beskrivs på ett banalare sätt. Lite av "Kejsarens nya kläder"? Man inbillar sig. En bild är ju ändå bara en bild. Ett fruset ögonblick. Blev det rätt ögonblick? Kanske sprider sig osäkerheten om man grubblar för mycket, i stället för att låta det som är bara vara. "The power of now", vad nu det kan heta på svenska (och låta lika bra).
När jag nu sitter här och skriver märker jag att orden bara rinner ur mig lika enkelt och fritt som motiven jag snubblade på i morgonens regn. Inspiration? I alla fall är det ingen transpiration. Frågan är bara i vilket ögonblick inspirationen tar slut och jag sitter där som en ordlösing. Det märker ni nog i så fall, när plötsligt texten tar slut och bara bilderna återstår.
Finns det några upplevelser i bilderna? På ett sätt förstås ja, jag var ju där och uppenbarligen såg jag, men innebär det att jag upplevde? Kanske var det bara ren varseblivning, direktkopplad till avtryckarknappen. Lite sneglade jag på displayen förstås, annars hade ju objektivet pekat helt bort-i-tok, men mycket mer än sneglande var det inte. Mer kanske inte behöver behövas.
På något sätt gillar jag bilderna. Jag är nöjd och jag hoppas jag kan upprepa upplevelsen någon mer gång, alltså inte samma bilder, samma plats och samma väder, men samma känsla med andra bilder. Det är nog känslan av att vara nöjd som jag gillar med bilderna.
Något svar på frågan i rubriken har jag förstås inte, men den låter inte sämre för det.
I bakhuvudet fanns nog Affes ord häromdagen, om att ta bort färgen och renodla formerna. För var och en av de här bilderna jämförde jag i Lightroom, den svartvita versionen med en som fått behålla färgen. Valet var självklart för alla bilderna: Bort med färgen. Det jag sett/uppfattat när jag fotograferade innehöll inte någon färg i någon av bilderna.
Det var också lärorikt att växla fram-och-tillbaks mellan färg- och svartvitversionerna. Det blev tydligt hur förförisk färgen var, och hur svårt att det var att avstå från den i några fall. Det utesluter inte att några av bilderna skulle kunna bli ganska OK färgbilder, men som sagt, inte i det här sammanhanget.
/G
Egentligen är det inte så viktigt med svar på frågorna, det viktiga är frågorna i sig...
Tack för ordet "känsla". Det kanske är ett svar
/J-O